Omfamna din syrliga bitterhet

Vem vill vara bitter?
Ett klagande neggo som sitter fast i sin egen förträfflighet över att allt är alla andras fel?

Svaret är givet.

Ingen.

Och ändå så är vi det. Alla. Åtminstone lite grand. Då och då.

Ja, jag vet. Nu sätter du teet i vrångstrupen och fräser något i stil med:

”Du det där får stå för dig själv Marie. DU kanske är en sådan där förgrämd och bitter varelse. Men JAG, jag är det definitivt inte. Jag tar nämligen ansvar för mina handlingar och mitt mående. Skyller inte på andra. Det värsta jag vet är människor som klagar och tycker synd om sig själva. Nej, sådan är jag definitivt inte.”

Två limefrukter på en grenJa, jag vet. Det här är minerad mark. Mer än en gång har jag fått denna reaktion när jag har talat om bitterhet.

På något sätt har bitterheten blivit något som berör alla andra men inte oss själva. Alla har varit utsatta för den men ingen vill kännas vid den som sin egen.

Vilket får mig att stilla undra var alla dessa andra finns någonstans. De där som är bittra och negativa.

”På mitt jobb”, svarar du blixtsnabbt.

Jo då jag vet. De brukar finnas där. Men låt oss inte förirra oss dit. Denna artikel ska nämligen inte handla om hur man bemöter kategorin ”besvärliga människor på jobbet”, inom vilken den stackars offerkoftan alltid har sin givna plats. Istället tänkte jag ta upp hur bitterheten hittar sitt utrymme att både gro och växa när det råder förtryck och orättvisa. Missförhållanden som har funnits i vår värld sedan urminnes tider. Men också den typen av omständigheter som plågar en självkritisk själ.

I den förra artikeln i serien Omfamna den mänskliga röran som är du lärde vi oss att ta avundsjukan till vårt bröst. Vi såg hur detta sätt att betrakta överflödet i vår omvärld berodde på att vi led brist på trygghet inom oss själva. En brist som väckte vår vilja att erövra det vi inte själva hade. Ibland till priset av godheten i vår egen karaktär. Att vara avundsjuk och samtidigt inte vilja vara det väcker den inre kritikern som i sin tur skapar en ännu större brist på trygghet. Ett evigt negativt kretslopp som enbart kan få ett slut om vi erkänner och omfamnar vår avundsjuka istället för att skjuta den i foten.

Bitterheten, som denna artikel ska handla om, finner också sin grogrund i vår brist på trygghet och det inre krig som blir dess följd. Naturligtvis kan jag inte med säkerhet veta att du emellanåt känner dig bitter men jag kan gissa att så är fallet med tanke på de omständigheter som råder på din insida.

Vad jag skulle vilja är därför att du läser denna artikel med ett öppet sinnelag för att se om du kan känna igen bitterheten i dig själv. Om inte, är det fullständigt okej för min del eftersom jag inte har för avsikt att skapa bitter het där sådan inte finns. Men skulle det visa sig att du känner igen dig det minsta så är det min förhoppning att du också ska kunna omfamna denna mindre sköna sida hos dig själv. För det är nämligen så att det vi omfamnar blir en smula lättare att bära. Det försvinner inte men det blir definitivt mjukare i sina konturer.

Låt oss nu titta närmare på hur bitterhet uppstår och vilka uttryck den tar sig för att sedan se hur vi kan omfamna den.

Ilska som satt sig på tvären

För att bli kloka på vad bitterhet är behöver vi titta närmare på dess uppkomst. Till skillnad från sin kusin ilskan uppstår bitterhet efter ett tag. Den måste nämligen ligga till sig, marinera en stund, innan den är färdig att tas i bruk.

Om någon till exempel tränger sig före i den kö som vi själva tillbringat den senaste halvtimmen kan vi reagera med ilska. Denna ilska kan sedan ta en del olika vägar.

Ilskan kan explodera och utan eftertanke riktas mot den oförskämda buffeln. Med en knuff och en tirad av barnförbjudna ord låter vi honom, utan omsvep, förstå det olämpliga i vad han nyss har gjort. Explosivt, impulsivt och inte särdeles konstruktivt eftersom ilska oftast bemöts av ilska varpå fajten är ett faktum. Ilska som får ett så här explosivt uttryck och där volymen på känslouttrycket vida överstiger förseelsen brukar ha sin förklaring i att det finns annan obearbetad ilska på hög. Ilska som fyras av så fort en öm tå blir vidrörd.

Ilskan kan hjälpa oss att markera och sätta en tydlig gräns. I det här fallet skulle den hjälpa oss att stå upp för oss själva och vår plats i kön. Ilska uppstår nämligen när vi befinner oss i fara eller då något stoppar vår framfart. Genom att känna vår ilska och sedan medvetet välja dess väg kan vi använda dess kraft för att hävda vår rätt eller ta oss förbi ett hinder. I vårt exempel skulle detta kunna vara att försiktigt påkalla den framfusiges framfart för att därefter påtala att han har trängt sig förbi i kön. Ett vuxet och konstruktivt sätt att hantera en besvärlig vardagssituation. Ett sätt som genererar såväl respekt som stolthet.

Ilskan kan också gå under jorden och bli ett vresigt muttrande som vi hoppas hörs men som för det mesta går den andre helt obemärkt förbi. Buffeln kanske uppmärksammar oss men anser inte att det är mödan värt att ge efter för vår tysta förebråelse då han själv just nu har så förtvivlat bråttom. Ilska som på detta sätt undertrycks skapar en perfekt grogrund för det som vi kallar bitterhet.

Bitterhet är nämligen ilska som svalts så många gånger att den har satt sig på tvären.

Eftersom obearbetad ilska sällan försvinner läger den sen sig på hög någonstans i vårt system och väntar sedan på nästa lämpliga tillfälle att få ge sig till känna. Ibland exploderar den likt det första exemplet och ibland fräser den bara till likt det tredje.

Om du vet med dig att du har svårt för att ta plats och gärna tar en annan väg då någon försöker tränga sig förbi eller trampar dig på tån då ska du håll utkik efter bitterheten för oftast är den inte långt borta.

Men varför bli det så? Varför ger man inte uttryck för den ilska som man känner i stunden utan låter den gå under jorden?

Svaret på den frågan finner vi nog allra enklast i vårt eget förflutna. I vår egen personliga historia men också i vår gemensamma.

Bitterheten genom tid och rum

Det mänskliga släktets historia är kantat av umbäranden. Svält, krig och naturkatastrofer för att nämna några. Enligt Darwin har de svagaste grenarna inom alla arter utplånats för att ge plats åt de som inte bara är starkare utan också mer anpassningsbara. Genom årtusenden har vi slagits och dödat våra fiender men vi har också tvingats anpassa oss efter omständigheter som legat långt utanför kontroll. Lite förenklat skulle man kunna säga att det tillhör vårt DNA att bita ihop.

Det tillhör även vårt nordiska kulturarv att svälja förtret och inte beklaga sig i onödan. I min släkt behöver vi bara gå tillbaka två generationer för att finna, om inte svält så i alla fall plågsamt enkla förhållanden. Och även om denna fattigdom utplånades i takt med att det Per Albin Hanssonska folkhemmet erövrade Sverige har värderingarna kommit att leva kvar hos kommande generationer. Värderingar som får oss att hålla oss inom ramen och ej bli för yviga i vare sig behov eller uttryck. Värderingar som får oss att härda ut,  bita ihop och inte skilja oss från mängden.

Men vad med de svenskar som inte är sprungna från vikingar? Hur lever bitterheten hos dem?

Då fattigdom och förtryck är företeelser som både har funnits och fortfarande finns världen över kan vi konstatera att bitterheten inte vill kännas vid vare sig några landsgränser eller tidsbarriärer. Där orättvisa råder gror bitterheten och i många fall kan den också bli en katalysator för uppror och revolution. Historien ger oss otaliga exempel på detta. Franska revolutionen, amerikanska inbördeskriget, murens sönderfall och den arabiska våren är några exempel på när bitterheten fått nog och skridit till handling.

Bitterheten är förvisso inte vacker men den är förståelig. Där svåra umbäranden finns och där orättvisa råder får den lätt fäste och börjar gro. Något som gäller såväl kulturer, tidsepoker som enskilda livsöden.

Så låt oss titta på hur bitterhet och självkritik hänger ihop.

Bitterheten hos den som är självkritisk

Likt avundsjukan är bitterheten sprungen från den känsla av brist på inre trygghet som den självkritiska personen upplever. Bristen kompenseras genom att ta till strategier som skapar en illusion av trygghet. Strategier som bygger på att erhålla yttre bekräftelse genom att till exempel vara så duktig eller så snäll som möjligt.

Dessvärre saboteras denna strategi av den hårda inre domaren. I samma stund som ett försök görs att täppa till bristen genom prestation eller omtanke i samma stund uppstår den igen av hård självkritik. Den självkritiska personen är dömd till ett evigt krig med sig själv med svåra inre umbäranden som följd. En bra grogrund för såväl avundsjuka som bitterhet.

Avundsjukan uppstår då inre kritikern vänder sig utåt och börja sitt jämförelsespel. ”Titta på de andra. De har men inte du. Du kommer aldrig att få om du inte…”

Bitterheten i sin tur är uppkommer då det ständiga kriget inombords börja ta ut sin rätt på självtillit och egenvärde. ”Du kunde gjort bättre. Varför såg du inte? Hur dum får man vara?”

En person som alltid blir utsatt för hårda omdömen kommer börja tvivla på sig själv. Oavsett om kritiken kommer inifrån eller utifrån. Detta självtvivel kommer att tillsammans med det ständiga missnöjet med den egna personen skapa den maktlöshet varpå bitterheten vilar.

En bitter person är arg och förtvivlad över sakernas tillstånd men upplever inte att han eller hon har några möjligheter att göra någon förändring. Ilskan har satt sig på tvären och hos den som är självkritiske har denna ilska fastnat i själen där han eller hon är både offer och bödel.

Instängd på detta sätt med sin frustration och sitt eviga inre krig är det inte konstigt att bitterheten växer och sedan låter sig uttryckas som kritiska omdömen om andra, nedsättande kommentarer om sig själv, bitande sarkasmer mot omvärlden och negativitet på det stora hela taget.

Nej, bitterheten är inte vacker men den är allra högsta grad förståelig om man är en person som ständigt får går omkring på randen av ett inre världskrig.

Så vad gör man då om man känner av denna bittra och syrliga underton i sitt inre.

Omfamna bitterhet och släpp fram din längtan

Det första vi kan göra är precis just detta – att erkänna den. Inte låta den gå under jorden igen genom att låtsas att den inte existerar.

Det andra vi kan göra är att omfamna den. Något som är endast är möjligt om vi ser den i ljuset av vår förståelse. Det är inte vårt fel att den finns. Vi kan inte läggas till last för den ryggsäck vi bär. En ryggsäck som vi för övrigt delar med mänskligheten i allmänhet och med självkritiska själar i synnerhet.

Det tredje vi kan göra är att se den som en gåva. Jag vet att det låter märkligt men det finns faktiskt en gåva i vår bitterhet. Den gåvan är vår längtan. För bakom varje missnöje bor en längtan. En längtan efter frihet, jämlikhet och broderskap.

Det fjärde, och sista, vi kan göra är att ta till vara denna gåva som kommer insvept i sin kvävda ilska och börja uttrycka den. Det kan vi göra genom att börja fråga oss vad det är vi vill ha och behöver för att sedan förmedla detta till vår omvärld. Genom att ta oss själva på allvar, uttrycka våra behov och sätta våra gränser tar vi hand om det missnöje som ligger bakom vår längtan. På detta sätt gör vi revolution mot den del av oss som säger att vi inte är värda något bättre än att lida våra helvetes kval. En revolution lika betydelsefull som alla de andra som har satt spår i världshistorien.

Så vad säger du? Vill du påbörja en revolution och släppa fram din längtan genom att omfamna din bitterhet?

Låt mig få veta genom att skriva i kommentarsfältet nedan.

Den här artikeln ingår i en serie. De andra finner du här:

Omfamna den mänskliga röran som är du
Omfamna din gröna avundsjuka
Omfamna din vackra bräcklighet
Omfamna din inre kritiker

Passa också på att ladda ner den kostnadsfria e-boken Bli vän med din inre kritiker?

24 reaktioner på ”Omfamna din syrliga bitterhet”

  1. Väldigt bra och intressant! Jag ”omfamnar” min bitterhet och cynism eftersom jag är medveten om den och delvis förstår vad den bottnar i.

  2. Tack! Just nu känner jag mig uppäten av bitterhet och jag fick så mycket hjälp av din text. Verkligen. Tack!

  3. Det var mycket bra skrivit,känner dock igen mig själv i detta mönster och det är som du nämner dock svårt att ta sig ur detta tillstånd.

  4. Hej,
    Jag är bitter, min ilska har verkligen satt sig på tvären!
    Jag omfamnar min bitterhet och tackar dig för din text! Detta är min vändpunkt till att rätta upp mitt mående och min väg tillbaka till den jag en gång varit!

    Tack!

  5. Tack för att du benar upp bitterheten! Dags att sluta skämmas över att vara bitter.
    Jag fick en tanke att det är mycket sorg som ligger bakom bitterheten (”arg och förtvivlad över sakernas tillstånd”), så att omfamna sin sorg kanske kan lindra.

  6. Tack för att du delar med dig av detta och härligt att det också är i ljuset av humor! Det går alltid lättare in hos mig när jag får skratta samtidigt. Mycket av min bitterhet har jag klart och tydligt framfört till berörda personer, men ofta utan framgång. Så vad gör man med bitterhet som ligger och gror och man gjort allt man kan för att ordna upp, men man blir inte av med det? Jag vill inte må dåligt av det längre men dom sårade känslorna dyker upp titt som tätt och vägrar lämna mig.

    1. Tack själv Eva. Och härligt att texten landar mjukt hos dig. När det gäller bitterhet som inte vill ge vika så tänker jag att vi behöver använda acceptans dvs att börja förlika oss med att det som har skett har skett och går inte att göra något åt. Det innebär inte att vi behöver gilla det som har skett utan snarare komma till freds med att det har skett. Du kan läsa mer om acceptans här https://blimeradu.se/sa-uppnar-du-stabilitet-genom-acceptans/ och om att släppa taget här https://blimeradu.se/dags-att-slappa-taget/. 😀

  7. Jäkligt välskrivet. Kul med någon som uppskattar revolution som annars är förknippat med tyranni och svårt lidande. Vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter – kanske helvetet är bitterheten och ”längtan” är de goda avsikterna som leder till hopp om något orealistiskt?

  8. Jag omfamnar min bitterhet som i skrivande stund lett till den förändring jag så länge velat ha. Så nu har bitterheten övergått till rädsla och tvivel, men jag hoppas att allt kommer lösa sig till det bästa.

    1. Tack för att du skriver Johanna. Kommer att tänka på att det ofta ligger andra känslor under bitterheten. Det är som att bitterheten är knuten på en känslopåse fylld med olika känslor som behöver släppas ut.

  9. Mona Suneson

    Mycket mycket bra! Aldrig nån idé att bara bita ihop o svälja lite till. Så mycket bättre att faktiskt försöka, om inte älska sitt hopplösa jag, i alla fall småskratta åt det med lite ömhet. Försöka, i alla fall!

  10. Helen Hjalmarsson

    Jag har en gåva inombords…:)
    Det gör mig förväntansfull, för det inre kriget i mig behöver komma ut

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *