Det finns få känslor som har blivit så svartmålade som den gröna avundsjukan.
Föraktfullt väser vi fram något i stil med ”Det är typiskt den svenska avundsjukan” när något ofördelaktigt sägs om hjältens framgångsrika framfart.
”Man får inte lov att sticka ut. Inte vara en Zlatan. Då kommer avundsjukan som ett brev på posten. Det är så typiskt svenskt.”
Jodå, jag håller med om att avundsjuka oftast uppstår då någon lyckas med något men jag håller däremot inte med om att avundsjukan är en typiskt svensk företeelse. Istället skulle jag vilja säga att den är en typiskt mänsklig sådan.
Avundsjukan har nämligen funnits med oss så länge vi har levt i flock och behövt tävla om föda, partners och gunst. Avund är den känsla vi får då någon annan har det vi inte själva har eller som Aristoteles sa:
Avund är den smärta som orsakas av någon annans välgång.
Det är således inte typiskt svenskt att vara avundsjuk. Det är inte heller fult eller skamligt eftersom den tillhör vårt mänskliga känslopaket vare sig vi vill det eller inte.
Vad som däremot gör det plågsamt för oss är när vi skambelägger den mänskliga avunden. Detta tilltag ger oss nämligen inte någon möjlighet att hantera den. Istället går avunden under jorden och lever sitt eget skambefläckade liv.
I artikelserien, Omfamna den mänskliga röran som är du, tar jag upp de känslor och egenskaper som jag tror att självkritiska personer känner skam inför. Avundsjukan är en av dem. I denna artikel kommer jag därför att berätta vad avundsjuka är och även hur den förvärras då man har en högljudd inre kritiker. Sist i artikeln finner du dessutom tips om hur du kan omfamna din avundsjuka och dra nytta av den istället för att förneka och svartmåla den.
Låt oss nu ta det från den allra första början genom att ta reda på hur det här med avundsjuka uppstod.
Flocken och blodtörstigheten
Avundsjukan räknas till våra sociala känslor där också stolthet, skuld och skam ingår. Sociala känslor uppstod då vi började relatera till varandra i en flock för många miljoner år sedan. Under denna tid i vår evolutionshistoria gick vi från att vara blodtörstiga reptiler till att bli pälsbärande däggdjur som skapade känslomässiga band. Först mamman till sina ungar och sedan individen till sin flock.
Under lång tid var födan knapp och livet levdes under hårda villkor. Den som var starkast och smartast överlevde medan den klenare strök med. Rangordningen i flocken blev därför livsnödvändig och under miljoner år präglades vi av vikten av att ha full koll på vem som var före respektive efter oss i hierarkin. Vår konkurrenslusta och vinnarskalle har således ganska många år på nacken. Så även avundsjukan.
När den främste hannen stoltserade med sitt byte fanns det nämligen alltid en annan hanne som åtrådde dennes framgång och ställning. Om alfahannen blottade sig kunde hans rival, utan tvekan, ta både bytet och hans liv. Avunden kunde på den här tiden få ödesdigra konsekvenser. Nutidsmänniskan går naturligtvis sällan så långt att det blir blodspillan men i tanken kan hon bli minst lika våldsam som hennes anförvant på savannen.
Visst blir avundsjukan mer förståelig när vi, på detta sätt, får en naturlig förklaring till den? Skammen lättar något då vi ser att en ogin inställning till vår nästas framgång är en naturlig drift som finns inom oss alla och inte enbart något som kan lastas den enskilde individen.
”Men”, invänder du, ”vi kan väl inte bara hänge oss åt våra drifter utan tanke på konsekvenserna?”
Nej, naturligtvis inte. Förvisso härstammar vi från däggdjuren, och är därmed ett lätt offer för våra drifter, men det mänskliga släktet har med tiden även utvecklat ett förnuft med vilket det kan styra såväl sin ilska som avund. Då känslan uppstår kan vi fatta ett medvetet beslut om vi vill följa den naturliga instinkten – att förgöra fienden för att kunna roffa åt oss bytet – eller om vi vill vara en god medspelare på livets arena och därmed avstå från att smutskasta vår motståndare. Nutidsmänniskans skitsnack och baktaleri är nämligen inget annat än ett sofistikerat sätt att slita motståndaren i stycken. Även denna baksida av vår avundsjuka kan vi således ha en viss förståelse för. Speciellt vid de tillfällen då vi faktiskt inte lyckas att vara så ädla som vi skulle önska.
När vi nu är klara över att vår avund har ett biologiskt arv går vi vidare i resonemanget och försöker förstå varför avundsjuka är något som uppstår oftare hos självkritiska personer än hos andra.
Självkritikern och bristen
Eftersom avundsjuka uppstår då vi upplever att vi inte har, eller ens kan få, det någon annan har är det ju ganska troligt att en person som ständigt går omkring och känner att de lider brist på kärlek, lycka eller välgång kommer att känna sig mer avundsjuk än någon som känner att de har mer än tillräckligt. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att avund är en bristsjukdom.
Vilken typ av brist skulle man då lida om man är självkritisk?
För att få svar på denna fråga behöver vi gå tillbaks till 50-talet och det arbete som psykiatriker John Bowlby åstadkom när det gäller anknytningsteori. John Bowlby menade att den anknytning som ett barn gör med sin förälder bildar det anknytningsmönster som hon tar med sig in i vuxenlivet. Om anknytningen mellan barnet och föräldern är svagt eller bristfälligt kommer barnet att känna sig otryggt vilket i sin tur kommer att medföra svårigheter för denne, att som vuxen, finna trygghet i såväl relationen till sig själv som till andra människor. Ett otryggt barn blir således en otrygg vuxen.
Bristen på trygghet skapar dessutom en osäkerhet hos barnet huruvida han eller hon är älskat. Osäkerheten lockar, i sin tur, fram olika strategier för att försöka tillförskaffa sig det som barnet så hett längtar efter och behöver – förälderns kärlek och omsorg. En sådan strategi är att genom prestation visa att man duger. Att vara bäst och främst kan således bli den levnadsekvation som denne individ lever genom. En ekvation vars lösning tvingas fram av en hård inre kritiker.
Den brist som den självkritiske lider av är således bristen på trygghet. Och den strategi som han eller hon oftast använder för att uppnå denna trygghet är att försöka var bäst och främst. Detta är en bra grogrund för såväl avundsjuka som plågsam jämförelse med dem som är bättre eller har kommit längre.
Men om avundsjukan både har en biologisk och rationell förklaring varför känner vi då skam inför den? Förklaringen står att finna i våra värderingar.
Skammen och avundsjukan
Den som gjorde avunden till en last var påven Gregorius som listade de sju dödssynder. Jämte frosseri, ilska, högmod, girighet, lust och lättja fick avunden en bottenstämpel när det gällde önskvärt beteende. Vi har således ända sedan 500-talet ansett att avund är en mänsklig last som vi behöver göra vårt yttersta för att bekämpa.
Även om Gregorius ansåg att avunden tillhörde det mänskliga arvet och att det inte var känslan som sådan som skulle fördömas utan mer utlevandet av den blev effekten av denna svartlistning att känslan skambelades. Från och med medeltiden har vi således levt med en värdering att det inte är fint att vara avundsjuk. Något som kommer till uttryck i vårt förakt mot avundsjuka människor vilket även inbegriper oss själva när vi känner avund.
Nej, avundsjukan är inte vacker men den är förståelig i skenet av både vårt biologiska arv och vår individuella uppväxt. Denna förståelse kan vi använda för att omfamna avundsjukan när den slår klorna i oss nästa gång. En omfamning som, i sin tur, gör det möjligt för oss att öppna upp för ett förändringsarbete som inte är motiverat av att vilja bli av med och ta död på utan snarare av att acceptera och göra det bästa möjliga av. Det förra tenderar att bli en bitter kamp medan det senare kan bli en nyfiken resa.
Låt mig visa dig vad jag menar.
Omfamna för att kunna leva din längtan
Nästa gång du stöter på din avundsjuka kan du prova med att omfamna den och sedan låta dig vägledas av den. Ungefär så här:
Omfamna och desarmera
Föreställ dig att du blir avundsjuk på NN som har uppnått något som du själv skulle vilja varför du börjar tänka nedsättande om honom eller henne. Istället för att fortsätta svärta ner NN för att du ska känna dig bättre säger du något i stil med; ”Hej på dig avund, min gröne stridslystne vän! Jag vet att du vill mig väl genom att förgöra min motståndare men den här gången skulle jag vilja gå en annan väg. Alltså, tack men nej tack. Puss på dig.” Din gröne vän kanske inte förvandlas till en prins men skammen avtar och avundsjukan lättar sitt grepp. Att namnge sin motståndare och sedan fösa undan den, vänligt men bestämt, är två lika enkla som geniala grepp när motståndaren finns innanför vårt eget pannben.
Reflektera och påbörja din egen resa
Därefter använder du din formidabla analytiska förmåga. Men istället för att utgå från ett kritiskt granskande tar du avstamp från en kärleksfull nyfikenhet. Din utgångspunkt blir därför att du vill lära dig mer om dig själv. Du frågar dig:
- Vad är det NN har som jag så gärna vill ha?
- Är det NN har VERKLIGEN något jag vill ha?
- Om det är det – vad är ett första steg som jag kan ta som tar mig dit NN är?
Dessa frågor hjälper dig att ta reda på vad du verkligen vill ha. Säkerligen är själva bekräftelsen som NN åtnjuter något som du eftertraktar men bakom detta primära behov finns även din innersta längtan. Försök att gå vidare i din undran och fråga dig; “Vad är det som jag verkligen vill göra med mitt liv?” Låt avundsjukan till NN bli en katalysator för din egen resa. För det är nämligen genom att bli fullt upptagna med att leva vår egen längtan som det ges mindre utrymme att plågas av den.
Nå, vad säger du?
Är avundsjukan fortfarande enbart värd ditt förakt? Eller kan du nu se den med lite blidare ögon? Kanske till och med bli lite nyfiken på vad den har att berätta?
Berätta för mig i kommentarsfältet nedan.
Den här artikeln ingår i en serie. De andra finner du här:
Omfamna den mänskliga röran som är du
Omfamna din syrliga bitterhet
Omfamna din vackra bräcklighet
Omfamna din inre kritiker
Passa också på att ladda ned den kostnadsfria e-boken Bli vän med din inre kritiker?