”Ändra dina tankar och du ändrar världen” är ett klokt uttryck av Norman Vincent Peale.
För visst är det väl ändå så att …
det är hur vi TAR det, inte hur vi HAR det …
som bestämmer vår attityd till det som händer i livet. Smått som stort.
MEN…
… ja, jag har verkligen en invändning mot detta kognitiva förhållningssätt …
… ibland kommer känslan FÖRE tanken. Och INTE tvärtom som herr Peale vill göra gällande.
Och ibland bara KÄNNER vi. Tanklöst. Utan rim och reson.
Som när vi blir arga och rädda till exempel. Då tänker vi faktiskt inte särdeles mycket. Åtminstone inte förrän efteråt. Ilska och rädsla är nämligen två av våra grundkänslor vilka brukar utlösas med omedelbar verkan då vi utsätts för fara.
Så vad har då detta att göra med omfamnandet av vår inre kritiker, som bloggartikeln ska handla om.
ALLT.
Den inre kritikern är nämligen sprungen ur våra grundkänslor vilket medför att det bästa sättet att bemöta denna ilskna och rädda röst är just via KÄNSLAN. Inte tanken. Och DET den behöver är en varm omfamning. Precis som vilken arg och vilsen liten krabat som helst.
Ja, jag vet att detta kan vara svårt att ta till sig.
Så häng med så förklarar jag hur det hela hänger ihop.
Låt oss börja med vad jag menar att den inre kritikern är sprungen från våra grundkänslor så tar vi omfamningen efter det.
Arga tankar om den egna personen
Den grundkänsla som är inblandad när vi blir självkritiska är främst ILSKA. När vi begår ett misstag blir vi besvikna på oss själva varpå vi kritiskt börjar granska vårt agerande. Allt i syfte att undvika att samma misstag görs på nytt.
Det är egentligen samma sak som händer när vi blir besvikna på någon i vår omgivning. Vi börjar tänka kritiska tankar om denna person. Emellanåt framför vi dem också muntligen. Självkritiken är således inget annat än arga tankar om den egna person i situationer då vi blir besvikna på oss själva.
Eftersom vi alla begår misstag och eftersom vi alla kommer att reflektera över vårt beteende kommer vi alla också att ägna oss åt självkritik. Detta varken kan vi, eller ska vi, göra något åt. Det är nämligen genom självkritiken vi blir kloka människor som tar ansvar för våra handlingar.
Men om nu alla är självkritiska varför är vissa det mer än andra? Så mycket att det faktiskt gör mer skada än nytta?
Det som skiljer oss åt är hur trygga vi känner oss inombords.
Inre otrygghet föder mer självkritik
Den som känner sig trygg på insidan kommer att använda självkritiken som ett sätt att genomlysa sina motiv och handlingar, göra nödvändiga korrigeringar vid gjorda felsteg och sedan gå vidare med sitt liv.
Den som däremot känner sig OTRYGG inombords kommer istället att fastna i självkritiken, underminera sitt eget värde som människa och sedan desperat söka olika strategier för att se till att misstaget inte sker igen. Istället för att släppa och gå vidare kommer den otrygge att ta med sig det gjorda felsteget som ett bevis på sin oduglighet vilket i sin tur ökar känslan av att otrygghet. Något som i sin tur genererar mer självkritik.
Intre otrygghet föder således mer självkritik.
När RÄDSLA och ILSKA, på detta sätt, gör gemensam sak mot den egna person uppstår en tredje grundkänsla, nämligen SKAM.
Skam skapar otrygghet
När vi känner oss odugliga och otillräckliga som människor är det skammen som har gjort sitt intåg i vårt inre. Vi upplever rädsla för att inte få tillhöra gemenskapen samtidigt som vi ilsket förebrår oss för att vi inte har gjort det, eller varit den person, som förväntades.
Precis som när det gäller självkritiken är skam en nödvändig och användbar känsla. Den får oss att ta hänsyn till vår omgivning istället för att klampa på utan respekt och hänsyn. Men samtidigt är för mycket skam tillintetgörande för själen eftersom den dömer personen till ett liv där känslan av att vara värdelös är den mest dominerande.
När vi går runt med en känsla av oduglighet skapar detta en genomgripande otrygghet i hela vårt väsen. Vi tvivlar ju på vår egen person. Vad vi än gör kommer det inte att duga eftersom vi är dömda till värdelöshet.
En loopande livsekvation
Vår inre kritiker dyker upp när vi upplever att vi gjort något, eller varit på ett sätt, som vi inte ska. I botten av vårt inre känner vi både skam och rädsla. Skam för att vi inte levt upp till våra egna värderingar och rädsla för att vårt felsteg ska leda till att vi blir utstötta från flocken.
Om vi, sedan barnsben, bär på en känsla av oduglighet (=skam) och otrygghet (=rädsla) kommer den inre kritikern blir ännu räddare och därmed ännu argare vilket i sin tur spär på såväl rädslan som skammen. Det är som om denna livsekvation går i en ständig loop:
(Skam + Rädsla) → Självkritik → (Skam + Rädsla)
Så, varför är detta viktigt?
Jo, eftersom självkritikern är sprungen ur vår skam och rädsla går det inte att tala den till rätta. Istället behöver vi omfamna den.
Låt mig förklara.
Ilska behöver mötas med förståelse, inte förstånd
De flesta av oss har någon gång stött på någon som har varit riktigt arg på oss i ett professionellt sammanhang. Det kan ha varit en kund, brukare, klient eller patient. Vi har då, under ett par minuter, befunnit oss i riktigt blåsväder när den andra personens missnöje har haglat över oss.
Då de flesta av oss har ett par år på nacken, och kanske även gått kursen i bemötandeteknik, har vi ganska snabbt insett att det INTE går att TALA denna person till rätta. Nej, istället har vi använt den mer framgångsrika tekniken att låta ovädret först nå sin kulmen för att därefter ge motparten en mental omfamning i form av värme och förståelse.
Och se. När kunden, brukaren, klienten eller patienten känner sig förstådd börjar solen åter lysa i dennes ögon.
Ilska och frustration upplöses nämligen fortare med hjälp av en känslomässig omfamning än med logisk argumentation. Den senare kan till och med orsaka att ovädret eskalerar. Den som är arg och uppriven vill nämligen snarare BLI förstådd än att GES förstånd.
På exakt samma sätt fungerar det med vår inre kritiker.
Den inre kritikern längtar efter att bli tagen på allvar
Den kritiska rösten är en arg och upprörd röst som känner sig trängd och rädd. Den försöker på alla sätt förmå oss att inte göra fler, eller värre, misstag av rädsla för att vi då ska bli utstötta ur gemenskapen.
Om vi i detta läge försöker resonera och tala förstånd med denna arga och rädda del av vårt inre kommer våra förnuftiga argument endast användas mot oss.
”Marie, försök lugna ner dig. Så farligt var det ju ändå inte. Ett misstag kan ju alla göra.”
”INTE SÅ FARLIGT! Såg du inte hur hon tittade på mig. Nej du, den hånfulla blicken går inte att miste på. Hon har bara väntat på att jag ska göra bort mig.”
”Överdriver du inte nu?”
”ÖVERDRIVER!?… Jo ,det gör jag nog… Men herregud vilken DRAMA QUEEN jag är! Jag är ju RIKTIGT pinsam.”
När vi resonerar med den inre kritikern lägger vi bara ännu mer eld på brasan. Varje argument blir en ny källa till kritik. Mental ARGUMENTATION är sannerligen den kritiska röstens kopp te.
Det vi istället behöver göra är att ge vår inre kritiker en mental OMFAMNING i form av kärlek och förståelse. Likt vår arge kund i första exemplet törstar den nämligen efter att bli tagen på allvar. På riktigt. Inte bara på ytan. Den längtar efter att bli sedd som den rädda parvel den är.
Omfamna din inre kritiker
Så nästa gång din inre kritiker dyker upp prova med att verkligen lyssna på vad den EGENTLIGEN försöker säga. Ta upp den i din kärleksfulla famn och LYSSNA. Inte på orden utan på KÄNSLAN.
Föreställ dig att den är en liten ilsken krabat som behöver din omtanke, kärlek och förståelse. PROVA.
Det enda som kan hända är att den ilsket vrider sig ur ditt grepp. Och då kan du tålmodigt vänta till nästa gång. För om du är självkritisk, liksom jag, så kommer det alldeles garanterat ske.
Vill du ha ytterligare hjälp med att omfamna din inre kritiker?
Läs den kostnadsfria e-boken Bli vän med din inre kritiker HÄR!