Kommer du ihåg när du var liten och rodnade?
Hur du, när du kände hettan i kinderna, blev medveten om din förlägenhet för att sedan, med ett obehag, uppleva att värmen spred sig ner på halsen och även ut till öronen?
I takt med att rodnaden höjde din inre temperatur ökade din ångestnivå eftersom du nu försökte få bort något som uppenbarligen inte gick att stoppa. Istället fick du erfara, den brutala vägen, att om man försöker stoppa det oundvikliga lidandet blir det bara värre.
Om detta handlar artikelserien Omfamna den mänskliga röran som är du i vilken vi öppnar vår famn till alla de sidor hos oss själva som vi inte tycker om.
Det har nu blivit dags för oss att omfamna det faktum att vi är bräckliga varelser som inte alltid orkar så mycket som vi tror eller ens skulle vilja.
För precis som rodnaden som blir värre då vi försöker stoppa dess framfart kommer vår bräcklighet att slå bakut och, i värsta fall, knäcka oss om vi nonchalerar den. Ovarsamhet om bräckliga ting brukar nämligen sluta med att godset blir, i bästa fall kantstött, i värsta fall krossat.
Låt oss först ta en titt på hur denna ovilja att kännas vid den skörare delen av oss själva ter sig för oss som är självkritiska för att sedan dyka djupare ner i vad det egentligen kostar oss att ständigt försöka vara i bräcklighetens motsats – okrossbara och fullkomliga. Vi avslutar sedan artikeln med själva omfamningen.
Hur låter det?
Bra. Då kör vi.
Strategier som hyllar imaginära superkrafter
I de föregående artiklarna kunde vi se hur vår brist på trygghet kan få oss att använda strategier för att erövra den. Strategier som handlar om att bli så duktig eller så snäll som möjligt. Dessa strategier formar sedan den inre världsordning som vi lever efter. En världsordning som baserar sig på att endast den som är stark och felfri kommer att klara sig.
Du har säkert hört talas om begreppet superkvinna eller superman. Kanske har du även raljerat med dig själv inför andra, himlat med ögonen och sagt något i stil med:
”Ja, jag försöker klara allt själv. Tror att jag är en sådan där ’superman’. ”
Jag har i alla fall gjort det. Både trott på det och skojat om det. Men samtidigt som jag har skämtat om min övertro har jag även varit en smula stolt. Stolt över att jag har så mycket kraft och ”jävlar anamma”. Över att jag är självdisciplinerad, ihärdig och dessutom verkar orka mycket mer än alla andra.
Tron på att vi måste vara starka och duktiga för att duga medför att vi lovordar ”orken”. En ”ork” som aldrig tar slut och som besegrar allt som dyker upp i dess väg. ”Orken” blir således den superkraft som vi tror ska frälsa oss.
”Om jag bara orkar eller anstränger mig lite till kommer allt att ordna sig.”
Det är bara det. Alla ”orkar” tar slut. Någon gång.
Och dessvärre kommer tron på det outsinliga ”orken” att bli den kryptonit som förgör vår inre styrka.
Rakt in i kaklet med orken som passagerare
När vi hyllar ansträngning och tror oss om att orka hur mycket som helst kommer vi att flytta fram gränserna för vår förmåga. Något som förvisso är både naturligt och önskvärt. För om vi aldrig rör oss utanför det som vi redan kan och det som vi känner oss trygga med kommer vi heller aldrig att utvecklas. Utveckling kräver nämligen att vi lämnar vår bekvämlighetszon och ger oss in på okänt territorium. Människor som söker utveckling flyttar helt enkelt sina gränser.
Men för att undvika att köra slut på oss själva behöver vi stanna upp när ny mark erövrats. Stanna upp för att kunna reflektera över de steg vi tagit i syfte att se till att nästa etapp görs på ett bra och säkert sätt. Vi behöver dessutom fylla på bränsle och ge maskineriet den omvårdnad det behöver efter en lång och ansträngande färd.
På ett intellektuellt plan har vi lätt för att ta till oss detta.
Vi förstår att vi, liksom alla andra, behöver vila och omvårdnad.
Vi förstår att vi kommer att köra slut på oss om vi inte återhämtar oss.
Vi förstår detta så väl.
Vi förstår men känslomässigt lever vi i en världsordning där den som är stark och orkar är den som vinner. Känslomässigt lever vi med en självbild som säger att vi både bör orka mer än alla andra och att vi dessutom gör det.
Vi kommer därför köra på i full fart och inte heller lägga märke till de små fel som uppkommer på vägen.
Vi kommer inte uppmärksamma den drivrem som har skavts av och nu bara håller oss uppe med hälften av sin ursprungliga förmåga. Inte heller kommer vi att höra det oroväckande gnisslet som uppstått då farten överstigit en viss hastighet. Allt detta kommer vi inte att lägga märke till förrän det är alldeles för sent. Då motorhaveriet är ett faktum.
När vi vägrar att se att vi, precis som alla andra, är sårbara kommer vår blindhet få oss att förlora herraväldet är vår egen hälsa. Vi kommer att köra ända in i kaklet med ”orken” i passagerarsätet. Och är inte detta en anledning så god som någon att börja omfamna vår bräcklighet.
Bräcklighet är en förutsättning för kärlek och trygghet
2010 äntrade Brené Brown TEDx-scenen i Houston, Texas. Föga anade hon att dessa knappa tjugo minuter i strålkastarens sken skulle gå till historien som ett av de mest hyllade Ted-föredragen genom tiderna.
Brené Brown är socialpsykolog och hennes forskning om skam har mynnat ut i tre böcker – Våga vara operfekt, Mod att vara sårbar och Resa sig stark. Den sista boken skrev jag om på bloggen tidigare i våras. Du kan läsa artikeln här.
I sin andra bok, Mod att vara sårbar, skriver hon så här:
Det grekiska ordet persona betyder teatermask. Masker och rustningar är perfekta bilder för det vi gör när vi skyddar oss från den obehagliga sårbarheten. Maskerna gör att vi känner oss tryggare, även om de kväver oss. Rustningarna gör att vi känner oss starkare, även om vi blir trötta på att släpa omkring på onödigt tunga saker.
Det ironiska i sammanhanget är att vi själva, när vi står mitt emot någon som har gömt sig bakom en mask eller en rustning, känner oss frustrerade och isolerade.
Häri ligger paradoxen: Sårbarhet är det sista jag vill att du ska se hos mig men det första jag letar hos dig.
När vi tar av oss masken och lägger ner vår rustning blottar vi förvisso vår känslomässiga strupe men vi gör oss också tillgängliga för att ta emot kärlek och trygghet från våra medmänniskor. Om vi istället väljer att vi dölja oss bakom en fasad av oanade krafter kommer vi att skapa en distans inte bara till omgivningen utan även till oss själva. Genom att förneka för oss själva att vi är sårbara får vi inte tillgång till vare sig andras eller vår egen närhet.
Den kärlek och trygghet som vi försöker finna med hjälp av våra strategier jagas således på flykten i samma stund som vi försöker undvika att betala dess pris – sårbarhet. Och om inte det är skäl nog att omfamna vår bräcklighet så vet inte jag.
Så låt oss göra det. Låt oss omfamna vår bräcklighet.
Se skönheten i sprickorna
I Japan finns en uråldrig tradition att laga spruckna tekoppar med guld. Genom att förgylla bristerna visar man inte bara själva föremålet sin uppskattning utan man förhöjer även dess värde. En trasig, och med guld lagad, tekopp betingar ett betydligt högre pris än en hel teservis från landets mest erkända keramiker.
På samma sätt kan vi närma oss vår bräcklighet. Istället för att se den som en belastning kan vi börja uppskatta dess värde. Utan bräckligheten har vi nämligen inte heller tillgång till vår känslighet. Det vill säga den förmåga till kärlek och innerlighet som gör det möjligt för oss att bry oss vår nästa och älska våra närstående. Kärlek och sårbarhet går nämligen hand i hand.
Vi kan också börja betrakta vår egen bräcklighet som något vackert. Börja förgylla den för att sedan upptäcka att den gör oss modiga på riktigt. Inte dumdristigt modiga utan klokt modiga. Modiga på det viset att vi blottar vår strupe genom att tala om att vi inte orkar göra allt själva utan vi istället behöver förlita oss på och luta oss emot. Och sedan göra just det. Luta oss emot. För att se att det bär. Tillit och bräcklighet går nämligen hand i hand.
Ja, vi kan börja älska vår bräcklighet. Älska den på samma sätt som vi håller av den luggslitna koftan som sett sina bästa dar eller den trasiga julängeln från farmors barndomshem. Inte för att den är stilren, symmetrisk eller bildskön utan för att den helt enkelt är sig själv nog. Fylld med minnen som väcker våra ömmaste känslor.
Bräckligheten behöver en varm hand. Den behöver vår varma hand.
Så vad säger du?
Är du beredd att sträcka ut en varm hand till din bräcklighet? Älska den trots allt?
Berätta för mig om dina tankar kring sårbarhet och bräcklighet i kommentarsfältet nedan.
Den här artikeln ingår i en serie. Läs de andra här:
Omfamna den mänskliga röran som är du
Omfamna din gröna avundsjuka
Omfamna din syrliga bitterhet
Omfamna din inre kritiker
Om du tyckte om den här artikeln kommer du att gilla de här:
Låt dig drivas av både lust och lugn
Mina 7 främsta skäl till självmedkänsla för dig som ställer höga krav på dig själv
De drivnas gummiband – tänja ambitionen tills den slår tillbaka i resignation
Eller vad sägs om den kostnadsfria e-boken Självmedkänsla?
Hej! Dina texter åker rakt in i sårbarheten! Tack för att du skriver så man förstår .
Masken sitter så hårt och när det händer att den skulle skulle behöva tas av så kommer det ut ilska,frustration på en nanosekund istället! “Reptilhjärnan “slår till
Har gått i compassion terapi men de verktyg man får glöms hela tiden för den inre kritikern är välutbildad !
Har du någottips hur jag forsätter? Just nu är hela jag i uppror med mej själv.
Tack Månica för din fina feedback. Vad skönt att du har börjar försonas med din inre kritiker. Och visst är det så. Det arbete man påbörjar i en terapi eller på en kurs behöver alltid underhållas. Det du kan göra är att gå med i facebookgruppen Bli mera du -Gemenskap. I den talar vi mycket, både om och med varandra, hur vi ska kunna ta det lite lugnare och börja njuta av livet. Jag tror din närvaro i den gruppen skulle kunna hjälpa dig att bli påmind. Du är varmt välkommen in. Klicka på denna länk och begär inträde.
Tack för att du svarade så snabbt och i min värld så har jag inte tänkt på att det måste underhållas jag “borde ju komma ihåg” !
Mig hjälper det att tänka på personlig utveckling som ett själsligt muskelbygge. Muskler som tränas stärks. Och de som inte används blir svaga. Och precis som med vanligt muskelbygge kommer man ur fas emellanåt och behöver lite pepp för att ta sig tillbaka. 😀
Ja, detta känner jag också igen. Alltid varit duktig, orkat allt. Ända tills det en dag blev tvärstopp med alla symtom som följer med utmattningsdepression, eller stressorsakad hjärnskada som jag vill kalla det. Vägen ur tillståndet har gått via att släppa alla måsten, att göra det jag vill när jag vill och vill jag inte så gör jag inte. Blir sakta bättre, men nu handlar det nog mer om att acceptera situationen än verklig klinisk förbättring. Och ibland kommer självkritiken och påpekar att nu försöker jag vara duktig på att hantera den här situationen. Jaja, som du påpekar man ändrar inte vissa grundläggande personlighetsdrag.
Tack igen Ann-Katrin. Du är flitig i kommentarsfältet. 😀 “Stressorsakad hjärnskada” – det var ett alldeles utmärkt sätt att förklara vad utmattningsdepression handlar om. Och när det gäller det sista du skriver – det är bara att gilla läget. Eller som jag säger i just den här artikeln – omfamna det.
Jag är neurolog – numera pensionär, och myntade termen när jag skrev en kommentar om tillståndet i Läkartidningen. Hörde för ett tag sedan en känd ishockeyspelare som fått många hjärnskakningar och som jämförde sitt tillstånd med symptomen vid utmattningsdepression (!) . Jag skulle gärna se att man bytte ut termen utmattningsdepression mot stressorsakad hjärnskada för det visar på allvaret i tillståndet och gör det mera definierbart.
Huvudet på spiken Ann-Katrin. Genom att definiera tillståndet utifrån dess orsak istället från dess verkan blir det med ens mycket tydligare. Jag anammar ditt uttryck. Om du vill får du gärna länka till artikeln här eller skicka en kopia till marie(at)blimeradu.se. Jag vill gärna läsa. 😀
Tack för alla artiklar! ?
Tänkte höra med dig om hur man ska gå till väga, resonera eller agera när en person som är sårbar och bräcklig möter/lever med en person som inte kan stötta, ge tillbaka eller “bara tar utan att ge”?
När man inte har kunnat/förmått inse “förutsättningarna” i förväg?
Tack Christel. Jag tänker att svaret på din fråga är att vara TYDLIG.
Först genom att tala om på vilket sätt vår omgivning kan stötta oss. Vissa av oss har lättare för att känna in vad vår omgivning behöver än andra. När vi möter personer som inte är lika starka på detta som vi själva tolkar vi detta som att de inte bryr sig när det i stället kan handla om att de inte är lika starka på denna färdighet som vi själva. Vad vi behöver göra är att bli tydliga med vad det är vi vill och behöver. Inte förutsätta att de ska förstå detta intuitivt.
Det andra sättet vi kan bli tydliga handlar om en tydlighet som är riktad inåt. Vi behöver bli tydliga med vad som betyder mest för oss det vill säga vilka behov som vi prioriterar och inte kan leva utan. Därefter behöver vi ärligt betrakta de relationer vi lever i och göra en bedömning om dessa ger oss det vi verkligen vill. Märk väl att det inte handlar om att räkna med att få alla behov tillgodosedda i var och en av relationerna utan mer betrakta våra relationer på ett nyktert sätt. Vi får då en realistisk bild över vad var och en våra relationer tillför oss men också vad vi tillför dem. I denna inventering kanske vi kommer fram till att vissa relationer inte tillför de vi önskar utan snarare dränerar oss. De frågor vi då behöver ställa är: “Vill jag behålla denna relation? Om ja, hur vill jag förhålla mig till denna person fortsättningsvis? Om nej, hur vill jag avsluta relationen?”
Hoppas att detta ger dig något mer att gå på.