Kära gamla luggslitna offerkofta

Under många år var jag ett offer. 

Det är förvisso både sant och riktigt att jag hade, helt utan egen förskyllan, råkat ut för livets orättvisa men offerrollen kom också att bli mitt sätt att vara och förhålla mig på. I stort sett varenda incident i vardagen – såsom att inte hitta nycklarna på morgonen – och varje större händelse i livet – såsom obesvarad kärlek – mötte jag med ett …

Varför ska detta ALLTID drabba mig!

Ingen tycktes vara så oförstådd och orättvist behandlad som jag. 

Offerkoftan är grå och trist. Den är krävande både för sin bärare och hennes omgivning. Dess negativitet sprider en unken odör och dess brist på ansvarstagande retar gallfeber. Nej, offerkoftan är inte vacker. Inte heller beundrad och eftertraktad. Snarare är det så att ingen vill vara ett offer. Att alla vill vara kapabla, ta ansvar och ha en positiv inställning till livet. Och ändå så åker den på. Den där grå offerkoftan som är så härligt sliten av många års nyttjande.

Numera umgås vi inte så ofta, offerkoftan och jag. Men när vi i emellanåt stöter på varandra tar vi tillfället i akt och frossar i såväl otur, olycka som allra värst. Jag låter den snärja sina långa, av ålder töjda, armar flera varv runt min kropp. Tillsammans gungar vi sedan av och an till tonerna av bitter hopplöshet. Och vet du. Det känns så där tryggt och skönt som bara en stund med en kär gammal vän kan göra.

För det är okej att vi har en stund tillsammans bara offerkoftan och jag.

Det är okej för jag tänker att självömkan är så väldigt mänskligt. Något som jag delar både med dig och alla andra. Jag föreställer mig, till och med, att det hänger en offerkofta på en krok bakom varenda sovrumsdörr i vårt avlånga land. En gammal luggsliten offerkofta som ibland åker på.

Och jag tänker att vi behöver sluta skämmas för att vi inte alltid orkar se allting så positivt och för att vi ibland tappar både sug och lust. Vi behöver förstå att vi, och alla andra, har dagar då vi inget hellre vill än att dra täcket över huvudet och ta semester från oss själva. Och vi behöver känna att vi inte är dåliga människor bara för att vi inte förmår se det ljusa i tillvaron eller fånga dagens alla möjligheter. Du vet, allt det som vi gör de där andra dagarna. De dagar då offerkoftan hänger oanvänd på kroken bakom sovrumsdörren.

För jag tänker att om vi – du och jag – kan behandla vår offerkofta med respektfull kärlek, istället för att skämmas över dess luggslitna bedrövliga uppenbarelse, är vi bättre rustade att möta alla dem som verkligen har tappat sin sug och givit upp sitt ansvar. När vi kan acceptera att vi själva emellanåt frånsäger oss vårt eget ansvar och skyller allt på alla andra kan vi också möta denna sida hos våra medmänniskor. Och istället för att mästra, tillrättavisa eller skambelägga kommer vi att möta andras offerkoftor med respektfull kärlek. För vi vet att vi har vår egen, vår alldeles egen, som hänger på en krok bakom vår sovrumsdörr.

Tyckte du om denna text? I så fall kommer du gilla dessa:

• Berättelsen om de tre efterlängtade vännerna – Tacksamhet, Förnöjsamhet och Medkänsla
• Det är okej att inte vara okej
• Men om jag är fullständigt hopplös då?

Eller varför inte ladda ner den kostnadsfria e-boken Självmedkänsla?