De drivnas bermudatriangel: ambition-bitterhet-resignation

Förberedelserna undanstökade.
Vi sätter fart. Nu ska inget få stoppa oss.

Hoppsan.
Det ligger ett hinder på vår väg.
Ingen fara. Vi parerar, tar oss förbi utan problem.

Attans.
Hinder nummer två slår undan benen.
Irriterat reser vi oss, borstar av smutsen för att sen lägga i en extra växel för att kunna ta igen förlorad tid.

Nu kör vi så det ryker.
Ser, hör eller varken.

Siktet är inställt.

Pang.
Blinda av vår brådska har vi kört rakt ner i tredje hindret.
Frustrerat trycker vi ner gasen men istället för att röra oss framåt borrar vi oss allt djupare ner. Vi sitter fast.
Ilskan tilltar. Känslan av maktlöshet likaså.

Vi letar efter syndabockar. Hittar några lämpliga. Klantskallar finns det många i stunder som dessa. ”Inkompetens. Lathet. Och varför ska man behöva göra allting själv?”

Nu är sammanbrottet nära. Det känslomässiga såväl som det etiska.
Men vi har en bit kvar innan vi slår huvudet i hopplöshetens kalla golv.

Vi fortsätter vår jakt på syndabockar och när de yttre tar slut letar upp våra inre.
”Hur kan jag vara så klantig? Jag borde ha förstått? Och vad ska alla andra tänka?”

Självförebråelserna haglar för att till slut perforera oss med skam.
”Inget duger. Allting suger. Och allra värst är jag.”

Slut. Ridå. Och alltings ände.

Eller kanske inte.

För efter ett tag, när självömkan och hopplösheten känns allt för tung att bära, reser vi oss upp igen. Vi är fajters. Ger oss inte i första taget.

Beslutsamt gaskar vi upp vår själ, spänner musklerna på nytt, tar sats och börjar springa. Fortare nu. För det är så mycket vi måste bevisa. Och inget, INGET, ska få stoppa oss.

Ett mönster som upprepas

Jag har fastnat där. Många gånger.

I ett mönster där min ambition leder till bitterhet och sedan resignation. För att därefter avlösas av ett nytt, men snabbare, varv i samma triangelformade mönster. Ett mönster som jag har valt att kalla de drivnas bermudatriangel. Kanske lite väl dramatiskt men på samma gång helt rätt. För när jag är fast i triangeln känns det som om jag bara uppslukas och inte kan ta mig loss. Det enda jag tänker på är att springa fortare.

Och du. Känner du igen dig?
Fastnar du också i detta evighetsmönster?
Ska vi titta närmare på denna triangel och hur vi kan undvika att komma in i den?

Gott. Då gör vi så.

Vad som är möjligt att förändra

I denna artikel , för övrigt den femte i serien Lev livet lättare, har det blivit dags att fördjupa oss i de två sinnesstämningarna bitterhet och acceptans. Dessa båda uppstår då vi motsätter oss respektive accepterar fakta. Med fakta menas sådant som kan bevisas som sant eller falskt. Antaganden, som är motsatsen till fakta, kan kännas som sanningar men är enbart tolkningar av våra upplevelser. Låt mig visa med ett enkelt exempel.

Bordet är gjort av trä. FAKTA
Bordet är snyggt. ANTAGANDE

Vi kan således ändra på våra antaganden men vi kan inte ändra på det som är fakta. När vi försöker ändra på det som inte går att ändra uppstår först frustration därefter bitterhet. Om vi istället accepterar sakernas tillstånd uppstår frid och acceptans.

Låt oss titta närmare på dessa båda sinnesstämningarna för att sedan gå närmare in på hur vi kan ta oss ur drivets bermudatriangeln genom att träna våra släppa-taget-muskler.

 

 

Som en knuten näve – bitterhet

När vi motsätter oss fakta uppstår sinnesstämningen bitterhet. Det som har hänt borde inte ha inträffat. Vi upplever det som om något har drabbat oss. Känslan av orättvisa är påtaglig. Vi hytter med näven och skriker sammanbitet ”Varför ska det drabba mig? Just nu?”.

När bitterheten har oss i sitt grepp är vi snara till att fördela skuld. Något är fel och någon måste läggas till last. Ömsom skyller vi på andra, ömsom oss själva. Fördömandet och den skoningslösa självkritiken är bitterhetens allra bästa vänner.

Som jag har nämnt för dig tidigare påverkar sinnesstämningarna vårt sätt att vara rent kroppsligt. Bitterheten är spänd och sammandragen. Den får oss att bita ihop käkarna, höja axlarna och dra in kroppen till en konkav form. Det är som om alla ilska och frustration har stannat upp i en knuten näve. Andhämtningen blir kort och ytlig. Rörelsemönstret spänt och ryckigt.

Som en öppen famn – acceptans

När vi accepterar fakta går vi in i sinnesstämningen acceptans. Det är möjligt att vi inte tycker om det vi ser men vi inser samtidigt att vissa saker inte går att förändra och slutar därmed ansträngningen att förändra tingens ordning.

Acceptansen är lik resignationen i det att vi ger upp. Det som skiljer dem åt är tron på framtiden. I acceptansen ser vi begränsningarna men vi är samtidigt villig att agera inom dessa. I resignationen ser vi enbart begränsningar och ger upp. För skilja dem åt brukar jag prata om att släppa taget när jag menar acceptans och att ge upp när jag menar resignation.

Den accepterande sinnesstämningen bor i en öppen och avslappnad kropp. Om du tränar yoga är bergspositionen den ställning som bäst representerar acceptans. Kroppen är centrerad och vaken. Som en öppen famn är den beredd på att både ge och ta emot. Blicken är öppen och mjuk. Rörelsemönstret är lugnt och balanserat.

Du kan fördjupa dig ytterligare i sinnesstämningen acceptans här.

Drivets bermudatriangel: ambition – bitterhet – resignation

Låt oss nu återvända till det mönster som vi tycks upprepa ända tills vi kör fullständigt slut på oss själva. Det mönster som jag har valt att kalla drivets bermudatriangel.

Som jag nämnde för dig i bloggartikeln som handlar om sinnesstämningen ambition tycker vi, som tillhör de drivnas skara, verkligen om vår ambition. Vi befinner oss i denna sinnesstämning både ofta och gärna. Vårt engagemang och vår entusiasm är förvisso vår styrka men ibland springer vi på tok för fort och alldeles för långt. Vi töjer gummibandet så mycket att det antingen brister eller får oss på fall.

Du kan läsa mer om de drivnas gummiband här.

Förutom denna hake finns det ytterligare en. Nämligen den att vi tenderar stå på så att det ryker när vi möter motstånd. Istället för att stanna upp och reflektera över vår egen hastighet, hindrets beskaffenhet eller alternativ färdriktning, lägger vi i en extra växel. Vi gnor, sliter och flänger. Lägger till några timmar på en redan ansträngd agenda. Vi rör oss fortare, pratar snabbare och forcerar fram beslut och handlingsplaner. Vi vill framåt till varje pris.

Ibland är detta både en utmärkt och nödvändig strategi men när vi använder den utan eftertanke kan den stjälpa snarare än hjälpa oss.

Om vi väljer att ständigt forcera våra hinder kommer nya hinder att uppstå som en följd av vår snabba framfart. Föreställ dig en biljakt i San Franciscos kuperade terräng så förstår du vad jag menar.

För varje hinder vi möter kommer vi att bli mer och mer frustrerade. När ilskan slår klorna i vår kropp genom att spänna våra muskler har vi lättare för att inta en försvarsställning, även vid de tillfällen vi inte behöver. Vi får svårare att ta emot feedback och blir mindre mottagliga för nya perspektiv. Så sakteliga tränger vi djupare in i bitterhetens träskmarker där allting är någons fel och livet djupt orättvist.

Vår snarstuckenhet och vår bitande ton lämnar en besk eftersmak och när vi inte förmår hitta syndabockarna utanför oss själv börjar bitterheten förgifta vår självkänsla. Vi börjar döma oss själva hårt och skoningslöst både för att vi inte lyckats med det vi föresatt oss och för att vi dessutom har blivit en förfärlig person.

Vi börjar nu förlora fotfästet och sakta rasar vi ner i hopplöshetens mörka källare. Vi är värdelösa, odugliga och det är lika bra vi sätter våra skor.

När vi har legat där ett tag, i en pöl av självförakt och självömkan börjar vår ambition åter väckas till liv. Så småningom tröttnar vi nämligen på denna meningslösa meningslöshet och reser oss därför resolut ur dyn.

”Upp hoppa. Här blir inga barn gjorda eller drömmar uppfyllda”, hojtar vi resolut för att sedan gnugga våra händer och ta nya friska tag.

Cirkeln är sluten.
Första varvet avklarat.
Dags att börja på varv nummer två.

Suck.
Visst låter det slitigt? Och en smula tröstlöst?
Ska vi inte ta och bryta mönstret du och jag?

Vad säger du? Hänger du på?

Låt oss då tillsammans träna våra släppa-taget-muskler. För om vi vill Leva livet lättare behöver vi nämligen lära oss att släppa taget när vi möter på motstånd. Inte bara forcera utan eftertanke.

Träna dina släppa-taget-muskler

Principen bakom att släppa taget vid motstånd är ganska enkel. Därmed inte lätt. Men enkel. Det gäller nämligen för oss att ta ett steg tillbaka och öppna upp istället för att fortsätta framåt och fokusera.

Låt mig förklara.

När du möter motstånd, börja med att ta ett steg tillbaka rent fysiskt genom att antingen kliva tillbaka med fötterna eller luta dig bakåt med kroppen. Ta därefter ett djupt andetag för att centrera dig. Bjud sedan in mer lätthet i din kropp. Härifrån kan du sedan fatta ditt beslut huruvida du vill fortsätta att gå framåt (ambition) eller om du behöver släppa taget (acceptans). Fråga dig vad som är möjligt att förändra och vad som inte är det. Har du svårt att finna svaret, ta ytterligare ett steg tillbaka för att kunna öppna upp lite mer. Rita eller skriv om situationen för att få nya perspektiv. Du kan också bjuda in någon du litar på för att få ytterligare klarhet.

Detta tillvägagångssätt kan du med fördel använda när du:

• känner dig frustrerad
• ältar dina egna eller andras misstag
• har svårt för att bestämma dig
• retar dig på någons sätt att bete sig
• känner dig besviken över att det inte blivit som du tänkt dig
• har för mycket att göra.

För att öva dina släppa-taget-muskler vid andra tillfällen än då du möter motstånd kan du börja iaktta dig själv och bli medveten om din kropp då du är fokuserad. När du till exempel besvarar dina mail; spänner du kroppen, rynkar du pannan, kniper du ihop munnen? Släpp i så fall taget genom att att ta ett djupt andetag, centrera dig och bjud därefter in lite mer lätthet i kroppen. Fortsätt sedan med din arbetsuppgift. Notera skillnaden.

Slutligen, att släppa taget är en avgörande princip för att kunna leva livet lättare. Den hjälper oss att komma in i acceptansen som i sig är fundamentet till sinnesstämningarna lätthet, medkänsla och tacksamhet som vi behandlar längre fram. Nästa vecka kommer vi att fortsätta träna våra släppa-taget-muskler men då utifrån vår tendens att vilja ha kontroll och veta säkert. Vi kommer då att fördjupa oss i sinnesstämningarna oro och förundran som uppstår då vi motsätter oss respektive accepterar osäkerhet.

Tills dess.

Släpp taget genom att ta ett steg tillbaka och öppna upp.

Denna artikel är den femte i en serie. De åtta andra läser du här:

En början till tacksamhet och tillfredsställelse
Nio viktiga sinnesstämningar för tillfredsställelse
Centrering för att återfå din jämvikt
De drivnas gummiband – tänja ambitionen tills den slår tillbaka i resignation
De drivnas bermudatriangel: ambition-bitterhet-resignation
De drivnas kontrollspiral: oro-kontroll-oro
Tar du dig själv på för stort allvar? Bjud in lätthet i ditt liv
Medkänsla- att möta lidande med kärleksfull vänlighet
Tacksamhet – att se livet som en gåva