Leva livet lagom – går det?

Är du, liksom jag, en person som går in för saker och ting till 200%?

Du vet, en sådan som kör så det ryker.
Tills det är klart.

Och som sedan andas ut för en kort stund. En mycket kort sådan. För att därefter ge järnet igen.

Är du en sådan?

I så fall ska du läsa vidare. I denna bloggartikel berättar jag nämligen för dig hur JAG försöker in få in en smula måttfullhet i mitt liv.

Ja, jag säger FÖRSÖKER för, som du vet, är det inte lätt att leva livet lagom när man är person som vill både mycket och väl. Så låt oss först gå in på det; VARFÖR det är så svårt att leva livet lagom. Därefter tar vi mina tre knep för att bli mer måttfull och rimlig.

Två drivkrafter som styr vår tillvaro

Om vi går på i ullstrumporna och kör livet i ett tempo som är betydligt högre än vad livshastigheten tillåter kan detta bero på att två av våra drivkrafter har ett finger med i spelet. Dessa två är rädsla och längtan.

RÄDSLA är en känsla som motiverar oss att röra oss FRÅN det vi inte vill uppleva medan LÄNGTAN drar oss MOT det vi verkligen vill vara med om. Dessa två drivkrafter styr inte bara oss utan hela mänskligheten. Men låt oss nu sätta in dem i resonemanget kring varför det är svårt att leva livet lagom. Vi börjar med rädslan.

Rädslan som får oss att springa bort

Vår rädsla är en primitiv känsla som har i uppgift att skydda oss mot fara. Den ursprungliga känslan, vare sig kan eller bör vi, göra något åt just av denna anledning. Det vi däremot kan, och även behöver, göra är att begränsa dess framfart i området ovanför hjärtat.

Det är nämligen när rädslan irrar runt i vårt huvud som den brukar ställa till en hel del problem. Där blir den ORO för allehanda ting. Som till exempel:

• oro för framtiden
• rädsla för att misslyckas
• rädsla för att gå miste om (även kallad FOMO)
• rädsla för att inte duga eller bli accepterad
• rädsla för att bli avslöjad.

Den första, oro för framtiden, brukar enbart leda till mer oro medan de fyra påföljande även generar skam. Skam är, mycket förenklat, det samma som dålig självkänsla.

Skammen, i sin tur, lockar fram vår självkritiker som ser det som sin livsuppgift att rädda oss från det vi är så rädda för nämligen att misslyckas, förskjutas och bli lämnade åt vår öde. Självkritikern blir således den som håller i piskan för att få oss bort från det som kan skada oss. Dessvärre är dess tillvägagångssätt kontraproduktivt. Den generar nämligen ännu mer skam och oro vilket i sin tur får oss att springa fortare.

Vi som vill mycket och väl drivs ofta av detta tre-oktaniga självförgörande bränsle bestånds av oro, skam och självkritik varför det blir svårt för oss att leva livet lagom. Vi har alldeles för mycket ”spring” i så väl vårt hjärta som vårt huvud för att vi ska kunna slå av på takten och ta det mer mañana.

Låt oss nu går över till den andra drivkraften; längtan.

Längtan som får oss rusa mot

Även vår längtan har ett historiskt ursprung. Den härstammar från lusten som vi kan datera till tiden då vi blev däggdjur. Lusten att leka och jaga är en del av vårt DNA. Vi älskar att ha roligt och vi är lika förtjusta i att kämpa för sådant som, för tillfället, inte ligger inom räckhåll.

När vi sedan, som homo sapiens, reste oss på två ben utvecklades hjärnan i takt med att vi började leva i mer komplexa samhällssystem. Vi fick förmågan att analysera och planera vilket gjorde det möjligt för oss att tänka såväl framåt som bakåt.

Beroende på hur vi tolkade det vi såg när det gällde vår framtid uppstod längtan eller oro. När vi tolkade det på ett sätt som väckte vår lust kände vi längtan men om vi istället anade ugglor i framtidsmossen grep oron tag.

Oro och längtan är således känslor som flugit upp i huvudet och byggt bo. Den förra skapar mörka moln medan den senare målar färgglada regnbågar.

Så vad är det då som vi längtar efter och som också påverkar vår förmåga till måttfullhet? Jo, egentligen är det samma sak som vi försöker undvika. Bara sett utifrån ett annat perspektiv.

Lika oroliga som vi är över att vi kanske inte få vara med, lika mycket längtar vi efter samhörighet och gemenskap.

Och nu kan vi se hur det hela hänger ihop, eller hur?

En slitsam dragkamp mellan rädsla och längtan

Eftersom vi längtar efter samhörighet samtidigt som vi känner rädsla för att inte få tillhöra blir vi indragna i en dragkamp. Å ena sidan dras vi mot vår längtan. Å andra skjuts vi bort av vår rädsla. Fram och tillbaka springer själen i sin iver att få vara med.

Och den som står och övervakar det hela är vår inre kritiker som med sitt dömande tonfall gör längtan kravfylld och oron skamfylld.

• Skynda, skynda. Du måste bevisa att du få vara med. (Längtan drar framåt)

• Stopp. Akta. Du kanske gör fel. (Oron drar tillbaka)

• Jobba, jobba. Du måste ligga i för att bli accepterad. (Längtan drar framåt)

• Nej. Inte SÅ. Det begriper ju varenda människa. (Oron drar tillbaka)

• Mer, mer. Du måste gör mer än alla andra. (Längtan drar framåt)

• Sluta. Det är ingen idé. Du gör bara bort dig. (Oron drar tillbaka)

I denna eviga dragkamp finns det inte plats för vare sig lagom eller måtta. Tempot är allt för hårt och tiden tycks aldrig räcka till. Det som faktiskt krävs för att det ska funka är att vi anstränger oss mer än vad vi egentligen förmår. Att vi ger järnet och kör så det ryker.

Så vad ska man nu göra åt detta? Hur tar man sig ur denna eviga dragkamp?

Vila på en bädd av medkänsla

Källan till dragkampen är vår egen upplevelse av att vi faktiskt inte tillhör gemenskapen utan i stället måste bevisa att vi tillhör. Vi springer gatlopp mellan vår längtan och vår rädsla i hopp om att få tillhöra. Vår turbomotor som drivs på oro, skam och självkritik har börjat köra sitt eget race där vi, som förare, inte verkar ha så mycket att säga till om.

När vi försöker ta det lugnt och varva ned börjar de tre hoppa runt av otålighet. Ivrigast är självkritikern:

”Vad ska andra tänka? Upp och hoppa, din latmask.”

Våra föresatser kan kvar hur goda som helst men om vi inte byter bränsle i motorn kommer det bli så gott som omöjligt att sänka vår livshastighet.

Det drivmedel som är mest gynnsamt för ett liv med måtta och sans är SJÄLVMEDKÄNSLA vars innehåll består av kärlek, trygghet och omsorg. För det är när vi börjar känner oss trygga inombords som rädslan att blir hanterlig, skammen avtar och självkritikerns röst dämpas. Det är när det blir tryggt och lugnt på insidan som det också blir lättare att dra ner tempot på utsidan.

Mina tre knep, som jag alldeles strax ska dela med mig av, handlar om hur jag får livet mer lagom på utsidan. Alla tre vilar på en varm och trygg bädd av självmedkänsla. Det är genom att vara en tillgiven och omtänksam vän till mig själv som dessa tre råd har utformats. Du kan givetvis ha nytta av dem utan att kunna ett enda dugg om självmedkänsla men de blir mer verkningsfulla om de samtidigt bäddas in den omtänksamma medkänslan.

Låt oss nu gå över till mina tre knep.

Mina tre knep för att leva livet lagom

Sedan starten av Bli mera du för snart två år sedan har jag blivit mer och mer klar över att, även om det är underbart att få jobba med det jag brinner för, är det också lätt att förtäras av ivern att vilja göra verklighet av alla mina idéer. För idéer DET har jag gått om.

Jag drivs således av min längtan, som är alltigenom lustfylld, men fastnar allt som oftast i den nyss beskrivna dragkampen. Jag vill så mycket men tycks samtidigt inte kunna göra det bra, eller fort, nog. Mina höga krav, tillsammans med rädslan för att inte hinna, jagar mig med blåslampa; bättre, fortare, bättre, fortare, bättre, fortare. Phu.

Under året har jag därför börjat fundera på en strategi för hur jag ska kunna vara produktiv och samtidigt ta det i ett makligt tempo. Jag funderar – och testar – fortfarande men jag vill ändå berätta för dig vad jag har kommit fram till så här långt.

Min strategi för att leva livet mer lagom innehåller dessa tre punkter:

Jag fokuserar på färre

Jag tycker om att drömma om framtiden. Numera syns sällan några orosmoln när jag blickar mot horisonten. Däremot stiger det alltför många färgglada ballonger där det står ”längtan” på.

Ett av mina hinder för att leva livet mer lagom är att jag vill greppa fler ballonger än vad tiden medger. Rädslan för att inte missa någon av dem gör att jag startar för många projekt samtidigt. Att klara av att ha många ballonger i luften samtidigt är, i sig, inget problem men om de dessutom tyngs av allt för höga krav blir jonglerandet omöjligt.

Då jag numera står stadigt på medkännande grund har jag insett att något måste ge vika. Antingen är det antalet ballonger eller de höga kraven som behöver stryka på foten. Mitt beslut har blivit att jag omfamnar min perfektionism. Jag har nämligen kommit fram till att jag är och förblir en person som läger ribban högt. Förvisso kan jag justera ribbhöjden något men avståndet mellan nuläge och önskat läge när det gäller det jag levererar kommer alltid vara högt.

För att leva livet lagom väljer jag därför ut ett fåtal av mina passioner som jag sedan ger mig hän åt, fullföljer och förgyller. På detta sätt blir jag tillfreds både med tillvägagångssätt och resultat. Jag kan uppskatta både vägen och målet.

Jag tänker långsiktigt

Även om jag inser det kloka med att fokusera på färre projekt och fullända dessa hugger rädslan tag. Du vet FOMO-rädslan som uppstår då vi tror att det inte kommer fler tåg. För visst drabbar den även mig.

Jag börjar oroa mig för att det, för alltid, kommer vara för sent att fånga just den ballong som jag lät flyga tack vare mitt kloka beslut. Jag oroar mig för att det kommer att vara för sent i livet eftersom jag inte blir yngre eller för sent i tiden eftersom någon annan kommer hinna före. Och då griper brådskan tag och väser i mitt öra:

”Är du dum, eller? Hur kan du släppa en sådan bra idé? Du kommer att ångra dig bittert.”

För att inte FOMO ska få sin vilja igenom, det vill säga sätta eld i rumpan på mig, tar jag nu till mitt andra knep, nämligen att tänka långsiktigt.

Genom att börja måla mitt liv med längre penseldrag kan jag planera in de mest lockande idéerna på min imaginära tidslinje för framtida projekt. Och med ett finurligt leende kan jag lugna brådskan genom att säga:

”Nej, jag är inte dum. Jag är klok. Jag kommer att genomföra även denna idé. Men sedan. Inte nu. Sedan.”

Och med det tycks vi alla låta oss nöja; FOMO, brådskan och jag.

Jag skapar mellanrum

Mellan inandning och utandning finns ett naturligt mellanrum. Andetaget behöver stanna till för att kunna vända. Precis som pendeln.

Jag tycker om denna liknelse och har som intention att skapa fler mellanrum i mitt liv. Det här är inget jag är bra på. Bråttom-människa som jag är. Men jag har lovat mig själv att under det kommande året ta fler pauser både under en helt vanlig dag och i livet som sådant.

Till min hjälp tar jag såväl min fallenhet för struktur och ordning som den moderna tekniken. Jag tror nämligen inte att detta sker av sig själv utan att det kräver en insats från min sida i form att framförhållning och disciplin.

Min stilla stund på morgonen har jag som en rutin sedan ett par år tillbaka. På samma sätt kommer jag att föra in ett par kortare lugna stunder under min arbetsdag. Jag tror nämligen på att det är i mellanrummen som det händer. Det är där själen möter sig själv. Något som är nödvändigt för att leva livet med sans och måtta.

Så, sammanfattningsvis, genom göra färre, tänka längre och vara i mellanrummen kommer jag att leva livet mera lagom. För jag tror att det går.

Vad tror du?
Berätta för mig i kommentarsfältet nedan.

Tyckte du om den här artikeln? Då kommer du gilla dessa:

Varför vi som är ambitiösa behöver träna vår självmedkänsla
Låt dig drivas av både lust och lugn
Gör endast en sak men gör den mästerligt
Så blir du nöjd (trots att du har höga krav)
En början till tacksamhet och tillfredsställelse

Eller vad sägs om den kostnadsfria e-boken Självmedkänsla?