Jag minns så väl den gången som jag verkligen förstod att jag måste ta tag i mina höga krav. Tidigare hade de i huvudsak skänkt mig ära och höga betyg men nu skulle de bli mitt fall. Den yrkesbana som jag hade valt gjorde det nämligen omöjligt för mig att bli bäst.
För hur blir man egentligen det? Bäst på att vara terapeut?
Den insikten fick mig att på allvar påbörja min resa till att bli mer accepterande mot mig själv.
All inre förändring behöver det. En själslig kick i rumpan, menar jag.
För det är inte förrän vi förstår att det kommer kosta oss mer att fortsätta än att ändra riktning som vi påbörjar ett utvecklingsarbete av denna dignitet.
Så tillåt mig att bli din kick i rumpan idag.
Om du är en person som ställer höga krav på dig själv och som dessutom har snuddat vid tanken att påbörja ett förändringsarbete men inte kommit till skott – då ska du fortsätta läsa.
För dig har jag nämligen samlat mina sju främsta skäl till varför jag tycker att du behöver bli mer kärleksfull och medkännande mot dig själv.
1. Du pressar dig långt förbi dina egna gränser
Du är inte den som ger upp i första taget, eller hur? När du tittar tillbaka på det senaste året kan du se att du många gånger har gjort mycket mer och gått betydligt längre än du borde. Förvisso känner du en viss stolthet över att vara den som har gått gry och hög prestanda men inom dig finns också en gnagande oro. En oro över att du inte lyssnar på din kropp och åsidosätter dina själsliga behov i din iver att nå ytterligare ett mål eller möta ännu en förväntan. Nej, jag vill inte ge dig dåligt samvete. Snarare få dig att vakna upp och börja inse att det inte ligger någon skam i att vara en helt vanlig människa. Du vet en sådan som inte alltid orkar och som har sina begränsningar.
Självmedkänsla vilar på en mjuk bädd av medmänsklighet. Att vara mänsklig innebär att du, precis som jag, är både stark och svag. Inte antingen eller, utan både och. När du är medmänsklig omfamnar du denna naturliga kombination inte bara hos andra utan främst hos dig själv. På detta sätt blir det lika bekvämt för dig ge efter när kropp och själ säger ifrån som att ge allt när omständigheterna kräver det. Det finns inget skamfyllt i att bara var människa. Snarare är det en befrielse.
2. Du blir stressad när du tar det lugnt
Du tänder brasan och gosar in dig i soffhörnet. På bordet står en bricka med en kopp te och dina favoritskorpor. Allting känns rätt. Precis som ett vackert instagramfoto. En hektisk vecka ligger bakom dig, fylld med åtaganden och förpliktelser. Du är verkligen värd denna stund av mys och kvalitetstid med dig själv. Men varför vill inte lugnet infinna sig? Varför rusar hjärnan på högvarv och tvingar dig att fylla kommande veckas att-göra-lista istället för att koppla ner och låta dig göra det du behöver som mest – vila? Efter en stund i soffan är du mer stressad än en vanlig morgon i rusningstrafik. I all hast dricker du upp ditt te för att sedan ta dig an allt det som bara måste göra.
Självmedkänsla hjälper dig att motiveras av såväl lugn som lust. Sedan urminnes tider har dessa två positiva känslor motiverat både människor och djur i syfte att överleva som art. Du och jag, däremot, har under många år enbart förlitat oss till att drivas av vår ambition, vår lust, varför vårt lugn- och rosystem har rostat igen. Självmedkänsla hjälper oss att få igång detta motivationssystem på nytt så att vi, sakta men säkert, lär oss njuta av sådant som inte leder någon vart utan som bara skänker vila.
3. Du ältar dina misslyckanden
Det finns de som glorifierar sina misslyckanden och ser dem som ett oundvikligt kapitel i sin framgångssaga. Dit hör varken du eller jag. Vi som ställer höga krav på oss själva hatar att misslyckas. Inte för att vi är några vinnarskallar, även om vissa av oss är det, utan för att det helt enkelt gör alldeles för ont för oss att misslyckas. För att skydda oss mot smärtan i ett sådant nederlag har vi förlänats med en trogen vapendragare – självkritikern. En beskyddare som dessvärre bär på ett tveeggat vapen – skammen. Varje hugg som syftar till att ta hand om oss kommer i själva verket att försvaga oss.
Självmedkänsla hjälper dig att bli vän med din självkritiker. Eftersom din inre kritiker vill skydda dig från smärta kommer det inte hjälpa att vare sig nonchalera eller tysta dess evinnerliga förebråelser. Båda dessa strategier kommer istället att öka dess röstvolym. Den vill ju skydda dig och tar sin uppgift på fullaste allvar. En bättre krigsstrategi är därför att lyssna in och notera dess budskap för att sedan milt men vänligt föra den från den upplysta arenan till en avlägsen läktarplats.
4. Du fastnar innan du ens har börjat
Du vill göra rätt. Du vill ha grepp om allt. Förstå alla alternativ och tänkbara scenarion. Din rädsla för att göra fel paralyserar dig. Du vet att din rädsla är irrationell och att du behöver sätta dig över den men det hjälper inte. Du sitter fortfarande fast. Du planerar, skissar och ritar om i din strävan att undvika det du skyr som mest allt medan du känner dig mer och mer misslyckad. Du vet att du är kapabel till storverk men de blir sällan eller aldrig färdiga.
Självmedkänsla lär dig att falla mjukt. När du ställer höga krav på dig själv kommer det göra ont att misslyckas. Ett misslyckande i sig gör ont för alla. Ett självkritisk röst gör det etter värre. När du använder självmedkänsla tar du hand om dina misslyckanden på ett mer kärleksfullt sätt. Du är förstående och förlåtande istället för tillrättavisande och dömande. Att falla blir inte längre ett problem varför du inte heller behöver göra ditt yttersta för att undvika det.
5. Du känner ingen glädje över dina framgångar
Du är duktig. Du presterar ofta på topp. Ofta överträffar du andras förväntningar. Sällan dina egna. Att vara en person som ställer höga krav innebär att lägga ribban högt. Lagom och ”siså där” är otänkbart. Wow och vågen är mer i paritet med den nivå du förväntar dig av dig själv. Varje resultat som inte uppnår denna standard känns därför som ett misslyckande, även om omgivningen hävdar motsatsen. Men det värsta smolket i din glädjebägare är dock att du inte lyckas känna någon tillfredsställelse ens när du når himmelska höjder. Istället vänder du din framgång ryggen med ett nonchalant ”Det var inte mer än väntat” eller ett oroligt ”Hur ska jag nu kunna överträffa mig själv?”
Självmedkänsla lär dig att suga på framgångskaramellen. När du accepterar din egen mänsklighet kommer du att omfamna dina tillkortakommanden men du kommer också att lyfta fram dina förtjänster. Och genom att förpassa din inre kritiker till läktaren gör du dessutom mer plats för din inre hyllningskör. Med hjälp av självmedkänsla blir det lättare för dig att både notera och uppskatta såväl dina insatser som dina resultat. Även de gånger då omgivningen inte ger dig stående ovationer.
6. Du har svårt att vara tacksam över det du har
Det finns så mycket att vara tacksam över, eller hur? Visst passerar mörka moln över himlen, precis som det gör för alla, men på det stora hela taget har du det rätt så bra. Varför känner du dig då aldrig riktigt nöjd? Trots att du borde. Svaret på den frågan är både enkelt och komplicerat. Vi som har höga krav drivs förvisso av lusten till att prestera men vi drivs också av rädslan att inte duga. Vårt presterande bygger på en känsla av otillräcklighet och där den huserar finns det inte utrymme för någon glädje eller tacksamhet över det som finns. Bara en oro över det som inte finns.
Självmedkänsla lär dig att uppskatta nuet. Ju mer accepterande du blir mot dig själv desto mindre behöver du bevisa att du duger. Kriget är över och friden är här. Det finns nu både tid och kraft att leva livet medan det pågår. För det är enbart genom att vara närvarande som vi kan uppskatta det vi har. Med hjälp av självmedkänsla blir tacksamhet inte längre en förpliktelse som ger upphov till dåligt samvete utan istället en djupare känsla av mening och sammanhang.
7. Du jämför dig ständigt med andra
Din inre känsla av otillräcklighet får dig att ständigt snegla över axeln. Eftersom du har svårt för att ensam avgöra om du duger eller ej behöver du en yttre måttstock att jämföra med. Var ligger du i förhållande till de andra? Ett steg före eller en bra bit efter? När du ligger före låter du dig pumpas upp av självgodhet. När du halkar efter sänks du av självkritik och ditt misslyckande färgar dig grön av avundsjuka. Ditt behov av att ständigt jämföra dig ger dig en dålig eftersmak. Du vill varken vara självgod eller avundsjuk. Åter igen förebrår du dig för den du är och de känslor du har.
Självmedkänsla hjälper dig att tycka om dig själv precis som du är. När den inre känslan av tillräcklighet växer sig starkare kommer ditt behov av yttre jämförelse minska. Det andra gör eller inte gör är förvisso intressant men det har inget med ditt värde att göra. Genom din inställning göra så gott du kan med de medel du har skapar du tolerant inställning både till dig själv och andra. Oavsett om de ligger före, efter eller bredvid. Du är varken mer eller mindre. Du bara är.
Nå, vad säger du?
Känner du dig mer motiverad nu?
Då ska du hoppa på min uppskattade webbkurs Självmedkänsla ett, två, tre. Med hjälp av de tre stegen – Sakta in, Mjukna och Njut – kommer du att, tillsammans med mig, bli en bättre vän till dig själv.
Du kan läsa mer om kursen HÄR!