Med lust och fägring stor

Våren ligger bakom mig och sommaren har på allvar sköljt över mina sinnen.
Vildkaprifolen som doftar intensivt när jag på kvällen går genom grinden. Fåglarna som väcker mig i gryningen. Grannens gräsklippare som stör mina tankar.
Ja, sommaren är här och dess fägring är sannerligen stor.
Men lusten för livet; hur är det med den?

En vas med syrenkvistar

Lite skralt måste jag säga.

Under våren har nämligen flitens lampa brunnit starkare än vanligt och den stress jag upplevt har till slut trängt undan såväl mitt lugn som min lust.

Inför förra årets sommaruppehåll skrev jag en bloggartikel om lugn och lust. I den kunde du läsa att:

Det finns två olika sorters positiva känslor som vi dras till: lust och lugn. Lusten står för känslor som engagemang och upprymdhet medan lugnet skänker oss trygghet och samhörighet. Båda känslorna är sprungna får vårt biologiska arv och vi behöver båda lika mycket.

Om du vill läsa artikeln i sin helhet klickar du bara på denna länk.

I den här bloggartikeln, som även den blir den sista innan det sedvanliga sommaruppehållet, vill jag fördjupa mig i LUSTEN. Jag skulle vilja påminna, både dig och mig, om att det finns två olika slags livslustar, nämligen jaktlust och leklust. Båda lika viktiga för vårt välmående. Dessvärre tenderar den förra ta överhand och strypa den senare med sin stressande brådska. Något som jag har erfarit den här våren.

Låt mig få berätta.

Jakt och lek – två lustar som lever sida vid sida

För några år sedan var jag matte till birmakatten Charlie. De sista åren i sitt liv var han gammal och ledbruten. Långt från den vilde som han var i sina unga år. Då kunde han leka intensivt med min hand ända tills leken gick över i ett semiaggressivt anfall. Inte så att han bet eller rev för att skada mig men han tog ett bestämt tag om min hand med sina fyra tassar. Sparkade mig därefter bestämt med baktassarna medan han gnagde lätt på min knoge.

Leken hade blivit allvar. Den hade övergått från lek till jakt och mattes hand var bytet.
Jag har förstått att alla katter gör på detta sätt. De leker ett tag och sedan går leken över till jakt. På samma sätt är det med våra två hanhundar. När vi leker med dem får vi alltid vara vaksamma så att de inte börjar slåss med varandra. För när den ena tänder till – då är det kört.

Vi människor fungerar på samma sätt. Förvisso brukar inte vårt lekande gå över till jakt och strid på samma omedelbara sätt som det gör för Casper, Patron och Charlie men även  vår jakt- och leklust är genetiskt kodad. Dessutom lever de, precis som hos våra fyrbenta vänner, väldigt nära varandra. Det är därför som vår lek ibland går över till en allvarsam jakt på ära, berömmelse och bekräftelse.

Men innan vi går in på just detta, att den mänskliga jaktlusten ibland tar överhand, ska vi ta en titt på hur leklusten och jaktlusten ter sig i de tvåbentas liv.

Jaktlust för att uppnå det vi eftertraktar

Vår jaktlust gör sig påmind då vill erövra ny kunskap, göra bra ifrån oss på jobbet, bli bättre på en färdighet, utvecklas som människor och när helst vi vill anstränga oss för det som vi vill ha.

Vissa av oss är vinnarskallar och trivs när vi får mäta oss med andra. För övrigt är detta något som vi ALLA gör, mäter oss med varandra, men vissa älskar själva tävlandet mer än andra. Några av oss har däremot tagit bort DE ANDRA ur ekvationen och väljer istället att tävla med sig själva. Oavsett vilket så är tävlandet sprungen från vår jaktlust och ska därför ses som en av våra naturliga drifter.

Leklust för att känna samhörighet

I umgänget med andra blir leken en ofarlig men gemensam nämnare. Vi kan närma oss någon utan att blotta vår sårbarhet. Visa upp oss från vår barnsliga och spontana sida. Den otvungna leken kan sedan förvandlas till något mer långvarigt – som KÄR-LEK. Inte konstigt att den finns som en naturlig del i oss.
I leklusten bor också nyfikenheten och äventyrslusten. Vi vill veta mer om livet, oss själva och vår omvärld men vår vetgirighet har inget med prestation att göra. Den vill bara ta sig ett naturligt uttryck i sin ambition att få veta hur saker och ting fungerar. Och om det går att skapa något nytt utifrån sådant som redan existerar. Med hjälp av leklusten kan vi skapa nya världar både i fantasin och i verkligheten.

Behovet av att både jaga och att leka lever således sida vid sida, inte bara i våra fyrbenta vänners liv, utan även i våra.

Men låt oss nu fördjupa oss en stund i skälet till att jaktlusten ibland tar över. Något som har varit fallet för mig i vår.

När jaktlusten tar över

Eftersom sommaren har anlänt med all sin prakt drar jag mig till minnes mina barndomssomrar på Bjärehalvön i nordvästra Skåne. Från midsommar fram till mitten av augusti lekte jag hus och gjorde kåldolmar av blad och sand. En lugn och solitär sysselsättning som varvades med vilda lekar såsom dunkgömme och nyponkrig tillsammans med mina bröder. Vi hade all tid i världen och solen tycktes aldrig gå ner.

Och det är just så leken fungerar. Den behöver tid och utrymme. Den trivs bäst i en värld som inget kräver. Leken finns inte till för något annat än för sin egen skull. Visst fanns det inslag av jaktlust i såväl gömmet som i kriget men för mig var det trots allt den kravlösa samvaron med mina bröder som var det viktigaste dessa ljumma sommarkvällar.

Min jaktlust väcktes på allvar först när vårt stilla familjeliv tog en oväntad vändning. Min pappa dog och min mamma tog sin tillflykt till flaskan. Under tonårstiden fanns det således viktigare ting att sköta än kåldomar av sand. Det skulle tröstas, tas om hand och kompenseras. Men hur mycket jag än försökte så räckte det aldrig till.

Och det är här jaktlusten tar ett strupgrepp på leklusten. När OTILLRÄCKLIGHETEN kommer in i våra liv. För det är när vi känner oss otillräckliga, odugliga och utan värde som jakten på vår egen duglighet blir viktigare än allting annat. Det är då det inte ges utrymme att leka bara för lekens egen skull. För vem hinner leka när ens egen själ står på spel?

Nej, istället strävar, kämpar, gnetar vi och går på. Vi anpassar oss, är förstående, omtänksamma och utan egna behov. Uppoffrande slitvargar som stressar, pressar för att uppnå resultat. Ett resultat som ska ge oss stämpeln ”Du är tillräcklig. Du duger.” Ett godkännande som ändå inte förmår ändra vår egen inre känsla av otillräcklighet varför vi sliter, släpar och anpassar oss lite till.

När OTILLRÄCKLIGHETEN bor inom oss jagas såväl lugn som lek på flykten. Kvar blir endast vår ångestfyllda jakt på vår själs duglighet. Nej, särdeles lustigt blir det verkligen inte.

Men vad gör vi då när vi upptäcker våra mönster eller som jag, faller in i dem på nytt?

Ja, vi behöver hitta lugnet inom oss men även den lust som är fylld med kravlös lek. Då denna artikel handlar om den senare, vill jag avslutningsvis ge både mig själv och dig några tips på hur vi kan träna upp denna leklust.

Och du. Se mina tips som en inspirationskälla som syftar till att sätta igång din egen fantasi. Att tala om för någon hur de ska börja leka känns nämligen motsägelsefullt.

Finna leklusten på nytt

För att göra det enklare för oss har jag delat upp vår leklust i tre kategorier som jag har valt att kalla LEKA, UTFORSKA och SKAPA. När du läser kan du känna efter vilken av de tre som ger dig störst energi. Ett hett tips är att börja nysta i den kategorin. Du ska nämligen följa din lust, inte ditt förstånd.

Leka

Vi leker när vi gör sådant bara för att det är kul. Det behöver nödvändigtvis inte leda någon vart. Kommer du ihåg när du gjorde sandslott när du var liten. Du kunde ägna timmar åt att bygga tinnar, torn och vallgravar för att därefter förtjust se hur en våg sköljde bort hela ditt mästerverk. Du var inte besatt av att ”hålla kvar” resultatet. Det var själv byggandet som var det roliga. Inte resultatet i sig.

TIPS: De som bäst kan visa dig tillbaks till leken är barnen i din omgivning. Varför inte umgås extra mycket med dem i sommar? Låta dem få lära dig att leka på nytt?

Utforska

Vi utforskar när vi går på upptäcktsfärder. Vi använder vår nyfikenhet och vetgirighet för att få veta mer om något. Inte heller detta behöver leda till ett resultat som kräver att det ska visas upp och bedömas. Istället räcker det med att vi har gjort en upptäckt eller förstått något som vi inte förstod tidigare. Vi låter nyfikenheten vara vår ledstjärna. Inte prestationen.

TIPS: Det finns en mängd skatter gömda på allehanda ställen. Varför inte använda sommaren till att, som Pippi, bli sakletare? Till att göra en resa inom dig, i grannskapet eller i din dator?

Skapa

Vi skapar när vi formar något nytt av sådant som redan finns. Vi sätter samman material eller tankar vilket resulterar i att helheten blir mer användbar eller vackrare än delarna i sig. Tjugo nystan i olika färger blir en trasmatta. Fem tankar formar en idé. Femtio jordgubbar blir en tårta. Du skapar när du skriver en låttext, gör din egen jordgubbssaft eller målar mandala.

TIPS: Skapandet tar fram vår kreativa sida. Den sida som formar, bygger och danar. Varför inte använda en del av din sommarledighet till att hitta tillbaks till din kreativitet? Göra något som du gjorde tidigare men slutade med. Hitta något nytt att sätta händer eller tänder i. Något som du har gått och funderat på men inte kommit till skott med.

Mmm. Vilken lust jag fick. Jag tror att jag ska gå på ett par upptäcktsfärder i sommar? Det känner JAG för. Vad känner DU för? Berätta om dina tankar i kommentarsfältet nedan.

Om du tyckte om den här artikeln kommer du att gilla de här:
Lika delar lust och lugn
Kreativiteten och dess fyra årstider
Låt dig drivas av både lust och lugn
Tar du dig själv på för stort allvar – bjud in lätthet i ditt liv
100 saker som skänker oss lugn

2 reaktioner på ”Med lust och fägring stor”

  1. Hej! Jag känner väl igen mig i det du skriver om din uppväxt, att ge ut mycket av sig själv och ändå räcker det inte. Jag fick vara med om mycket svårigheter som barn, vilket gjort att jag är trasig inombords. Flera skilsmässor, dödsfall, övergrepp, sjuk och labil mamma mm. Dom mest grundläggande behoven – kärlek, trygghet och bekräftelse – var det stor brist på. Hela livet har jag uppoffrat mig för andra, men märkt att jag får inte mycket tillbaka. Det sårar mig, känner mig ledsen, besviken och arg. Jag blir utnyttjad. Det svåra med detta är att jag har insett det under en tid, men kan inte sluta att ständigt ställa upp för andra. När någon råkar ut för svårigheter släpper jag allt och gör allt jag kan för hjälpa till. När jag behöver hjälp är det inte mycket hjälp att få. Många är själviska och egoistiska, och har inte så stor lust att ställa upp för andra. Det är tråkigt, men bara att acceptera. Jag inser att jag kan inte ändra på andra, bara mig själv. Som det är nu är det ojämnt. Jag behöver bry mig om andra mindre för att slippa bli besviken. Och jag förstår att det som driver mig förmodligen är det som du skrev om – att vara bra och duktig, bli accepterad och omtyckt. Jag känner inte att jag duger. Jag kör över mig själv. Tar inte hand om mig utan tar hand om andra istället så att hälsan blir lidande. Jag kommer inte ur dom här hjulspåren. Har bestämt mig många gånger för att nu ska det bli ändring. Men är snart tillbaka igen. Nu tänkte jag att läsa mycket av det du skrivit under ett tag framöver, för att se om det kan hjälpa mig att känna ett större självvärde, sätta gränser och ta hand om mig själv innan jag tar hand om andra.
    Mvh Eva

    1. Vad gott att göra att du har hittat hit till Bli mera du. Det finns mycket i mina texter, både härpå bloggen, och i de kostnadsfria e-böckerna som kommer hjälpa dig att förstå dig själv bättre. Varmt välkommen Eva. 😍

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *