Självkritik: 5 frågor och lika många svar

I år är det trettio år sedan jag började min resa till att bli mera jag. En resa som till en början var lika hisnande som berg-och-dalbanan på Liseberg men som numera flyter lika lugnt som Nissan en solig sommardag.

Det som har varit det återkommande temat på de tuvor som vält mitt lass är mina orimligt höga krav på mig själv. Dessa har ställt till det på ett flertal olika sätt. Stress, ångest och oro för att nämna några. De har dessutom ett flertal förlorade möjligheter och tappade lustar på sina samveten.

En tistel i närbildMen istället för att gråta över den mjölk som blev spilld tänker jag glädjas över de möjligheter som öppnas. Självmedkänsla ett, två, tre – träningsprogram för självkritiska är en sådan.

Innan jag berättar för dig om innehåll och upplägg kring denna webbaserade kurs skulle jag vilja ge dig svar på en del frågor. Frågor som jag själv har undrat över och även funnit svaret på. Frågor som jag anar att du också har.

I de kommande artiklarna kommer du därför att få veta mer om både självkritik och självmedkänsla när jag kommer att ge dig svar på följande frågor:

  • Varför är vi självkritiska?
  • Varför är vissa personer mer självkritiska än andra?
  • Hur blir man av med sin inre kritiker?
  • Varför funkar självmedkänsla så bra mot självkritik?
  • Hur får man mer självmedkänsla?

Om du hellre vill läsa eller lyssna på en omarbetad version av artikelserien laddar du ner e-boken Bli vän med din inre kritiker.

Men nu över till den första frågan.

Varför är vi självkritiska?

En fråga som verkligen är befogad, eller hur? För visst är det plågsamt att gå runt att bära på en inre domare som emellanåt är helt oresonlig. När det är som värst vill man bara krypa ur, om inte sitt skinn, så i alla fall sitt eget huvud.

Så varför i hela fridens namn är man självkritisk när det gör så ont att vara det? Vad är det för mening med att läxa upp sig själv i tid och otid?

Svaret på den frågan behöver tas i två steg. Först behöver vi nämligen förstå syftet med den självkritiska rösten för oss människor i allmänhet för att sedan fördjupa oss i dess syfte för oss starkt självkritiska i synnerhet. Alla människor är nämligen självkritiska. Vissa av oss är det dock mer än andra.

Så låt oss börja med vad för nytta människosläktet har haft att vara självkritiska.

En hjärna som glappar

Vår självkritiker ”sitter” i den del av hjärnan som är senast utvecklad. Här finns förmågan till såväl logik och sammanhang som till analys och planering. Hjärnbarken, som denna del heter, fick ett kraftigt uppsving när vi reste oss på våra två ben och började forma komplexa strukturer i vårt sätt att leva och förhålla oss till varandra. Ett skifte som började för cirka femtio tusen år sedan.

Femtiotusen år är ganska lång tid, eller hur?
Eller kanske inte. För om vi betraktar det i förhållande till hur länge vi har haft den första delen av vår hjärna blir det bara ett kort ögonblick. Den första hjärnan, reptilhjärnan, har nämligen funnits i mer än tvåhundra miljoner år och dess primära uppgift har varit överlevnad. Till vad pris som helst.

Eftersom vår hjärna har ägnat oändligt mer tid åt att försvara sig med hjälp av hårda nävar än med hjälp av sakligt resonemang kommer den att automatiskt välja det förra framför det senare när vi utsätts för fara. Något som i och för sig kan vara bra om hotet kommer utifrån och som sådant dessutom kan betraktas som ett hot mot överlevnad. Men dessvärre en mindre bra strategi när hotet kommer inifrån.

Och det är nu det blir knepigt.
För hjärnan har nämligen inte riktigt hängt med i sin egen snabba utveckling.
Det finns ett glapp.

Hjärnan kan inte skilja på om hotet kommer utifrån eller inifrån utan reagerar på exakt samma sätt. Med knytnävar. Skillnaden är den att knytnävsslagen som riktas inåt blir verbala käftsmällar mot det egna jaget. Ett jag som i nästa vända känner sig hotad och därför måste försvara sig. Och sen, ja sen är kriget i full gång. Och förloraren är vi själva hur vi än vänder och vrider på det.

Den gamla hjärnan tar dessutom hjälp av den nya och gör plågan etter värre med sina analyser och beräkningar vilket medför ett evinnerligt ältande om vad som gick fel och ett lika tjatigt pläderande om den bästa lösningen. Surret i huvudet är således inget annat än det inre krig som skapats av ett glapp mellan den gamla och nya hjärnan.

Så för att sammanfatta svaret på frågan varför vi människor är självkritiska.
Självkritik är den nya hjärnans försvarsstrategi mot det som den gamla hjärnan uppfattar som hotfyllt.

Låt oss nu gå vidare till frågan varför vissa av oss är mer självkritiska än andra.

Varför är vissa personer mer självkritiska än andra?

Det jag nu ska berätta för dig härstammar från den forskning som kanske mer än någon annan har kommit att påverka vår syn på barnuppfostran den senaste trettio åren.

Ett tryggt barn har en trygg vårdnadshavare

John Bowlby var psykiatriker och verksam i England under den senare delen av 1900-talet. Möjligtvis var det hans egen upplevelse av att bli lämnad till barnsköterskor och endast träffa sina föräldrar en timme varje dag som fick honom att bli intresserad av hur bristen på nära anknytning till sina föräldrar påverkar ett barn.

I sitt arbete kring anknytningsteori kom Bowly fram till att vi människor påverkas i hög grad av den anknytning som vi som barn har till dem som är våra viktigaste vårdnadshavare.

Bowly byggde sina teorier på evolutionsteori och menade att barnet har ett medfött inbyggt beteendesystem som ser till att det får sina behov tillgodosedda. När barnet till exempel är hungrigt skriker det för att tala om för sin mamma att det vill ha mat.
Hur lyhörd barnets vårdnadshavare är för barnets behov bestämmer sedan hur tryggt barnet kommer att känna sig. Om barnet får sina behov av tröst och omsorg tillgodosedda kommer det att våga frigöra sig och på egen hand utforska den yttre omvärlden. Ett tilltag som uppmuntras av en vårdnadshavare som är trygg med sig själv. Trygghet och förmåga till separation gå nämligen hand i hand.

Vad händer då om barnet inte känner sig tryggt? Om dess vårdnadshavare på grund av egen inre otrygghet eller av annan oförmåga, som till exempel beroende eller psykisk ohälsa, inte kan ge barnet den omvårdnad som det så väl behöver?

Ett otryggt barn finner strategier för att få trygghet

John Bowlby och hans kollega, Mary Ainsworth fortsatte att fördjupa sig i vad som hände då ett barn inte fick sina behov av trygghet tillgodosedda. De såg att barnen i dessa fall tenderade att utveckla någon av nedanstående tre strategier:

  1. Förnekar sina egna trygghetsbehov och kompenserar med att utforska omvärlden. På ytan blir dessa individer självsäkra och självständiga men på deras insida finns oro, osäkerhet och självtvivel.
  2. Blir omättliga i sitt behov av trygghet och blir klängiga. Dessa individer blir också oroliga och osäkra vilket senare i livet kommer att påverka deras förmåga att ta för sig och ge sig ut på upptäcktsfärder i livet.
  3. Använder en kombination av de två ovanstående. Oftast utan större förutsägbarhet. Dessa barn har levt med stor rädsla för närhet på grund av missbruk, våld eller psykisk ohälsa och har därför inte kunnat göra någon bild för sig själva hur trygghet skall se ut. Deras strategi blir därför otydlig och en mix av de båda förgående.

Det som förenar de tre strategierna är att barnet börjar söka sin trygghet utanför sig själv och därmed utvecklas inte barnets förmåga att kunna ge sig själv tröst och omvårdnad. En färdighet som behövs då individen möter motgångar senare i livet.
Låt oss nu gå vidare till frågan varför vissa av oss är mer självkritiska än andra.

Brist på inre trygghet skapar självkritik

Om ett barn inte finner trygghet hos någon av sina vårdnadsgivare börjar det att tvivla på sig själv. Ett barn kan nämligen inte förstå de större sammanhangen utan lägger skulden på sig själv. ”Om jag inte får det jag behöver i form av trygghet och kärlek måste det vara något fel på mig”.

Denna självuppfattning, ”Jag är inte tillräckligt smart/vacker/social/omtänksam …”, kombinerad med strategier som går ut på att finna tryggheten utanför sig själv lägger en bra grogrund till att dels försöka bli accepterad genom att bli så duktig eller så snäll som möjligt och dels till att kritisera sig själv i tid och otid.

Så för att sammanfatta varför vissa av oss är mer självkritiska än andra.
Det inre krig i form av självkritik som evolutionen har skapat i form av ett glapp mellan den gamla och nya hjärnan är således ständigt närvarande för en person som lider brist på trygghet sedan uppväxtåren. Ibland når det dessutom öronbedövande nivåer.

Detta leder oss fram till nästa självklara fråga – Hur gör man då för att få tyst på eländet? Hur blir man av med sin inre kritiker? Och den frågan ska jag besvara i nästa bloggartikel.

Du kan också läsa och lyssna på artikelserien i omarbetad form genom att ladda ned e-boken Bli vän med din inre kritiker.

Om du vill veta mer om anknytningsteori rekommenderar jag denna text på svenska och denna youtubefilm på engelska.

Den här artikeln ingår i en serie där jag svarar på fem frågor. Du hittar svaren på dessa här:

Varför är vi självkritiska?
Varför är vissa mer självkritiska än andra?
Hur blir man av med sin inre kritiker?
Varför funkar självmedkänsla så bra mot självkritik?
Hur får man mer självmedkänsla?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

9 reaktioner på ”Självkritik: 5 frågor och lika många svar”

  1. Hej, jag hittade hit idag och har läst och läst sedan dess. Känner igen mig så mycket i allt och jag är enormt självkritisk och har skyhöga förväntningar på mig själv. Jag har funderat och försökt ”reda” i detta många år.. Jag har dock haft en väldigt trygg uppväxt och en trygg anknytning, vilket jag därför inte får ihop med din teori att det grundar sig i otrygg anknytning? Eller är jag ett undantag? Kan det bero på något annat, eller har jag inte haft en så trygg anknytning som jag trott?

    Tack på förhand. Jag är glad att jag hittat hit.
    Evelina

    1. Tack Evelina för din kommentar. Som svar på din fråga vill jag nämna att jag har haft kursdeltagare i min webbkurs ”Självmedkänsla ett, två, tre” som inte kunnat ”spåra” uppkomsten av sina höga krav till sin ursprungsfamilj. En kom fram till att mycket hände under en tid då denne jobbade i en krävande och stressande miljö. En annan kom fram till att den hade haft svårigheter i skolan och en tredje kom faktiskt inte fram till någon källa över huvud taget. Det som däremot alla tre kom fram till var att det hjälpte dem att träna sin självmedkänsla. Mitt råd till dig är därför att lägga letandet efter källan på hyllan och istället ta in allt du kan som hjälper dig här på bloggen. Varmt välkommen.

  2. Jag fann bli mera du på Facebook och har nu läst en hel del av vad du skriver. Jag gillar ordet självmedkänsla och vad lägger in i det. Kan känna igen mig i många situationer och tankar. Även det du beskriver från uppväxten. Funderar starkt på att gå med i din sommarkurs!

    1. Tack Cecilia. Vad härligt att höra att du tar till dig tanken om att bli en bättre vän till sig själv genom att utöva självmedkänsla. Jag ser fram emot att få möta dig i webbkursen. Marie ❤︎

  3. Hej!
    Jag skulle kunna vinna VM i självkritik.
    Ju mer jag läser av dina texter så kan jag förstå varför jag har så svårt att ha snälla tankar om mig själv.
    Det har antagligen att göra med den där superviktiga första tryggheten som jag inte fick tillräckligt mycket av. När jag föddes fick min mamma en propp i lungan så jag fick inte ligga på hennes bröst direkt efter födseln. Jag var ett gråtande barn eftersom det
    tog 2 år innan de kom på att jag hade barnreumatism.Då fick jag åka till reumatiska kliniken i Lund. Detta var 1974 och med dåtitens korkade besökstider så fick ju inte mamma vara hos mig trots att jag hade så ont och grät väldigt mycket.
    Sedan när jag var 14 skillde sig mamma och pappa.
    När jag var 17 dog min pappa hastigt.
    Då hade mammahunnit få 2 hjärnblödningar och var nära att avlida.
    Mamma fick sammanlagt 4 hjärnblödningar och blev fort dement och jag var ensam av alla tre syskon som flyttat hemifrån som fick skjutsa till sjukhus och åka med i ambulansen så många gånger så jag tappat räkningen för hon fick så grav epelepsi så det var nödvändigt med ambulans.De lyckades inte dosera medicinen tillräckligt fort så därför blev det alla dessa turer.
    Så jag hade väl inte så bra förutsättningar från början.
    I min bokhylla har jag typ 95% självhjälps böcker av alla olika sorter, men det är ingen av dem som jag lyckats få bort ältandet med!
    Jag har nästan gett upp hoppet om att bli av med mitt ältande och självkritik men jag tänker nog ge det en till chans med hjälp av din kurs!
    Annica

    1. Nej, Annica, dina förutsättningar för att kunna ge dig själv trygghet var allt annat än goda. Tack för att du berättar din historia. Och sen blir jag så väldigt glad över att du har anmält dig till kursne. Jag tror att du kommer få en hel del pusselbitar på plats. Jag fick det när jag kom i kontakt med begreppet självmedkänsla. Vi ses. ❤️

  4. Tack för din kommentar Ann-Katrin. Jag har också använt mig av den första strategin och blivit i övermåttan självständig. Har haft väldigt svårt att släppa människor innanför murarna. ”Kan själv” och vill ”sköta mig själv”.

  5. Ann-Katrin Karlsson

    Tack! Här gav du förklaringen på en sak jag inte förstått i min utveckling. När jag var 12-13 år så sökte jag mig ut i världen från att tidigare varit ängslig, känslig, rädd och orolig. Jag var nog inte själv medveten om förändringen utan har fått den påpekad från fr a min mamma. Jag valde m a o strategi 1 i hög utsträckning. Jag har sett det som att när jag inte blev mött som den jag var så fick jag väl klara mig ändå, men det har inte klingat helt rätt rent känslomässigt.
    Och den strategin har på ett sätt varit framgångsrik, men har också haft ett högt pris.