Självkritik: 5 frågor och lika många svar

I år är det trettio år sedan jag började min resa till att bli mera jag. En resa som till en början var lika hisnande som berg-och-dalbanan på Liseberg men som numera flyter lika lugnt som Nissan en solig sommardag.

Det som har varit det återkommande temat på de tuvor som vält mitt lass är mina orimligt höga krav på mig själv. Dessa har ställt till det på ett flertal olika sätt. Stress, ångest och oro för att nämna några. De har dessutom ett flertal förlorade möjligheter och tappade lustar på sina samveten.

Men istället för att gråta över den mjölk som blev spilld tänker jag glädjas över de möjligheter som öppnas. Självmedkänsla ett, två, tre – träningsprogram för självkritiska är en sådan.

Innan jag berättar för dig om innehåll och upplägg kring denna webbaserade kurs skulle jag vilja ge dig svar på en del frågor. Frågor som jag själv har undrat över och även funnit svaret på. Frågor som jag anar att du också har.

I de kommande artiklarna kommer du därför att få veta mer om både självkritik och självmedkänsla när jag kommer att ge dig svar på följande frågor:

• Varför är vi självkritiska?
• Varför är vissa personer mer självkritiska än andra?
• Hur blir man av med sin inre kritiker?
• Varför funkar självmedkänsla så bra mot självkritik?
• Hur får man mer självmedkänsla?

Om du hellre vill läsa eller lyssna på en omarbetad version av artikelserien laddar du ner e-boken Bli vän med din inre kritiker.

Men nu över till den första frågan.

Varför är vi självkritiska?

En fråga som verkligen är befogad, eller hur? För visst är det plågsamt att gå runt att bära på en inre domare som emellanåt är helt oresonlig. När det är som värst vill man bara krypa ur, om inte sitt skinn, så i alla fall sitt eget huvud.

Så varför i hela fridens namn är man självkritisk när det gör så ont att vara det? Vad är det för mening med att läxa upp sig själv i tid och otid?

Svaret på den frågan behöver tas i två steg. Först behöver vi nämligen förstå syftet med den självkritiska rösten för oss människor i allmänhet för att sedan fördjupa oss i dess syfte för oss starkt självkritiska i synnerhet. Alla människor är nämligen självkritiska. Vissa av oss är det dock mer än andra.

Så låt oss börja med vad för nytta människosläktet har haft att vara självkritiska.

En hjärna som glappar

Vår självkritiker ”sitter” i den del av hjärnan som är senast utvecklad. Här finns förmågan till såväl logik och sammanhang som till analys och planering. Hjärnbarken, som denna del heter, fick ett kraftigt uppsving när vi reste oss på våra två ben och började forma komplexa strukturer i vårt sätt att leva och förhålla oss till varandra. Ett skifte som började för cirka femtio tusen år sedan.

Femtiotusen år är ganska lång tid, eller hur?
Eller kanske inte. För om vi betraktar det i förhållande till hur länge vi har haft den första delen av vår hjärna blir det bara ett kort ögonblick. Den första hjärnan, reptilhjärnan, har nämligen funnits i mer än tvåhundra miljoner år och dess primära uppgift har varit överlevnad. Till vad pris som helst.

Eftersom vår hjärna har ägnat oändligt mer tid åt att försvara sig med hjälp av hårda nävar än med hjälp av sakligt resonemang kommer den att automatiskt välja det förra framför det senare när vi utsätts för fara. Något som i och för sig kan vara bra om hotet kommer utifrån och som sådant dessutom kan betraktas som ett hot mot överlevnad. Men dessvärre en mindre bra strategi när hotet kommer inifrån.

Och det är nu det blir knepigt.
För hjärnan har nämligen inte riktigt hängt med i sin egen snabba utveckling.
Det finns ett glapp.

Hjärnan kan inte skilja på om hotet kommer utifrån eller inifrån utan reagerar på exakt samma sätt. Med knytnävar. Skillnaden är den att knytnävsslagen som riktas inåt blir verbala käftsmällar mot det egna jaget. Ett jag som i nästa vända känner sig hotad och därför måste försvara sig. Och sen, ja sen är kriget i full gång. Och förloraren är vi själva hur vi än vänder och vrider på det.

Den gamla hjärnan tar dessutom hjälp av den nya och gör plågan etter värre med sina analyser och beräkningar vilket medför ett evinnerligt ältande om vad som gick fel och ett lika tjatigt pläderande om den bästa lösningen. Surret i huvudet är således inget annat än det inre krig som skapats av ett glapp mellan den gamla och nya hjärnan.

Så för att sammanfatta svaret på frågan varför vi människor är självkritiska.
Självkritik är den nya hjärnans försvarsstrategi mot det som den gamla hjärnan uppfattar som hotfyllt.

Låt oss nu gå vidare till frågan varför vissa av oss är mer självkritiska än andra.

Varför är vissa personer mer självkritiska än andra?

Det jag nu ska berätta för dig härstammar från den forskning som kanske mer än någon annan har kommit att påverka vår syn på barnuppfostran den senaste trettio åren.

Ett tryggt barn har en trygg vårdnadshavare

John Bowlby var psykiatriker och verksam i England under den senare delen av 1900-talet. Möjligtvis var det hans egen upplevelse av att bli lämnad till barnsköterskor och endast träffa sina föräldrar en timme varje dag som fick honom att bli intresserad av hur bristen på nära anknytning till sina föräldrar påverkar ett barn.

I sitt arbete kring anknytningsteori kom Bowly fram till att vi människor påverkas i hög grad av den anknytning som vi som barn har till dem som är våra viktigaste vårdnadshavare.

Bowly byggde sina teorier på evolutionsteori och menade att barnet har ett medfött inbyggt beteendesystem som ser till att det får sina behov tillgodosedda. När barnet till exempel är hungrigt skriker det för att tala om för sin mamma att det vill ha mat.
Hur lyhörd barnets vårdnadshavare är för barnets behov bestämmer sedan hur tryggt barnet kommer att känna sig. Om barnet får sina behov av tröst och omsorg tillgodosedda kommer det att våga frigöra sig och på egen hand utforska den yttre omvärlden. Ett tilltag som uppmuntras av en vårdnadshavare som är trygg med sig själv. Trygghet och förmåga till separation gå nämligen hand i hand.

Vad händer då om barnet inte känner sig tryggt? Om dess vårdnadshavare på grund av egen inre otrygghet eller av annan oförmåga, som till exempel beroende eller psykisk ohälsa, inte kan ge barnet den omvårdnad som det så väl behöver?

Ett otryggt barn finner strategier för att få trygghet

John Bowlby och hans kollega, Mary Ainsworth fortsatte att fördjupa sig i vad som hände då ett barn inte fick sina behov av trygghet tillgodosedda. De såg att barnen i dessa fall tenderade att utveckla någon av nedanstående tre strategier:

1. Förnekar sina egna trygghetsbehov och kompenserar med att utforska omvärlden. På ytan blir dessa individer självsäkra och självständiga men på deras insida finns oro, osäkerhet och självtvivel.
2. Blir omättliga i sitt behov av trygghet och blir klängiga. Dessa individer blir också oroliga och osäkra vilket senare i livet kommer att påverka deras förmåga att ta för sig och ge sig ut på upptäcktsfärder i livet.
3. Använder en kombination av de två ovanstående. Oftast utan större förutsägbarhet. Dessa barn har levt med stor rädsla för närhet på grund av missbruk, våld eller psykisk ohälsa och har därför inte kunnat göra någon bild för sig själva hur trygghet skall se ut. Deras strategi blir därför otydlig och en mix av de båda förgående.

Det som förenar de tre strategierna är att barnet börjar söka sin trygghet utanför sig själv och därmed utvecklas inte barnets förmåga att kunna ge sig själv tröst och omvårdnad. En färdighet som behövs då individen möter motgångar senare i livet.
Låt oss nu gå vidare till frågan varför vissa av oss är mer självkritiska än andra.

Brist på inre trygghet skapar självkritik

Om ett barn inte finner trygghet hos någon av sina vårdnadsgivare börjar det att tvivla på sig själv. Ett barn kan nämligen inte förstå de större sammanhangen utan lägger skulden på sig själv. ”Om jag inte får det jag behöver i form av trygghet och kärlek måste det vara något fel på mig”.

Denna självuppfattning, ”Jag är inte tillräckligt smart/vacker/social/omtänksam …”, kombinerad med strategier som går ut på att finna tryggheten utanför sig själv lägger en bra grogrund till att dels försöka bli accepterad genom att bli så duktig eller så snäll som möjligt och dels till att kritisera sig själv i tid och otid.

Så för att sammanfatta varför vissa av oss är mer självkritiska än andra.
Det inre krig i form av självkritik som evolutionen har skapat i form av ett glapp mellan den gamla och nya hjärnan är således ständigt närvarande för en person som lider brist på trygghet sedan uppväxtåren. Ibland når det dessutom öronbedövande nivåer.

Detta leder oss fram till nästa självklara fråga – Hur gör man då för att få tyst på eländet? Hur blir man av med sin inre kritiker? Och den frågan ska jag besvara i nästa bloggartikel.

Du kan också läsa och lyssna på artikelserien i omarbetad form genom att ladda ned e-boken Bli vän med din inre kritiker.

Om du vill veta mer om anknytningsteori rekommenderar jag denna text på svenska och denna youtubefilm på engelska.

Den här artikeln ingår i en serie där jag svarar på fem frågor. Du hittar svaren på dessa här:

Varför är vi självkritiska?
Varför är vissa mer självkritiska än andra?
Hur blir man av med sin inre kritiker?
Varför funkar självmedkänsla så bra mot självkritik?
Hur får man mer självmedkänsla?