Det finns många ting som förenar oss.
Dig och mig, menar jag.
Vi är självkritiska och emellanåt helt skoningslösa i våra omdömen om oss själva. Dessutom är vi lika strävsamma som vi är omtänksamma. Något som vi ganska ofta drar till sin yttersta spets med svåra konsekvenser för såväl vår sinnesfrid som vår livsglädje.
Är du en trogen läsare av det som jag skriver förvånar detta inte dig. Jag gör nämligen aldrig någon hemlighet av att jag snavar på samma tuvor som du. Med tiden har jag förvisso lärt mig att undvika de största och mest uppenbara torvorna. Dessutom har jag blivit skickligare på att ta mig upp när jag väl har ramlat omkull. Men faller, det gör jag fortfarande.
Det som däremot skulle förvåna dig är att jag påstår att alla människor är som du och jag.
Nåja. Alla är kanske inte lika självkritiska. Eller strävsamma. Eller omtänksamma. Det ger jag dig rätt i.
Men alla människor känner sig, precis som du och jag, odugliga och värdelösa. Även de tampas med sin rädsla och ilska samt plågas av sin skam och skuld. På samma sätt som vi känner de längtan och åtrå för att sedan åka berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan. Ja, de känner allt det du och jag känner.
Naturligtvis inte alltid. Men av och till. Och ibland både länge och väl.
Jodå. Jag vet att du vet detta. Åtminstone på ett intellektuellt plan. Men om du är det minsta lik mig så finns det vissa känslor och beteenden som du inte alls tycker om hos dig själv. Som du, istället för att tillstå att du har dem, gärna döljer och förskönar. Trots att du vet att alla andra kämpar med samma avigsidor som du själv.
Även detta delar du och jag med alla andra individer som vandrar på vår runda jord. Vi vill nämligen alla vara goda och hedervärda människor som lever upp till den bild av oss själva som vi håller av. När ett beteende eller en känsla dyker upp inom oss som inte överensstämmer med den bilden reagerar vi med att gå i försvar. En primitiv och naturlig reaktion. Men ju mer insikt vi människor har om vår egen inre värld och dess reaktioner desto större möjlighet har vi också att välja den riktning som vår reaktion skall ta. Vi behöver således inte fångas av vår första och omedelbara reaktion.
Varför är detta viktigt, undrar du?
Jo, för att vi, du och jag, på vägen att bli mera oss behöver omfamna hela oss. Inte enbart det som är skinande blankt och som lyser som guld i solen utan även det som solkigt, svart och sekunda. Sådant som vi inte vill att andra ska se. Sådant vi döljer och gömmer i vår mörkaste källare. Så långt ner att inte ens vi själva kan ana dess konturer utan istället enbart förnimmer dess mörka väsen.
För om vi inte omfamnar även detta mörka väsen kan det inte bli mer av oss. Istället för att kliva ut i ljuset och bli den vi allra helst vill vara tvingas vi att gömma undan, skyla över och hålla stången. Med all vår kraft se till att ingen ser mörkret inom oss.
När vi kan vi omfamna hela oss. Hela den mänskliga röran som vi består av då bli vi mera oss. Inte förr.
En människa bland människor
Självmedkänsla är ett relativt nytt begrepp för oss i väst. Förvisso har kärleksfulla begrepp som barmhärtighet, förståelse och förlåtelse funnits med i vårt kulturarv sedan lång tid tillbaka men självmedkänsla som ett uttryck för att bemöta sig själv och sitt lidande med kärleksfull vänlighet är ett förhållningssätt som på senaste tid fått renässans i den västra hemisfären.
Det forskas därför mycket kring medkänsla, eller compassion som det också kallas. Åtskilliga vetenskapliga discipliner samverkar i arbetet kring att förstå vad ökad vänlighet, både mot sig själv och andra, innebär för vårt välbefinnande. En av dessa forskare är Kristin Neff, verksam vid universitet i Texas.
Kristin Neff har ägnat sin forskarkarriär åt att förstå medkänsla när den riktas mot den egna personen. Hennes definition av begreppet självmedkänsla består av tre komponenter – vänlighet, öppenhet, mänsklighet – och det är den tredje som jag skulle vilja att vi ägnar speciell uppmärksam åt. Inte bara i denna bloggartikel utan i flera, vilka alla kommer samlas under titeln Omfamna den mänskliga röran som är du.
Anledningen till att jag vill fördjupa mig i just denna aspekt av självmedkänslan är jag personligen anser att den är en förutsättning för att kunna ta till sig de andra två. Att på djupet förstå att man är en människa bland människor tar nämligen udden av den förgörande självkritiken. För vad finns det att angripa när man tillåter sig att vara precis som alla andra. Lika behäftad med fel och brister som gemene man. Inget, eller hur? Istället finns bara rum för förståelse, förlåtelse och barmhärtighet.
Den hälsosamma självreflektionen och den förgörande självkritiken
Under de år som jag har kommit i kontakt med människor som, liksom du och jag, har en stark inre kritiker har jag alltid förvånats över graden av självinsikt. Det tycks som om vi har oerhört bra koll på vad vi gör. Den vanligaste kommentaren som jag har blivit bemött med när jag har kommit med feedback till en likasinnad är, inte oväntat: ”Jag vet”.
Inte alls märkligt eftersom all form av självkritik innebär en analys av den egna personen. En person som är starkt självkritisk är således oerhört bra på att analysera sig själv och har därmed bra koll på egna läget. Hon vet.
Denna förmåga till självanalys kan antingen bli en fantastisk tillgång eller plågsam belastning i det egna utvecklingsarbete. Vilken som kommer att överväga beror på hur väl man landar i mänsklighetsaspekten.
Låt mig förklara.
Ju mer medveten du blir om dig själv, det viss säga nu mer insikt du får om dig själv, desto mer ammunition ger du också din inre kritiker. Du blir medveten inte bara om dina felsteg och din brister utan även om vad du behöver förändra för att må bättre. Om du låter din självkritiker bli allt för dömande kommer den inte bara att anmärka på de felsteg du gör och de brister som framträder utan även på det faktum att du gör något mot ditt bättre vetande. När din självkritiker bli allt för dömande tar den inte alls hänsyn till att förändring tar tid utan säger bara ”Du borde ha vetat bättre.”
Om du istället utgår från att du, liksom alla andra på denna jord, har både styrkor och svagheter, gör helt fantastiska saker men också korkade misstag blir din självanalys reflekterande istället för kritiserande. När du med hjärtat tar till dig att du är både och istället för antingen eller blir din förmåga till självreflektion en ovärderlig tillgång i ditt arbete med att utvecklas som människa.
Skillnaden mellan att vara självreflekterande och självkritiserande är nämligen den måttstock med vilken du mäter dig själv och ditt agerande med. När du är självreflekterande utgår du från att du är en människa bland människor som gör sitt bästa för att leva ett gott och kärleksfullt liv. När du är självkritisk, däremot, utgår du från att du inte är tillräckligt bra som du är och därför måste bevisa, med råge, att du är lämplig som medlem i det mänskliga släktet.
Ett liv med ständiga jämförelser
Vi lever just nu i en värld där vi ständigt omges av bilder hur andra har det i sina liv. Facebookuppdateringar och instagramfoton visar upp våra oklanderliga hem, de mysigaste av våra stunder och vårt allra bästa jag. Kort och gott omges vi av bilder som beskriver livet när det är som bäst.
Jag tror att vi alla intellektuellt förstår att det är på detta vis men jag är också ganska övertygad om att vi ganska ofta hamnar i det självförgörande jämförelsespelet. ”Alla andra har, men inte jag.” Inte bara för att vi är självkritiska utan också för att vi är människor.
Att jämföra sig med andra tillhör vårt biologiska arv och något vi har gjort sedan urminnes tider. Den som är självkritisk har en tendens att göra det oftare än andra. Helt enkelt för att den självkritiske inte upplever att han eller hon får vara med utan istället måste bevisa sin tillhörighet.
Precis som bilderna i facebookflödet sällan ger oss den fullständiga och fullödiga beskrivningen av livet visar vi människor inte upp den tristare delen av oss själva. Lika lite som vi är benägna att ta ett foto på den översvämmade diskhon en vanlig tisdagskväll är vi lockade att berätta om den avundsjuka vi känner inför kollegan som blir favoriserad av chefen. Inte enbart för att vi är självkritiska utan helt enkelt för att vi är människor. Att visa fram sina sämre sidor har nämligen aldrig varit gynnsamt för en flockmedlems överlevnad.
Det krävs således stort mod för oss att berätta om våra mörkaste sidor för en annan människa eftersom vi blottar vår strupe och även hoppas bli bemötta med kärlek. Om så sker blir vi inte bara starkare utan också helare som människor. Det som vi förut gjorde allt för att dölja har nu blivit en del av oss själva.
På samma sätt kan vi bemöta oss själva. Med mod och kärlek kan vi börja reflektera över våra mörkare sidor, hur de tar sig uttryck och ibland styr våra liv. Inte i avsikt att fördöma eller förkasta utan i syfte att älska och omfamna. Så att vi kan bli hela. Så att vi slipper dölja. Så att vi kan bli mera oss själva och mindre den vi tror att andra vill se.
Så låt oss göra det. Låt oss omfamna den mänskliga röran som är vi.
Omfamna din mänskliga röra lite i taget
Som du förstår finns det en uppsjö av mörka sidor och icke önskvärda beteenden som vi vill dölja både för oss själva och omvärlden. Jag tänker därför ta en åt gången i den takt som jag känner för.
Hitintills har jag skrivit om dessa:
- Omfamna din gröna avundsjuka
- Omfamna din syrliga bitterhet
- Omfamna din vackra bräcklighet
- Omfamna din inre kritiker
Börja med den som du känner mest för. Eller varför inte den som känner minst för. Det är kanske just den sidan som du särskilt behöver ge en varm och trygg omfamning.
Berätta också om dina tankar kring att att börja omfamna sådant hos dig som du inte alls gillar i kommentarsfältet nedan.
Du kan också passa på att ladda ned den kostnadsfria e-boken Bli vän med din inre kritiker?
