Jag var ett blygt barn. Kände mig alltid besvärad när jag tvingades bekanta mig med nya människor. Ett obehag som följde med mig långt upp i tonåren.
Än i dag kan jag minnas paniken som tilltog då jag förstod att min rädsla blev synlig i samma stund som kinderna färgades röda. Skammen över att inte kunna hantera den mest triviala sociala situation var nämligen inte längre en hemlighet utan basunerades ut till alla och envar via mina kinder och örsnibbar.
Ja, länge var min blygsel och osäkerhet förknippad med skam.
Jag levde i extrovert värld, omgiven med en massa sociala varelser som älskade sina månghövdade aktiviteter. De minglade obehindrat på julkalas, kallpratade väder med främlingar på busshållplatsen, deltog med liv och lust i alla frivilliga sociala aktiviteter på konferenser. Ja, de frodades verkligen i umgänget med sina medmänniskor.
Och jag? Nej, jag var inte alls sådan.
Förvisso försvann blygseln med åren men skammen över att jag föredrog ensamhet och avskildhet framför umgänge, stoj och glam tilltog. Jag ansåg mig vara en kuf och en särling. Ja, allt igenom en udda figur. Med ett personlighetsdrag som behövde jobbas bort.
I mitten av nittiotalet, då jag befann mig på en vidareutbildning i mitt dåvarande jobb som beroendeterapeut, tog jag upp problemet med min ensamhet i det familjeprogram som jag deltog i. Jag berättade för familjeterapeuten om mitt dilemma. Å ena sidan älskade jag att vara ensam men å andra sidan kände jag mig konstig för att jag gjorde det. Som jag såg det förväntades jag att vara någon annan än den jag var.
Det skulle visa sig att denna familjeterapeut var gudasänd. Hon befann sig nämligen på rätt ställe, vid rätt tidpunkt och kom med precis det budskap som jag behövde höra. Från sin hylla plockade hon en bok om Myers Briggs personlighetstest varpå hon förklarade att en aspekt av detta test handlade om den introverta och extroverta personligheten. Det som jag skämdes för och som jag trodde behövde jobbas bort hade kanske sin förklaring; introvert personlighet.
Och visst var det så.
Jag behövde bara läsa några sidor i boken för att förstå att det som jag hade ansett som udda och apart var ett personlighetsdrag som delades med mer än trettio procent av västvärldens befolkning. Ett personlighetsdrag vars vassaste kanter kunde slipas av men som egentligen inte kunde förändras i grunden.
Vilken lättnad!
Det var inte fel på mig.
Jag var varken kuf, särling eller en konstig typ.
Jag var introvert!
Skammen som lättade något i takt med att jag läste boken skulle försvinna helt under åren som följde. Jag lärde mig leva med och så småningom även bejaka denna sida av min personlighet.
För ett par år sedan blev det åter igen aktuellt att belysa denna del av min personlighet. Susan Cain hade slagit igenom med sitt TED-föredrag och därefter givit ut boken Tyst. Linus Jonkman, även han hemmahörande i de introvertas skara, kom ut ur garderoben och skrev sin svenska motsvarighet – Den tysta revolutionen. Det tycktes som om fler än jag hade skämts över sin inåtvända personlighet varför jag bestämde mig för att skriva bloggartikeln; Introvert? 5 kännetecken för den introverta personligheten. En bloggartikel som har blivit den mest lästa på båda mina bloggar.
Och nu, nu är det dags för uppföljningen.
En artikelserie för introverta
I en serie på totalt fyra artiklar kommer jag att beskriva den väg som jag har tagit för att både göra min introverta sida till en älskad vän och hantera utmaningen att leva i en extrovert värld.
De fyra artiklarna i En introverts guide i en extrovert värld handlar om:
- Gilla läget – bli vän med din introverta sida
- Hushålla med din energi – ta hand om din introverta personlighet på bästa sätt
- Gör det mesta möjliga av det du har – dra fördel av din introverta sida
- Ta dig själv på lite mindre allvar – lär dig de extrovertas knep för att mingla och kalasa.
Så om du vet med dig att du är introvert och dessutom behöver stöd och uppmuntran för att kunna leva i en extrovert värld då är denna artikelserie något för dig.
Och du. Föredrar du att läsa artikelserien som e-bok eller ljudbok kan du ladda ner den utan kostnad HÄR!
Låt oss nu skrida till verket och börja med det som jag tycker utgör grunden för att över huvud taget kunna göra något vettigt med det faktum att man är född som introvert – nämligen att gilla läget.
Gilla läget – bli vän med din introverta sida
Om det är något som jag vill att du ska ta med dig efter att ha läst hela artikelserien så är det att gilla läget. Inget annat har nämligen haft större betydelse för mitt sätt att ta tillvara min inåtvända personlighet än att acceptera det faktum att jag är en person som tycker om mitt eget sällskap. Det har givit mig friheten att var den jag egentligen är och utgjort den nödvändiga grund som behövs för att verkligen dra nytta av mina talanger.
I den fjärde artikeln i serien ska vi fördjupa oss i hur du kan dra nytta av din introverta sida men innan du kan göra det måste du omfamna och se den som en naturlig del av din personlighet.
Så låt oss göra det. Låt oss titta närmare på hur du kan acceptera din introverta läggning genom att först ägna oss en stund åt varför vi förnekar detta drag i vår personlighet för att sedan dyka ner i hur vi ska gå till väga för att gilla läget och omfamna vår inre ensamvarg.
Anpassning som ett sätt att överleva
Vi har sedan mycket lång tid tillbaka levt i flock. Vår överlevnad både som individ och art har gjort oss beroende av varandra. Vad de andra i flocken tycker om oss som individ har en avgörande betydelse för både vår vardagliga tillvaro och vår långsiktiga överlevnad. Rädslan för att bli utstött och avvisad är således en fundamental känsla för oss alla. Och den kommer förmå oss att göra de mest underliga ting. Allt i syfte att få vara med.
Rangordning, det vill säga vem är starkast och svagast i flocken, hade till en början med råstyrka att göra men allt eftersom vår kommunikation blev allt mer avancerad kom andra faktorer att väga in. Vi började till exempel med ord berätta för varandra vad vi ansåg vara betydelsefullt varpå våra värderingssystem klargjordes. De värderingar som flocken antog var de som var starkast; röstmässigt, fysiskt eller till och med båda.
När vi växer upp omges vi således av flockens värderingar och anpassar oss efter dem för att inte riskeras att kastas ut i kylan eller förvisas till ensamhet. Även om vi idag inte blir fysiskt förvisade från flockens gemenskap kommer vi att uppleva ett känslomässigt förvisande, genom att till exempel bli osynliggjord, minst lika plågsamt. Vi blir därför benägna att anpassa oss för att få vara med vilket innebär att vi både medvetet och omedvetet antar flockens värderingar.
Så vad har då detta med den introverta personligheten att göra?
Det extroverta idealet
I västvärlden har vi under många år hyllat egenskaper och färdigheter som är mer förenliga med den extroverta personlighetstypen. I platsannonser letar arbetsgivare efter en socialt kompetent lagspelare som har lätt för att ta folk.
Med detta inte sagt att introverta personer inte skulle kunna vara allt det nyss nämnda. Inte alls. Det som däremot blir tydligt är att de utåtriktade färdigheterna har blåsts upp på bekostnad av de mer inåtriktade. För visst är de få av oss som kommer att, vid en anställningsintervju, tillstå att vi hellre jobbar enskilt än i grupp, för att ta ett exempel.
I boken Tyst skriver Susan Caine:
I dag är introversion – liksom de närliggande egenskaperna känslighet, allvarsamhet och blyghet – ett andra klassens personlighetsdrag, ett slags mellanting mellan en missräkning och ett sjukdomstillstånd.
Introverta som lever under det extroverta idealet påminner om kvinnor i ett manssamhälle: de nedvärderas på grund av något som är oupplösligt förknippat med dem själva. Extroversion är ett personlighetsdrag med oerhörd attraktionskraft, men vi har omvandlat det till en förtryckande norm som de flesta av oss upplever att vi måste rätta oss efter.
Om vi ständigt omges av en typ av värderingar kommer vi som individer att anamma dem. Även om de strider mot den person vi egentligen är. Vi gör nämligen vårt yttersta för att undvika striden med vår flock av just rädsla för att bli utkastade i kylan.
Den inre striden
När vi är en person på insidan men upplever att vi behöver vara någon annan på utsidan uppstår en konflikt inombords som är behäftad med skam. Vi tänker att vi behöver vara någon annan men vår känsla säger något annat. I denna motsats frodas skammen. Skammen över att vara annorlunda. Över att vara en fyrkantig kloss som ska ner i ett runt hål.
Vi kan till exempel tänka och känna så här:
“Åh, vad skönt det ska bli att vara ensam i helgen. Jag älskar verkligen de här helgerna som är obokade och då jag bara får göra saker i min egen takt och på mitt eget sätt.”
För att därefter hamna i:
“Fast nu var jag ju ensam förra helgen också. Kanske borde jag ringa till Lena och ta en fika på söndag. Det är inte bra om jag isolerar mig på det här viset. Och det är ju roligt när jag väl träffar henne. Dessutom är det ju ganska skönt att ha något att säga när arbetskamraterna frågar vad jag har gjort i helgen. Jag känner mig alltid som en enstöring varje gång jag svarar: ´Inget.´ Inte för att de har med det att göra. Men ändå.”
Eller:
”Jag gillar verkligen inte att sitta i det här kontorslandskapet där jag inte får lugn och ro med en enda tanke. Jag hatar verkligen att bli avbruten hela tiden.”
För att därefter hamna i:
”Herregud, skärp dig nu. Var inte så besvärlig. Det är ju faktiskt inte så många som stör. De flesta respekterar när man visar att man är fokuserad på något. Du borde istället tänka på hur bra det är för dig att tvingas att vara lite mer social. Du behöver ta varje tillfälle till träning. Vill du verkligen bli en sådan där enstöring som alla tycker är märklig och konstig? Nå? Vill du det?”
Jag är alldeles säker på att du, om jag frågade dig, skulle kunna ge åtskilliga exempel på hur denna konflikt mellan den du är och förväntas vara tar sig uttryck en helt vanlig dag på jobbet eller hemma. En konflikt som göder och föder din upplevelse av att vara annorlunda. Över att inte passa in.
Vi kan således konstatera att vi som är introverta lever i en värld där det extroverta idealet härskar och att kollisioner i form av inre konflikter därför inträffar relativt ofta. I de allra flesta fall kommer vi att lära oss att anpassa oss till den extroverta verkligheten. Vi lär oss till exempel att kallprata, bjuda på oss själva och att umgås i de större sammanhangen.
Men det har ett pris.
Vi känner oss nämligen inte riktigt hemma i vår flock och det värsta av allt – vi skäms för att vi inte gör det. Vi skäms för att vi hellre vill vara ensamma än med andra. För att vi hellre vill ’nörda in’ än ’hänga på’. Vi skäms för att vi blir besvärade när någon knackar på och bara vill vara med oss. Vi skäms. Och sedan skäms vi för att vi skäms.
Nej du. Det är dags.
Dags att kasta av sig skämsmössan och istället omfamna vår introverta personlighet.
Gilla vår introverta personlighet
Förvisso omges du av det extroverta idealet men det behöver inte betyda att du ska bli någon annan än den du är. Visst kommer du att behöva anpassa dig till din omgivning – det behöver du göra med det mesta som rör din personlighet – men du behöver inte anpassa sig så till den milda grad att du tvingar dig att ändra din innersta kärna. En kärna som du ändå inte kan göra något åt.
Det mesta hos oss själva kan vi utveckla och förändra men forskarna är fortfarande överens om att det finns fem aspekter i vår personlighet som vi inte kan ändra på. Du kan anpassa dig, slippa ner de vassaste kanterna, men inte ändra dig i grunden.
Dessa fem är:
- Utåtvändhet
- Öppenhet
- Samvetsgrannhet
- Vänlighet
- Emotionell stabilitet.
Vi kan naturligtvis förflytta oss på skalan. Den som är sluten kan lära sig att bli mer bekväm med att vara öppen och den som vill ha ordning och reda kan bli bättre på att släppa taget. Men på det stora hela är vi dem vi är när det gäller dessa fem aspekter.
Även om jag är extremt villig att utvecklas för att bli en bättre människa känns det förtröstansfullt att veta att det finns något som jag inte kan påverka nämnvärt. Det innebär nämligen att jag kan få var den jag innerst inne är. Utan skam. Och det är det som är det viktiga budskapet i denna artikel.
Genom att vi gillar läget när det gäller vår introverta läggning kan vi sluta med alla våra försök att framstå som om vi var extroverta och dessutom tvinga oss att se ut som om vi gillade det.
Istället kan vi börja omfamna den lite nördigare sidan av oss själva och ge oss tillåtelse att göra det vi innerst inne vill – att snöa in i något viktigt eller bara vara men i vårt eget sällskap.
När vi på detta sätt omfamnar en så viktig aspekt av vår personlighet befrias vi från den skam som annars blir resultatet av vår omöjliga kamp. Med tiden kommer vi dessutom kunna se att det som var vår akilleshäl kan blir vår segerhuva. I den fjärde artikeln i serien kommer vi att ägna mer tid åt just detta – hur vi kan göra det mesta möjliga av vår introverta läggning.
Innan vi avslutar denna artikel om att gilla läget vill jag påminna om vikten att även gilla vår extroverta motpart. Låt mig förklara vad jag menar.
Gilla vår extroverta omvärld
Det kan kännas som om vi har levt i förtryck. Att den delen av befolkningen som är introvert inte har fått komma till tals utan tvingats att leva i exil. Åtminstone inom sig själva. Och det är kanske sant.
Men istället för att börja slå tillbaka mot alla glada, jovialiska utåtriktade personligheter för att vi upplever att de tvingar oss att umgås på alla sätt som vi varken orkar eller har lust med behöver vi besinna oss.
Vi är introverta. Sant.
Vi lever i en extrovert värld. Också sant.
Det första kan vi inte ändra på, eller hur? Det har vi kommit fram till.
Men det andra då?
Förvisso kan vi låta vår omvärld få veta hur vi vill ha det men vi kan inte gärna ändras deras sätt att vara. Det blir ju lika galet som när vi försökte anpassa oss efter dem.
Nej, istället tror jag att det viktigaste vi kan göra för att leva som introverta i en extrovert värld är att omfamna vår egen ensamvarg och sedan ta ansvar för våra särskilda behov av ensamhet och avskildhet för att vi ska må så bra som möjligt. Inte åter igen ta strid och försöka övertyga en extrovert omvärld att de minsann måste lyssna på oss.
Vi är introverta som lever tillsammans med extroverta personligheter. Vi måste gilla både det första och sistnämnda för att må så gott som möjligt.
Hur ska vi då göra för att ta ansvar för de särskilda behov som uppstår då man är introvert till sin personlighet? Det ska vi prata mer om i nästa artikel.
Nu skulle jag däremot vilja höra vad du tycker och tänker kring denna artikel.
Hur kan du börja gilla din introverta sida? Kanske även göra det mesta möjliga av den?
Berätta för mig i kommentarsfältet nedan.
Vill du läsa de andra artiklarna i serien “En introverts guide i en extrovert värld”?
Inledning + Gilla läget – omfamna din inre ensamvarg
Hushålla med din energi – ta hand om din introverta personlighet på bästa sätt
Gör det mesta möjliga av det du har – dra fördel av din introverta sida
Ta dig själv på lite mindre allvar – lär dig de extrovertas knep för att mingla och kalasa
Vill du hellre läsa artikelserien som e-bok?
Du kan nu, utan kostnad, ladda ner e-boken Introvert – en introverts guide i en extrovert värld. Du får den både som pdf- och ljudfil. LÄS MER HÄR!
Mycket bra artikel! Känner igen mig! Tycker att en aspekt saknas – kommer kanske senare (?) – och det är förmågan att lyssna även på svåra saker. Jag brukar säga om mig själv att jag är värdelös på cocktailprat men vill man prata om svåra saker, jobbiga saker, det som rör sig djupast inom en då finns jag där. Och jag får också ofta berättelser, förtroenden.
Tack för din kommentar Ann-Katrin. Vad bra att du belyser denna viktiga punkt. Den introvertes förmåga att både hålla fokus och gå på djupet. Jag ska definitivt ha med denna aspekt i artikeln om hur vi drar fördel av vår introverta sida. 😀
Intressant. med förmåga att lyssna på svåra saker. Är socionom o kom i kontakt m mayer briggs ca 1997 då jag blev INFJ ( minns detta med förklaringenav introvert). Så mycket stämde och jag blev lugnare i mig själv o mer accepterande med min introverta sida. Märker också att jag har lätt för svåra samtal, har lätt att hålla fokus i dessa. Kallprat är inte lika lätt men har lite lättare idag för det. Men som sagt introvert är att ladda mina batterier själv , istället för att vara med andra. Vi är alla olika?
Tack Pia för att du sätter ord på dina tankar här på bloggen. Vi verkar ha en mycket gemensamt. INFJ är jag också. Jobbar ju också som ”hjälpare”. Något som passar en INFJ-personlighet. Och jag kom också i kontakt med MBTI på 90-talet. 😀
Hej,
Är själv också INFJ och känner väl igen mig i beskrivningen av den som är bra på svåra samtal. Där har jag en stor styrka som jag använder mig av i mitt arbete. Tycker att jag får ökat behov av ensamhet ju äldre jag blir. Njuter av styrkan i att trivas gott i mitt eget sällskap. Eller i en samvaro med likasinnade. Det har blivit bättre och enklare sedan jag börjat bejaka den jag är.
Känner igen mig så oerhört mycket i det du skriver. Det som gör mig ledsen är att jag först nu vi 53 ålder börjar förstå… Måste erkänna att jag inte ens visste vad orden introvert och extrovert betydde tills för något år sedan! Och då har man levt mer än ett halvt liv!
Svårigheten med att vara introvert tycker jag är att samtidigt som ensamhet känns tryggast finns det en LÄNGTAN av att ha ett mer socialt liv och att känna en tillhörighet i olika sociala sammanhang. Det är en stor sorg. Det kan rent av skapa ångest. Att känna ( eller i alla få för sig) att man inte passar in, att man inte duger som man är… Det är lätt att känna sig hämmad.
Ser fram emot att följa denna artikelserie!
Varmt tack för att du delar med dig hur du känner Maria. Klart att det måste göra ont att se att man har missat en viktig pusselbit i sitt liv. Samtidigt som det kan kännas som en lättnad att förstå hur saker och ting hänger samman. Din längtan och sorg efter den sociala tillhörigheten förde in en ny dimension i mina tankebanor. Intressant. Viktigt. Utanför-känslan kan göra ont på mer än ett sätt. ❤️
Hej, det är så skönt att höra att man inte är ensam. Först för ett par år sedan började jag att läsa om introverta/extroverta personligheter. Då förstod jag också att det inte är lätt att träna sig på att bli någon annan (normal som jag tänkte att den extroverta personligheten var). Håller på att söka jobb och där tycker jag det är svårt…. hur framhåller man sig själv? då arbetsgivare alltid söker extroverta egenskaper. Kan också känna mig väldig ensam och ledsen i en grupp med extroverta personer. Jag måste fundera innan jag svarar och är dessutom fåordig och känner mig ofta utanför. Vill bara därifrån då. Är det någon som känner igen sig?
Du sätter ord på mina känslor Christina Högberg.
Att inte orka/vilja umgås men ändå önska att man gjorde det. Det blir en konflikt inom sig och jag jobbar på acceptans av min personlighet.
Hej!
Så intressant läsning, det stämmer så väl att vi lever i ett samhälle där extroverta personligheter premieras. Det gäller på såväl på arbetsplatser som i skolan.
Jag tror också att det finns en bild av att personer som är introverta också saknar social kompetens, men det behöver ju inte stämma. Bara för att du inte orkar vara social på samma höga nivå som extroverta så innebär det ju inte att du inte vill vara social och umgås med andra. Bara i mindre doser och mindre ofta. I många fall är också chefer extroverta och de kan ha svårt att förstå sig på andra personligheter än sina egna och tolkar kanske ”tillbakadragenheten” som ovilja och en oförmåga å att ”ta för sig”.
På skolan betygssätts numera förmågan att kunna tala inför grupp och delta i diskussioner på ett aktivt sätt. Det är ju bra på så sätt att det kanske hjälper introverta barn hur det skall ”föra sig” i samhället för att bli synliga och få samma möjligheter som sina extroverta klasskamrater.
Det vore intressant med en diskussion kring hur en introvert personlighet kan hjälpa sig själv på arbetsplatsen. Hur blir man synlig i en grupp med extroverta personer? Att ”hävda” sig bland sådana människor är ofta svårt.
Tack för ditt kloka inlägg Liza. Jag håller helt och hållet med dig. De som introverta kan vara riktigt duktiga på det sociala samspelet. De är oftast lyhörda och inkännande.
Och det är precis som du så riktigt påpekar att, till skillnad från de extroverta, dräneras de introverta i umgänget med andra. Jag återkommer i nästa artikel hur vi kan vara mer varsamma med vår energi just av den anledningen.
Det är en intressant aspekt du tar upp. Hur hävdar sig introverta på arbetet? Om jag inte kommer in på det i artikeln om hur man gör det mesta och bästa av sin introverta personlighet så är detta ämne helt klart värt en egen artikel. 😉
Superintressant och jag känner verkligen igen mig. En aspekt jag saknar i alla diskussioner kring introverta är hur kan vi stötta de barn som är introverta och som verkligen inte passar in i vårt extroverta samhälle och istället råkar ut för mobbing eller utanförskap för att de verkar ”udda”.
Tack Janine för att du har tagit dig tid att lämna en kommentar. Och jag håller verkligen med dig. Det finns så många underbara barn som funderar, tänker och på det stora hela taget trivs i sin egen lilla värld. Tänk om vi kunde stanna upp och titta in istället för att tvinga dem att kliva ut. ♥️
Jag älskar mitt liv som introvert och väljer att se det som en rik tillgång.
Har även två introverta döttrar som jag låtit ha mycket egen tid för tankar och ensamlek.
Vi är inte blyga men ingen av oss gillar stå i rampljuset.
Det mest positiva tycker jag är att man alltid kan lita på sig själv, oftast gör genomtänkta och kloka val vilket ger en bra självkänsla.
Tycker det är jobbigt i sammanhang där det är mycket folk men brukar spana in om det finns likasinnade på plats och ty mig till dom.
En av mina döttrar sa igår att det hon bar med sig från sin barndom var att man får lov att vara precis som man är….önskar att alla kunde stötta de introverta barnen.
Tack Pimme. Vad underbart att ta del av det du berättar både om dig själv och dina barn. Och tack för ditt ”mingeltips”.
Och min äldsta dotter är lärare för mellanstadieelever och yngsta dotter jobbar inom barnsjukvården…..gissa vilka barn som blir sedda av dom….:-)
♥️??♥️
Hej igen Pimme. Tänkte på dig och dina döttrar idag när den här artikeln seglade förbi i fb-flödet:
https://www.tranastidning.se/article/patricia-franzen-varfor-maste-barn-ta-plats/
Kloka ord och tankar. Bra att någon börjar prata om detta. Min introverta läggning har plågat mig i många situationer större delen av livet. Jag är fortfarande inte helt vän med den. När man får frågan, Vad ska du göra på nyår eller vad gjorde du..tar det emot och säga att jag gömde mig under en filt framför brasan.. Jag borde väl ha umgåtts och varit social. Men ju äldre jah blir ju mer trygga mig själv blir jag och vågar stå för min personlighet. Men det är synd om alla skall behöva fylla 50 för att känna att de duger som de är.
Då är vi två. Jag ställde in mina sociala aktiviteter pga av sjukdom i familjen. Var jag ledsen för det? Nej inte särdeles. Istället satt jag i soffan och myste under en filt medan jag tittade på fyra avsnitt av ”the Crown”. Nyårsraketerna gav jag sjutton i. Tack Solveig för att du tog dig tid att kommentera.
Väldigt hög igänkänningsfaktor.
JAG behöver egentligen inte läsa det här.
Detta behöver läsas av alla dem som undrar varför jag är så ”konstig”
Detta behöver läsas av alla de som i missriktad välmening vill socialisera mig…..normalisera mig och släpa ut mig på ”roligheter”
Detta behöver läsas av alla de som ödslar sin medkänsla där den inte behövs……för ni förstår jag är ALDRIG ensam…..jag är med mig själv…..
Ja, det tar lite tid att ”lära” sin omgivning hur den introverta personligheten funkar. Tack för din kommentar Veronica och för att du har delat artikeln. DET är ju ETT sätt att göra sin omgivning mer medveten. ?
Hej. Jag känner verkligen igen allt ni skrivit. Det jag läst. Jag skrolla igenom. Ivrig att få skriva. Dessa jämförelser hela tiden. Andra pratar mer. Kallpratar. Vill ses och fika. Gahh orkar inte. Vill läsa. Vila hitta inåt. Tips:Eckhart Tolle. En ny jord. En bra bok. Jag försöker hitta styrka i den typen av böcker. Har gett mig mer av inre frid.//B
Tack för din kommentar Bodil. Eckhart Tolle. Måste läsa den boken igen. Tack för påminnelsen.
Åh, läser och inser att den du skriver om är ju jag! Egentligen har jag nog känt – vetat – anat detta, men du sätter ord på det på ett fantastiskt bra sätt. Blir spännande och intressant att läsa mera om detta och följa artiklarna. Tack!
Tack Annika. Vad glad jag blir över att min text fick dig att bekräfta dig själv på ett fint sätt. Ser fram emot fortsatt ”kontakt”. 😀
Bra artikel. Har alltid haft problem att bjuda på mig själv i sällskap jag inte är 100% bekväm med.
Tack för din kommentar Lars. Det gör mig glad att det jag skriver kommer till nytta.
Hej Marie, jag hittade din sida när jag surfade kring extro/ introverta personligheter. Jag själv är extrovert/ högkänslig och extremt intresserad och road av kommunikation mellan människor. Jag har också ett bekräftelsebehov i min relation med min make. I takt med att barnen blivit stora och vår egna relation åter kommer i större fokus har vi sista åren brakat ihop rejält då kommunikationen fallerar. Det har för mig blivit uppebart att maken är utpräglat introvert. Hur har jag missat detta….??? Har pratat och bortförklarat mycket av hans beteende genom åren inser jag , dels för mig själv men också omgivningen. Han jobbar på ett arbete som igentligen inte alls passar hans introvertitet. När han kommer hem är han slut och helgerna kräver återhämtning. I de värsta stunderna kan han sitta helt tyst en middag mitt emot mig för att hans inre dialog med sig själv är fullt nog. Jag har frågat ett antal gånger om Intresset för mig är helt över och då tittar han helt oförstående på mig. Ni introverta hur ska jag som extrovert stå ut med er tysthet,ointresse för kommunikation/ utbyte periodvis i relationen ? Det gör ont i själen att bli dissad och jag kan inte annat tycka att det är en STOR portion egoism i agerandet. Hur kan jag vänligt men bestämt få kontakt med maken som passerar som en satellit kring jorden ?? Jag brukar säga Jorden anropar….
Hej Camilla! När det gäller våra personlighetsdrag (introversion, extroversion, högkänslighet m.fl.) har vi inte några större möjligheter än att anpassa våra liv efter dem. Vi kan förflytta oss på skalan men inte ändra oss i grunden. På samma sätt som du omfamnar det faktum att du är högkänslig behöver du omfamna det faktum att din man är introvert. Du kan INTE ändra på honom och om du fortsätter att försöka kommer detta bara att leda till att han sluter sig ännu mer och att du blir mer förtvivlad. Så släpp taget om att försöka ändra på honom och börja istället fråga dig om du är villig att fortsätta dela ditt liv med honom och då börja se till det som han är istället för det han inte är. Om svaret är JA då behöver du också fråga dig hur du ska få de behov som inte tillgodoses av din man tillfredsställda på annat sätt och vad du behöver förändra på din insida för att er relation ska bli så bra som möjligt. (Åter igen: DU KAN INTE ÄNDRA PÅ HONOM, BARA PÅ DIG SJÄLV). Om svaret däremot är NEJ – ja då behöver du börja förbereda dig på en separation.
Hej. Jag levde med väldigt dålig självkänsla för att jag kände mig så tråkig mot alla andra. Jag förstod inte vad det handlade om. Blev sjuk i utmattning till slut när jag var 44 år. Kom i kontakt med rätt person som ville att jag skulle läsa om personlighetstypen HSP. Jag tycker HSP, High sensitive person, och Introvert går mycket hand i hand? Där landade jag iallafall. Äntligen förstod jag varför jag är som jag är. Det var en enorm lättnad! Som du, skämdes jag förut men det gör jag inte längre. Nu anstränger jag mig inte längre för att passa in i Ex-världen. En sten har fallit från axlarna och jag tycker nu om mig själv och det är så skönt och befriande att äntligen bejaka den JAG är. Frihet! Tack för att du delar med dig!
Tack Carina för din kommentar. Enligt Elaine Aron är 70% av alla med HSP introverta så visst finns det en koppling. Gott att höra att du har börjat omfamna din känslighet.
Tack Marie för din blogg!
Jag har alltid varit intresserad av psykologi och människors beteenden och därför, för några år sedan, började jag av ren nyfikenhet läsa Linus Jonkmans bok Introvert och blev helt överrumplad – det var ju mig han beskrev! Jag hade inte haft en tanke på att jag skulle vara introvert, hade (felaktigt) förknippat det med kufiska, asociala nördar. Jag sträckläste boken och de närmaste dagarna därefter gick jag omkring nästan i ett chocktillstånd och hade svårt att sova. Det var så mycket som föll på plats och förklarades, jag fick omvärderat hela mitt liv. Men jag upplevde också ett fantastiskt inre lugn – äntligen bekräftad.
Nu är jag pensionär och kan styra mitt liv som jag vill, men jag tänker med sorg på mitt yrkesliv och åren innan jag gick i väggen (1998). Det kanske kunde förhindrats. Jag delade kontor med en kollega som arbetade halvtid. Efter några år gick hon upp till heltid och därmed var jag aldrig ensam på rummet. Mitt arbetsresultat försämrades, jag fick svårt att koncentrera mig och satt ofta över på kvällarna för att få lugn och ro. Jag försökte få eget rum, men rumskollegan blev då förtvivlad och chefen fnös åt mig och sedan vågade jag inte säga något mer – ville inte vara besvärlig.
Med dagens kunskap och självinsikt hade jag haft en motivering. Då hade jag bättre kunnat hantera kommentarer och blickar när jag kände mig mobbad, t.ex. när jag ville vara ensam på lunchen. Tänker också mycket på dagens kontorslandskap som ju inte kan passa för alla och där den som vantrivs blir betraktad som besvärlig.
Mer kunskap om introverta behövs överallt – och tidigt i livet. Så bra att du skriver om detta!
Tack Evamaj för din berättelse om hur din introversion har påverkat dig. Eller snarare hur okunskapen kring detta personlighetsdrag har påverkat ditt sätt att ta hand om dig. Kan bara instämma i att det är så befriande att förstå varför man kräver stunder av ensamhet. Önskar dig en trevlig sommar! ?
Hej!
Har du några (läs) tips för en introvert småbarnsförälder? Jag älskar min ettåring jättemkt men att vara tillgänglig alla dygnets vakna timmar dränerar mig totalt. Jag tror inte jag är deprimerad men jag vill bara krypa under en sten o vara själv och ofta känner jag mig inte glad längre.
Tack för din fråga Anna. Jag tänker att du behöver boka in ”egentid med Anna” på en regelbunden basis. Det ligger ju helt rätt i tiden att du nu börjar släppa taget om din ettåring. Pappa-ledighet och förskola brukar ju bli aktuellt vid ett års ålder eller strax därefter. Jag anar att du redan har haft detta i åtanke vill därför skicka med dig att det kan handla om att befria sig från eventuella skuldkänslor när man tar tid för sig själv. Kanske kan det hjälpa dig att tänka på vad du vill förmedla till ditt barn när det gäller att skapa balans mellan att ta hand om sig själv visavi ta hand om andra.