Självmedkänsla kan liknas vid att vara sin bästa vän och trognaste supporter. När du är medkännande mot dig själv står du vid din sida vare sig det stormar, råder stiltje eller känns som en ljummen bris i ditt inre.
Självmedkänsla kan också sägas vara det samma som att utöva ett gott föräldraskap över sig själv. En god förälder ger nämligen sitt barn både trygghet och uppskattning så att det sedan kan flyga ur boet med såväl förtröstan som nyfikenhet.
Självmedkänsla kan även förstås utifrån ett klargörande om vad det INTE är och just detta tänkte jag ägna denna bloggartikel åt.
Det finns nämligen två vanliga missförstånd kring begreppet självmedkänsla och dessa skulle jag vilja reda ut.
Låt oss börja med det första.
Självmedkänsla är INTE det samma som självömkan
Medkänsla har funnits med i vårt sätt att förhålla oss till varandra sedan mycket lång tid tillbaka. I alla kulturer och i alla religioner har vi uppmuntrats att visa förståelse för de som har det svårt.
Jag vet. Det finns tider i vår historia och det finns platser på vår jord som är mörka och obarmhärtiga men även här kan vi se att medkänsla visas dem som är allra närmast det egna hjärtat. När vi ser någon som lider, och som vi dessutom bryr oss om, gör det nämligen ont i oss själva.
Förmågan att sätta sig in i någon annans känslor kallas för EMPATI och kan förklaras utifrån att hjärnans spegelneuroner väcker en känslomässig reaktion inom betraktaren. En REAKTION som känns lika verklig som om denne skulle vara utsatt för smärtan själv. När någon annan lider, lider vi med.
Skillnaden mellan empati och medkänsla är att MEDKÄNSLAN inte låter den smärtsamma upplevelsen enbart bli en reaktion utan omvandlar lidandet till en KÄRLEKSFULL HANDLING. Genom att möta lidandet med kärleksfull vänlighet tar vi hand om lidandet inom oss själva samtidigt som vi bistår den som lider med kärlek och omtanke. Vi kanske inte förmår förhindra lidandet men med den kärleksfulla intentionen har vi åtminstone lindrat det.
Det som skiljer medkänsla från medömkan är förhållandet till lidandet. Medan medkänslan vilar på en trygg bädd av förtröstan lutar sig MEDÖMKAN på en stadig mur av ILSKA. Den som ömkar, eller tycker synd om, brukar nämligen vara mer bekymrad över lidandets orsak och verkan än lidandet i sig själv. Den betraktar den lidande som ett oskyldigt offer varför arga anklagelser över livets orättvisa varvas med tröstande ord. Någon bär ansvaret och det är också av denna anledning som den som hyser medömkan kan tyngas av en dold förväntan om att vara den som ska jaga lidandet på flykten. En uppgift som kan visa sig vara lika omöjlig som kvävande och som därför kan locka fram ett känslomässigt avståndstagande. Medömkan kan således resultera i att vi antingen uppslukas av lidandet eller helt tar avstånd från det.
När vi däremot är medkännande mot någon som lider, vare sig det är vi själva eller någon annan, värjer vi oss inte för lidandet eftersom vi i grunden vet att det är ofrånkomligt. Lidandet har nämligen funnits lika länge som kärleken har funnits och det är omöjligt för oss att bjuda in kärlek i vårt liv om vi inte, samtidigt, är villiga att bjuda in lidandet. Lidandet är något som drabbar oss alla och i det konstaterandet finns det också en gudomlig rättvisa. Ingen skuld behöver fördelas. Inte heller något ansvar. Bara kärlek, omtanke och en trygg axel att luta sig mot.
När vi visar medkänsla mot oss själva öppnar vi famnen mot vårt eget lidande. Istället för att tycka synd om oss själva och känna oss drabbade påminner vi oss om att lidandet är ofrånkomligt. Och istället för att börja anklaga oss själva, eller andra, möter vi smärtan med kärleksfull vänlighet. Vi känner oss trygga med att vi kan vara kvar i känslan utan att förneka eller bagatellisera den. Vi vet att den kommer att lindras i vår egen famn. Lidandet som företeelse kommer visserligen inte att försvinna men den smärta som vi i ögonblicket känner kommer sakta att ebba ut. Precis som all smärta gör till slut.
Självmedkänsla är INTE det samma som självkänsla
Min egen utvecklingsresa påbörjades under senare delen av 80-talet då Louise Hay var i ropet. Louise Hay var de positiva affirmationernas okrönkta drottning och vi var många som på kylskåpsdörren satte upp uppmuntrande budskap såsom:
Jag är värd att älskas.
Det finns kärlek runt omkring mig.
ELLER
Jag är trygg i mina relationer,
jag ger och tar emot kärlek nu.
Detta sätt att peppa sig själv var helt förenligt med den tidens tro på att det var de egna inre budskapen som påverkade det själsliga måendet. Hur du talade till dig själv befäste den uppfattning som du hade om dig själv. Om du till exempel, inom dig, sa ”jag är oduglig” befäste du bilden av dig själv att du faktiskt var oduglig men om du istället sa ”jag är värd att älskas” stärkte du din uppfattning om att du var en älskansvärd person. Allt i enlighet med devisen ”du blir vad du tänker” som var den tidens mantra.
Under denna affirmativa epok ansåg vi också att SJÄLVKÄNSLAN var den måttstock som mätte hur bra vi mådde på insidan. Ju högre självkänsla, ju bättre mående. Eftersom självkänsla är det samma som den uppfattning du har om dig själv föll det sig naturligt att använda positiva affirmationer som ett sätt att öka både självkänslan och det inre välbefinnandet. Det spelade inte så stor roll om du till en början inte alls trodde på det du sa utan tilltron skulle komma som en följd av ett envist repeterande. Allt i enlighet med ett annat, för tiden populärt, mantra; ”fake until you make it”.
Det som forskningsvärlden dessvärre upptäckte var att peppning av detta slag gav negativa bieffekter. När vi enbart fokuserar på det som är positivt tar vi nämligen inte hänsyn till det som är negativt och som trots allt är en naturlig del av oss. Som människor är vi både starka och svaga, goda och onda, mediokra och samtidigt något utöver det vanliga. Vi är både och. Inte antingen eller.
När vi enbart bejakar och främjar det som är gott, starkt och positivt förnekar vi samtidigt vår sårbara mänsklighet. Vad värre är; vi börjar även skämmas för den.
De dagar då självkänslan inte är på topp, vilket inträffar för majoriteten av homo sapiens, kan en positiv affirmation faktiskt upplevas som en känslomässig käftsmäll istället för en kärleksfull uppmuntran. Vi säger nämligen något till oss själva som rimmar illa med hur vi känner innerst inne. Och när någon, vem det vara månde, inte bemöter oss där vi känslomässigt befinner oss, brukar det uppstå missnöje. Nittionio gånger av hundra brukar vi som är självkritiska rikta detta missnöje mot oss själva. Vi tänker:
”Jag känner mig oduglig och eftersom jag inte ens själv tror på att jag är värd att älskas måste jag vara hopplös och därmed dömd till evig låg självkänsla. Bara ingen ser hur det är fatt med mig.”
När vi är nere i vår känslomässiga källare är det inte pepptalk vi behöver. Det är en varm trygg famn att luta huvudet emot och som säger:
”Det här gör ont. Riktigt ont. Du ser ut att behöva en kram.”
Det är detta som menas med att ge sig själv medkänsla. Inget pepp. Inget fake. Bara omtänksamhet.
Visst finns det utrymme för uppmuntran och hejarop även för den som är medkännande mot sig själv. Något förenklat skulle man kunna säga att det gör mest nytta att peppa sin självkänsla när man mår bra för då förankrar man något som man också känner medan de stunder då man är nere, arg och rädd gör man bäst att ge sig själv en varm kram av förståelse. Och om du tänker efter är det precis detta du gör mot andra, så varför inte göra likadant mot dig själv?
Så för att summera…
Självmedkänsla är INTE självömkan utan istället ett moget och kärleksfullt bemötande av lidandet inom sig själv. Inga försvar, ursäkter eller fördömanden. Bara en varm trygg famn där smärtan kan få ro.
Självmedkänsla är INTE heller det samma som självkänsla och möter därför inte sårade känslor, tillkortakommanden och misslyckanden med glada uppmaningar om hur vi borde vara eller känna. Istället möts och omfamnas lidandet med tillåtelse, omtanke och självklarhet.
Om du tyckte om den här artikeln kommer du gilla de här:
Omfamna din inre kritiker
Hur får man mer självmedkänsla?
Medkänsla – att möta lidande med kärleksfull vänlighet
Eller vad sägs om den kostnadsfria e-boken Självmedkänsla?
Hej!
Jag är så glad att jag har hittat din blogg, för den har gett mig så många nya infallsvinklar som jag inte tänkt på tidigare fastän jag läst mycket. Jag blir alldeles överväldigad när jag läser alla fina inlägg, det känns som om du skriver till mig. Men hur ska jag börja? Jag har laddat ner e-boken, ska jag hålla mig till den ett tag innan jag går vidare?
Hej igen Annsofi. Du kan börja med e-boken och om du vill kan du sedan komma med i min webbkurs ”Självmedkänsla ett, två, tre” som startar igen den 15 februari. Du läser mer om kursen och anmäler ditt intresse här: https://blimeradu.se/webbkurs-sjalvmedkansla/