Uppnå balans i livet.
Är det möjligt?
Är det ens önskvärt?
Gör vi inte oss själva en björntjänst genom att hålla fast vid balans som ett åtråvärt mål?
Balansen i sig är ju inte statisk.
Den rör sig, vippar och kränger för att hitta sitt ekvilibrium.
Nej, balans är inget vi ska uppnå.
Det är något vi ska återgå till.
Om och om igen.
I min artikelserie, Lev livet lättare, har det blivit dags att prata om balans. Men då utifrån hur vi ska återta den då vi förlorar den. För att leva vårt liv med lätthet behöver vi lära oss hur vi återfår vår jämvikt, kroppsligen och själsligen, när vi trillar omkull under vardagens känslostormar.
I den förra bloggartikeln fick du bekanta dig med de nio sinnesstämningar som du behöver ha grepp om för att uppnå ett driv som både skänker glädje och tillfredsställelse. Du fick också lära dig att en sinnesstämning kan beskrivas som ett förhållningssätt som går att skifta både via kroppen och via tanken.
Men hur gör man då för att skifta en sinnesstämning?
Det första vi behöver göra är att finna ett jämviktsläge för att på så sätt kunna fatta ett medvetet, och förhoppningsvis klokt, beslut om hur vi vill gå vidare. Vi behöver lära oss att respondera, i motsats till att reagera.
I dagens bloggartikel kommer jag visa dig hur du gör just detta. Hur du hittar det jämviktsläge som gör att du kan fatta kloka beslut om hur du vill förhålla dig till det som händer dig. Hur du återtar balansen när du väl förlorat den.
Kroppen kommer före känslan och tanken
När du känner dig i balans är du samlad och lugn. Du är inte uppfylld av någon omedelbar känsla. Din kropp är avspänd och du andas med jämna, lugna andetag. Man skulle kunna säga att du befinner dig i ett neutralt och rofyllt läge.
Den snabbaste sättet att försätta sig i detta jämviktsläge är genom kroppen. Kroppen är nämligen steget före såväl känslan som tanken och har så varit sedan tidernas begynnelse.
Vår första hjärna, reptilhjärnan, utvecklades för att försvara oss. Blixtsnabbt fick den oss att reagera på avvikande rörelser som kunde tyda på annalkande fara. Något utrymme för att känna in eller tänka efter fanns inte. Den snabbaste överlevde. Den långsammare mötte döden.
Flera hundra miljoner år senare möter vi andra motståndare men reaktionen är den samma. Den sabeltandade tigern dyker upp i skepnaden av en kollegas syrliga kommentar eller en chefs korta ton. Kroppen spänns, blodet strömmar till och andningen bli kort och flämtande. Vi gör oss beredda på strid.
Men utvecklingen har också gått framåt sedan reptilernas tid. Homo sapiens begåvades med ett förnuft. Vid sammanträdesbordet kan vi därför resonera oss fram till att det inte är så lyckat att vare sig slå ner kollegan eller ge chefen en rak höger. Genom att använda vårt förnuft har vi kunnat överleva som art och dessutom ta över jordklotet.
Huruvida vi styr jordklotet på ett förnuftigt sätt kan ju diskuteras men det är, å andra sidan, en helt annan fråga. Låt oss därför återvända till vår reaktion.
Även om vi använder vårt förnuft och inte går till handgripligheter i nyss nämnda situationer är vi fortfarande fångade i vår reaktion. Kanske slår vi tillbaka med en vass blick. Eller kanske flyr vi genom att tystna för att sedan fortsätta slagsmålet i vårt eget huvud, där ömsom kollegan och ömsom vi själva är sandsäcken. En tyst strid som gnager sig inåt i form av frustration eller uppgivenhet.
Flera hundra miljoner år.
Ja, det är mycket som har förändrats.
Men det är också mycket som är sig likt.
Kroppen kommer fortfarande före både förnuft och känsla.
Och det är just därför som vi behöver utgå från kroppen när vi ska hitta vårt jämviktsläge.
Kroppens eget jämviktsläge
Kroppen har ett naturligt jämviktsläge. Ett läge där den kan hålla sig rak och upprätt så att andningen sker så obehindrat som möjligt. Om du tänker efter så är ditt skelett ordnat på ett sådant sätt att dina axlar, höfter och knän hänger under varandra. Likt en klädhängare bär skelettet upp hela din kropp utan någon större ansträngning.
Moshe Feldenkrais, som ägnade en stor del av sitt liv åt att utforska kroppens naturliga rörelsemönster, menade att vi använder våra muskler som allra effektivast då kroppen är i linje med skelettet. Det är när vi förlorar vår raka hållning som vi behöver tillföra muskelkraft, i form av spänningar, för att kompensera för den förlorade jämvikten.
Om du står rakt och låter skelettet bära din kropp, precis som det var tänkt, är du i jämvikt.
En enkel och effektiv centreringsövning
När du förlorar balansen själsligen har även kroppen förlorat sin balans. Låt oss återvända till exemplet med kollegans syrliga kommentar.
När kommentaren kommer gör sig din kropp beredd på strid och försvar. Den spänner sig och drar ihop sig. Andningen blir kort och snabb. Även om muskelsammandragningen inte är direkt påtaglig så finns den där. Som jag har nämnt för dig tidigare blir det omöjligt för dig att, i detta spända läge, hitta tillbaks till en själslig jämvikt eftersom kroppen trumfar både din känsla och ditt förnuft.
Det är nu som du istället ska använda en enkel men effektiv centreringsövning. Samma övning som jag har lärt mig av Wendy Palmer, författare till boken Leadership Embodiment.
Övningen går ut på att du tar några djupa andetag samtidigt som du förlänger kroppen för att därefter låta den mjukna och naturligt sjunka ned mot golvet. Så här:
- Andas in: förläng hela din kropp kota för kota. Föreställ dig att du klämmer upp kroppen genom en tandkrämstub.
- Andas ut: följ med tyngdkraften ner mot golvet samtidigt som du mjuknar i axlar, höfter och knän.
Gör detta ett par gånger.
Enkelt hur?
Och det bästa med övningen är att den ger ett omedelbart resultat. Det näst bästa är att den inte märks. Din kollega kommer inte att notera att du samlar ihop dig med hjälp av ett par andetag. Du kanske upplever det som om hela världen betraktar dig och undrar vad sjutton du håller på med. Men jag lovar, det märks inte.
Det sämsta med övningen är att när man behöver den som bäst har den försvunnit ur medvetandet. Du kommer helt enkelt inte komma ihåg att andas förrän det är för sent.
Det är av just den anledningen som du behöver repetera övningen tillräckligt många gånger så att den sitter i ryggmärgen. Du behöver göra den till en vana.
Övning ger färdighet
Det absolut svåraste med att skapa nya vanor är att komma ihåg att göra dem. Det enklaste sättet att påminna sig själv är därför att haka fast den nya vanan i en redan etablerad.
Du kan till exempel bestämma dig för att öva centrering i samband med att du tar en kopp kaffe, innan ett möte, varje gång du sätter dig vid skrivbordet eller går på toaletten.
Tänk efter vad du gör flera gånger varje dag och bestäm dig sedan för att koppla din centreringsövning till det. När du hållit på ett tag kommer du märka att du gör den oftare än du bestämt.
Emellanåt kommer du däremot att glömma bort att göra den helt och hållet. Och du. Det är okej. Vi strävar inte efter perfektion du och jag. Istället håller vi på med hållbar utveckling. Och sådant tar tid.
Nästa vecka dyker vi på allvar in i sinnesstämningarna och vi börjar med ambition respektive resignation.
Men tills dess.
Andas in, förläng. Andas ut, mjukna.
Denna artikel är den tredje i en serie. De åtta andra läser du här:
En början till tacksamhet och tillfredsställelse
Nio viktiga sinnesstämningar för tillfredsställelse
Centrering för att återfå din jämvikt
De drivnas gummiband – tänja ambitionen tills den slår tillbaka i resignation
De drivnas bermudatriangel: ambition-bitterhet-resignation
De drivnas kontrollspiral: oro-kontroll-oro
Tar du dig själv på för stort allvar? Bjud in lätthet i ditt liv
Medkänsla- att möta lidande med kärleksfull vänlighet
Tacksamhet – att se livet som en gåva
Hej!
Och tack för dina texter, jag känner så igen mig i det du skriver! Hur kroppen reagerar på något, och som ett brev på posten kommer känslan….och sinnesstämningen. Ska ta till mig din centreringsövning!
Har det i mig från yogan, ska bara få till en vana…?
Med varma hälsningar
Rosemarie
Vad glad jag blir att du har glädje av det jag skriver. Ja du känner igen bergets position i centreringsövningen. Lycka till med träningen.
Hej!
Så himla sant och befriande att tänka att vi håller på med hållbar utveckling istället för perfektion. Tack för att du påminner ??
Jag gjorde centreringsövningen innan ett laddat möte i arbetslaget igår och det hjälpte mig att vara tydlig, saklig, lugn och kärleksfull mot både mig själv och kollegorna.
Glad påsk och stor kram ?
Janicke
Tack för din kommentar Janicke. Det är härligt att höra att övningen fungerar. Glad påsk. 😀
Hej!
Jag har svårt att få till tex acceptans i miljöer som inte gynnar mig! Tex så vet ju de flesta att barnomsorg och skola är väldigt slimmade och med dålig organisation! Ska jag bara acceptera att det är alldeles för många barn som vi inte hinner med eller hur ska man välja att tackla det?
Med vänlig hälsning christina
Det är en svår och viktig fråga Christina. Var tvungen att fundera ett tag innan jag svarade dig.
Det gör mig så ont att se hur våra företag och organisationer har fastnat i en nedåtgående spiral på jakt efter kostnadsbesparingar och kortsiktig lönsamhet. Jag vet också att det är oerhört svårt för den enskilde individen, vare sig man är chef eller medarbetare, att stå emot detta. Det känns som det finns en dysfunktion inbyggt i dagens organisationer där alla är missnöjda med stressen men ingen orkar, vågar eller har förmågan att få bukt med den. Jag vet att detta inte är svar på din fråga men jag vill ändå låta dig få veta att jag anser att frågan är komplex.
Det som däremot kan vara ett svar på din fråga och som du kan ta med dig är gränssättning och systemtänk. Jag brukar förklara följande för mina chefer som jag coachar och som också är fångade i stressen.
För att förändra ett systemfel kan vi inte ändra hela systemet utan vi måste börja förändra oss själva. När organisationen är stressad och bara vill att alla gör mer och mer, behöver du som individ börja säga nej. Säga nej till att springa fortare och göra mer på mindre tid. Det kan du göra utan att bli aggressiv. (Här kan du med fördel använda centreringsövningen för att hitta din balans och få tyngd och pondus i ditt svar.)
Naturligtvis kommer systemet i form av chefen eller din kollega att bli irriterade eftersom de är matade med ”spring fortare, gör mer så löser det sig”. Du blir ett ”problem”.
Men det är inte DU som är problemet, eller hur? Du och jag vet att du istället tillhör lösningen. Vad hela organisationen egentligen behöver göra är att sätta ned foten och säga nej. ”Nej, nu orkar vi inte längre. Det här håller inte. Vi måste stoppa och hitta en annan lösning.”
Nej Christina, DU kan inte ändra på hela systemet men du kan vara en del av lösningen och börja säga nej. För någon måste ju börja, eller hur? Jag vet. Det är hur tufft som helst. Du kan nämligen riskera att bli utfryst. System, speciellt dysfunktionella sådana, kan nämligen vara hänsynslösa när någon opponerar sig. Men jag ser faktiskt ingen annan lösning om du vill jobba kvar med bevarad självrespekt. Dessutom öppnar du för möjligheten att andra följer dig och ditt sätt att hantera situationen. Det är så alla ”revolutioner” börjar. En startar, någon annan följer efter för att därefter locka med sig fler och fler. Kalla mig naiv men jag tror på de goda krafterna och på att, likt Gandhi, ”vara den förändring man vill se i världen”.
Ett annat alternativ är naturligtvis att lämna. Även det ett tufft alternativ men ibland ett nödvändigt sådant. Vissa situationer, eller organisationer, ändras aldrig och då behöver man se om sitt hus. Att lämna skeppet kan då vara den enda vettiga lösningen.
Det sämsta alternativet är dock att bli kvar och bara svälja. Då blir du i bästa fall bitter, i sämsta fall utbränd.
Detta är mitt svar på din svåra men viktiga fråga. Varmt tack för att du ställde den.
P.S. Hela mitt tänk kring SYSTEM i denna fråga har jag hämtat från mina många år som terapeut för familjer som fastnat i dysfunktionella mönster på grund av beroende och psykisk ohälsa.