Varför funkar självmedkänsla så bra mot självkritik?

Ingen kan vara hårdare i sina omdömen än den självkritiske är mot sig själv.
Vid minsta misstag eller felsteg viner piskan.

Hur kunde du vara så dum?
Du borde förstått. Du borde förutsett.
Gör aldrig, ALDRIG, om.

Inte konstigt att den som är självkritisk blir rädd för att misslyckas med en så oresonlig domare. Oftast är kriget inne i det egna huvudet värre än själva misstaget.

Tallkotte som frö i närbildI förra bloggartikeln blev vi klara över att självkritikens källa är den inre otryggheten. I denna är det dags att gå in på dess botemedel – självmedkänsla.

Men vad är det som säger det? Vad är det som säger att just självmedkänsla skulle funka mot självkritik?

Låt oss titta närmare på det.

Men först…
Om du hellre vill läsa eller lyssna på en omarbetad version av artikelserien laddar du ner e-boken Bli vän med din inre kritiker.

Bristen på trygghet behöver mötas med kärlek – inifrån

Paul Gilbert fick genom sina klienter reda på att de visserligen visste hur de skulle tänka men inte förmådde ändra på sina invanda tankemönster. Det tycktes som om de inte upplevde sig värda de nya och mer positiva tankarna. Gilbert förstod att de självkritiska klienterna inte förmådde sätta sin tillit till sig själva i sitt förändringsarbete eftersom det var just detta som var deras akilleshäl – deras ständigt ifrågasättande av sig själv.

Paul Gilbert började därför fokusera på att bygga upp deras inre trygghet. Denna, som hade varit skral sedan uppväxtåren, hade försämrats under alla de år som de hade bott under samma tak som sin inre fiende. De behövde lära sig att ge sig själva kärlek, trygghet och omsorg innan de kunde börja tro på det som de sade till sig själva.
För visst är det så. Tillit, i vilken relation som än avses, behöver kärlek och omsorg för att kunna såväl bevaras som att växa sig stark.

I den compassionfokuserade terapin, sätts fokus på att ta fram ett medkännande inre själv. Tillsammans med terapeuten bygger klienten upp en trygg och stabil plattform där de positiva budskapen kan börja gro och där den självkritiska rösten finner allt mindre utrymme att sprida sina gifter. Försvinner helt gör den inte men den får definitivt sämre levnadsbetingelser.

Ge sig själv omsorg

Kärlek är till sin natur både uppmuntrande och stöttande. Den finns tillgänglig i medgång såväl som motgång. Den ges vare sig vi har gjort oss förtjänta av den eller inte. För den självkritiske är detta ett nytt sätt att förhålla sig till kärleken. Då man söker trygghet utanför sig själv blir kärleken nämligen betingad.

”Du är endast värd kärlek om du…”

Den som är självkritisk behöver därför träna sig på att ge sig själv trygghet och omsorg, inte bara när det går bra, utan även när det är tufft och besvärligt. För det är vid dessa tillfällen som vi behöver omtanken om oss själva som allra mest, eller hur?
Denna insikt om vilket uttryck för kärlek som den självkritiske behövde mest fick Paul Gilbert att vända sig till buddhistiska filosofin och dess tro på den medkännande kärleken – medkänsla (compassion).

På andra sidan Atlanten hade Kristin Neff börjat umgås med samma tankar som Gilbert. Kristin Neff, som även hon hade en förankring i den buddhistiska filosofin, hade börjar forska kring begreppet självmedkänsla.

Kristin Neff hade nämligen upptäckt att det begrepp som hon och hennes kollegor använde för att definiera ett mänskligt välmående – självkänsla – inte längre fungerade. Personer som jobbade med att bygga upp sin självkänsla, ofta via positiva affirmationer, verkade bli allt för fokuserade på att må bra och var därför inte så bekväma med att må dåligt. När de misslyckades förträngde de därför det som hade hänt genom att suggerera sig själv med hjälp av en positiv affirmation. De tycktes som om de kunde ge själva kärlek i medgång men inte i motgång.
Även Kristin Neff tog avstamp från buddhismens tanke om att möta lidande med omsorg och definierade hur denna omsorg såg ut om man vände den mot sig själv.

Hennes definition av begreppet självmedkänsla (self-compassion) består av tre komponenter:

♥︎ Vänlighet

Att vara förstående och varsamma med sig själv när man begår misstag och upptäcker inre kvaliteter som man har svårt att fördra.

♥︎ Öppenhet

Att bli medveten om vad man tänker, känner och förnimmer för att sedan acceptera det som händer inombords istället för att kämpa emot.

♥︎ Mänsklighet

Att förstå att vi man är en människa bland människor och därmed inte är ensamma om att dela känslor av otillräcklighet, rädsla och skam eller självförgörande beteenden som självkritik.

Genom att införliva dessa tre komponenter i sitt dagliga liv blir man bättre på att ge sig själv omsorg. Man lär sig att bli sin egen bästa vän.

Så låt oss sammanfatta svaret på frågan om varför är självmedkänsla funkar så bra mot självkritik.

Den som är självkritisk har speciellt svårt för att ge sig själv kärlek i motgång varför förmågan att lindra sitt eget lidande i form av självmedkänsla ger bäst effekt för att bygga upp den inre tryggheten.

Men hur gör man då? Hur tränar man upp denna förmåga?
Det tar vi reda på i nästa bloggartikel.

Du kan också läsa och lyssna på artikelserien i omarbetad form genom att ladda ned e-boken Bli vän med din inre kritiker.

Den här artikeln ingår i en serie där jag svarar på fem frågor. Du hittar svaren på dessa här:

Varför är vi självkritiska?
Varför är vissa mer självkritiska än andra?
Hur blir man av med sin inre kritiker?
Varför funkar självmedkänsla så bra mot självkritik?
Hur får man mer självmedkänsla?

4 reaktioner på ”Varför funkar självmedkänsla så bra mot självkritik?”

  1. Alltså, det är ju omöjligt att sluta fred med en inre kritiker. Det är ju en ”person” som jag vill få bort, NU.
    Jag vet verkligen inte hur jag ska komma in i en känsla när det gäller att ge mig själv BERÖM t ex. Det är helt blankt inombords.

    1. Tack för din kommentar Mari. Klart att det är frustrerande att gå omkring med en inre fiende. Men tänk så här. Du har försökt få bort din inre kritiker men inte lyckats. Kanske är det då dags för en helt annan strategi. En strategi som går ut på att se din kritiker med lite mildare ögon. En strategi som går ut på att se på DIG SJÄLV med lite mildare ögon.

      I mina bloggartiklar berättar jag en hel del om denna strategi som går under namnet SJÄLVMEDKÄNSLA. Om du vill dyka lite djupare ner har jag också webbkursen ”Självmedkänsla ett, två, tre”. I den får du verktyg att både börja bli vän med din inre kritiker och ge dig själv beröm.

      Du finner mer information om kursen här: https://blimeradu.se/kurs-sjalvmedkansla-123o/

  2. Ann-Katrin Karlsson

    Fastnade på citatet i mitten: ”Vi kan inte ignorera vår smärta och samtidigt bemöta den med medkänsla.”
    Mina tankar går så här: jag har hela livet haft humörsvängningar upp och ner. Efter min utmattning blev det förståss väldigt mycker mer ner under lång tid, men så småningom återkom ljuset i perioder. Ibland – kanske ofta (?) upplever jag att det är yttre faktorer som triggar nedåtsvängningen och jag kan bli så arg på det/den som gör mig ledsen, jag vill inte hamna där. Och jag kämpar emot. Min inre självkritiker blir högljudd och får ofta stå oemotsagd när jag blir ledsen, men jag uppfattar nog ändå inte att det är den som drar ner mig, den ökar i styrka när jag är nere. Och jag upplever mig lite som ett rö för vinden och min enda tröst till mej själv är att det kommer att svänga upp igen. Samtidigt vet jag ju att den enda strategi jag hittills har använt som haft någon effekt har varit att stänga av – men då stänger jag förstås av båda sidorna och livet blir verkligt grått. Kan det vara en väg framåt att inte kämpa emot nedåtsvängen utan istället acceptera, omfamna sig själv även i den situationen?

    1. Tack för din kommentar och din fråga. Ja, jag tror att det kan vara en framkomlig väg Ann-Katrin – att omfamna sig själv i den nedåtgående spiralen som är en effekt av din depression.Jag skulle vilja rekommendera dig att läsa boken ”The Mindful Way through Depression” som beskriver varför den som är deprimerad behöver lära sig att acceptera sin känsla istället för att streta emot. Boken är en av de bästa jag läst kring acceptans av svåra känslor. Den är skriven av fyra professorer i psykologi/psykiatri/medicin varav Jon Kabat-Zinn är en av dem. Jag tror du skulle gilla den.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *