Hushålla med din energi – ta hand om din introverta personlighet på bästa sätt

Ovant hoppade jag på stenarna som skulle ta mig ut till den yttersta utposten – den sista stenen på Långa Bro. Stenarnas skrovliga yta skar in i fotsulorna och mer än en gång fick jag ta emot med händerna då jag halkade på slajmigt sjögräs.

Det var den första dagen på sommarlovet.

Fötterna skulle vänja sig vid stenar, snäckor och koskit men just idag var de inte kalibrerade till ett liv utan vare sig strumpor eller skor. Fast besluten att göra som jag alltid brukade – hälsa sommaren välkommen – fortsatte jag min vingliga färd.

Jag slog mig ner, tog in sommarens förväntan i några få lugna andetag allt medan Kullahalvöns drake vaktade porten till yttervärlden. Högt nog för att kunna höra mina egna tankar sade jag ”Välkommen sommar” och började sedan mitt samtal med sommaren. Och mig själv.

En fjäril som suger nektar

Jag har pratat med mig själv i hela mitt liv. Högt och ljudligt. Alltid ensam.

Och jag har älskat dessa samtal.
För det är genom dessa som jag hinner ifatt min själ.

Några skulle tycka att jag är både märklig och besynnerlig men jag vet att jag delar denna egenhet, eller ska vi inte säga möjlighet, med väldigt många andra. För när jag berättar om mina samtal med mig själv – i bilen, längs stränderna, i skogen, på kyrkogården eller varhelst det inte finns en levande själ – får jag alltid ett försiktigt nickande bifall av någon.

Vi är många som trivs i vårt eget sällskap och de av oss som blir ”själlösa” när vi tillbringar allt för liten tid i ensamhet kan sägas ha en introvert personlighet.

Till skillnad från den extroverta personlighetstypen hämtar nämligen den introverta sin energi från sitt eget sällskap. Där den extroverta blir upplivad – i samvaron med sina medmänniskor – blir den introverta dränerad och behöver återhämta sig i sin ensamhet eller tillsammans med den allra innersta kretsen.

För att uttrycka det i klartext: vi som är introverta behöver vara ensamma för att överleva och vår ensamhet, då den är självvald, är något som vi njuter av i fulla drag.

Eller varför inte citera Alice Koller – ett citat som för övrigt är hämtat från Linus Jonkmans bok: ”Själv – kraften i egentid”?

Att vara självsam är att vara ensam väl: att vara lyxigt försjunken i de saker du själv har valt, medveten om fullständigheten i din egen närvaro snarare än avsaknaden av andra. Sann självsamhet är en bedrift.

En artikelserie om och för introverta

I min artikelserie om och för den introverta personligheten har det blivit dags att gå in på hur vi ska göra för att ta hand om vår energi när vi frotteras med en extrovert omvärld.
För saken är den. Om vi har levt efter en extrovert norm, vilket nästan alla introverta har gjort de senaste decennierna, är vi inte vana att vårda vår energi. Istället slösar och drösar vi med den i allehanda sociala sammanhang för att slutligen finna oss fullständigt dränerade när veckan är till ända.

I den förra artikeln lade vi grunden till ett accepterande förhållningssätt gentemot vår introverta sida istället för att tvinga oss att bli någon annan än den vi var. Vi såg att ett tvång enbart skapade ett inre krig med skamkänslor som följd. Introversion är nämligen ett av de fem karaktärsdrag som vi får dras med tills vi sätter tofflorna. I artikeln kom vi därför fram till att det bästa sättet var att gilla läget eller uttryckt mer poetiskt – att omfamna vår inre ensamvarg.

I denna artikel går vi vidare och tittar på hur vi kan ta hänsyn till vårt behov av ensamhet för att, på ett bättre sätt, kunna hushålla med vår energi. För de flesta av oss innebär ett liv på jordklotet ett liv som är rikt på umgänge med andra människor. Det är därför inte möjligt, och i de flesta fall ej heller önskvärt, att stänga in oss i en grotta för att enbart njuta av vårt eget sällskap. Istället behöver vi lära oss att ta hänsyn till vårt behov av att vara allena medan vi lever tillsammans med andra.

Och du. Föredrar du att läsa artikelserien som e-bok eller ljudbok kan du ladda ner den utan kostnad HÄR!

Om de bara kunde lämna mig ifred

Även om  jag numera har en arbetssituation som passar mig, och även min ensamvarg, som handen i handsken – jag driver ett eget företag hemifrån – har det inte alltid varit så. Jag har suttit i kontorslandskap, medverkat i team, lett terapi- och utbildningsgrupper från nio till fem, tillbringat min ”lediga” tid på kurser och nätverksmöten för att sedan ägna helgen åt umgänge med vänner och den innersta kretsen.

Vissa av dessa veckor kunde jag känna mig som en urvriden trasa och eftersom denna känsla av utmattning oftast gav sig till känna på helgen var det de allra närmaste som fick ta ”skit”.

De allra flesta gånger varken hörde eller såg de denna smutskastning. Jag är nämligen inte bara introvert utan även mycket mån om att vara till lags. Ett karaktärsdrag som för övrigt även det ingår i ”de fem” och som i mitt i liv fick möjlighet att slå knut på sig själv under de år som min mamma drack.

Nåväl, över till min utmattade helg då jag gick och muttrade allt medan jag förberedde mig för den sociala aktivitet som var inplanerad, ”ja-tackad” och som nu upplevdes som ett tvång. När jag hade accepterat inbjudan – jag var och är sällan den som initierar sociala aktiviteter – hade jag oftast gjort detta med glädje. Jag tycker om mina vänner och jag tycker om att umgås med dem.

Förutom när jag är urlakad energimässigt. Då tycker jag inte om någon. Faktiskt inte ens mig själv.

Vad jag muttrade om?

mutter, mutter…. om de bara kunde lämna mig i fred… mutter, mutter…

Nu tänker du: ”Men varför sa du inte nej? Du kunde ju bara ha sagt NEJ.”

Jodå, det visste jag att jag både kunde och borde. Men som sagt jag var mycket mån om att vara till lags. Dessutom tvingade jag mig att leva efter den extroverta normen. En norm som jag, i det här fallet, tolkade som ”helgen ska ägnas åt socialt umgänge speciellt om man är singel”.

Det var därför som jag tystade varje nej och istället gick omkring med ett argt ”om de bara kunde lämna mig ifred”.

Så vad drar vi nu för slutsats av detta?

Du som är klok har förstås redan gjort det:
Det som jag upplevde att andra skulle ge mig behövde jag ge mig själv.

Jag behövde således ge mig själv tillåtelse att vara ifred.

Ge mig själv tillåtelse att vara ifred

När jag förstod att mitt behov av återhämtning i ensamhet var fundamental för att kunna fungera i en värld som kräver socialt umgänge uppstod ett skifte inom mig. Ett skifte där jag gav mig själv tillåtelse att ta hand om mig själv på bästa möjliga sätt även om det stred mot den extroverta normen.

Skiftet kom inte med en gång utan gradvis. Jag har med åren lärt mig att inte underskatta kraften i de värderingar som vill skydda mig även om det sker på bekostnad av mitt långsiktiga välbefinnande. Att passa in och rätta mig i ledet har, som du nu har förstått, varit ett djupt upplöjt spår inom mig, och det tar därför tid att plöja ett nytt. Och jag ska villigt erkänna att jag fortfarande kör över mig själv och det som är bäst för mig i min iver att vara till lags. Men min intention är, så långt det är möjligt, att ge mig själv tillåtelse att både vara introvert och ta hand om denna sida genom att hushålla med min energi.

Jag tänker nu ge dig exempel på hur det ser ut i mitt liv när jag hushållar med min energi. Väl medveten om att din livssituation förmodligen är en annan än min. Se därför mina exempel som inspiration till att hitta dina egna.

För att göra det lättare för mig att berätta om hur jag gör och för dig att fundera vidare har jag delat upp dem i tre huvudrubriker:

  • Ransonera antalet sociala aktiviteter
  • Dra ned på tiden jag umgås
  • Njuta av tiden med mig själv.

Låt mig nu få berätta för dig vad dessa egentligen innebär i mitt dagliga liv.

Ransonera antalet sociala aktiviteter

Numera planerar jag in mina sociala aktiviteter på ett sådant sätt att de inte kommer för tätt. Om jag till exempel har haft en arbetsvecka med uppdrag som krävt min sociala kompetens i form av utbildningar eller föredrag behöver jag en längre tids återhämtning i ensamhet efter det. Jag tackar därför nej till att gå på bio med väninnan samma kväll som jag kommer hem, även om det var länge sedan vi sågs och jag längtar efter att träffa henne. Den efterföljande helgen är dessutom, i möjligaste mån, helt utan sociala förpliktelser.

Under övriga helger, det vill säga de helger som inte föregåtts av en hektisk social vecka, har jag en överenskommelse med min sambo att vi bara har en gemensam social aktivitet inbokad. Vi kan således inte ha middag hemma på lördagen och träffa vänner på en brunch på söndagen.

Även om min sambo inte är extrovert är han inte lika introvert som jag. Våra behov varierar därför något. Han vill att vi umgås med andra mer än vad vi i själva verket gör men jag har stått på mig och det är enbart i undantagsfall som vi har en gemensam social aktivitet både på lördagen och söndagen. För att uppnå detta har det  krävts av mig att jag på ett sakligt sätt förklarat hur introversion fungerar och låtit honom förstå att jag är beredd att gå honom till mötes men inte hur långt som helst.

En av mina löneförmåner som egenföretagare är att jag kan använda mina intjänade pengar till att gå kurser och utbildningar. Och det gör jag. Gärna. Jag tycker nämligen om att lära mig nytt både om mig själv och min yrkesutövning. Det jag däremot inte är så förtjust i är de sociala förpliktelser som medföljer; luncher, dela hotellrum för att få ner kursavgiften, frukosten om man bor på samma hotell, kvällsaktiviteter om man inte bor på kursorten, dela taxi till flygplatsen, vänta på flyget tillsammans – för att nämna några.

För mig tar det en massa energi att medverka på en kurs. Jag deltar nämligen till ett hundra procent i alla övningar, diskussioner och samtal. Mitt engagemang i själva utbildningen ger mig oerhört mycket men det tar också energi. Av denna anledning har jag de senare åren valt att alltid bokat enkelrum och då på ett hotell som inte föreslagits av kursarrangören. Allt för undvika sociala sammandrabbningar. Luncherna, såvida de inte ingår kursen, tar jag ibland själv medan jag andra gånger hänger på de andra. Men bara om jag känner för det. När någon föreslår en kvällsaktivitet drar jag mig alltid undan för att undvika en direkt fråga. Om den ändå kommer tackar jag nej.

Det har tagit mig många år att både genomföra dessa gränsdragningar och att känna mig okej när jag gör dem. Jag har brottats med att inte låta inre etiketter som ”asocial” och ”märklig” få fäste och skambelägga mig. Det är i dessa lägen som jag verkligen har behövt ge mig själv tillåtelse att följa min inre kompass och inte den yttre normen.

Dra ner på tiden jag umgås

Ett annat sätt att spara energi när jag träffar andra är att dra ner på tiden vi umgås. Numera är jag sällan den som är ”the last man standing” på en fest. Nej, du ser mig snarare hänga på första bästa som säger ”Nej, det är dags att tänka på refrängen” eller ”Barnvakten behöver avlösning”.

Vid de tillfällen jag stannar är det enbart för att jag verkligen vill.

Av samma skäl tackar jag sällan ja till en inbjudan om att sova över och det är enbart långväga gäster som får erbjudandet att husera i vårt gästrum på ovanvåningen. För mig är det tillräckligt att vi har haft en trevlig dag eller kväll tillsammans. Frukosten dagen efter äter jag allra helst själv eller tillsammans med sambon.

Allt som oftast kommer jag på mig att vara förälskad i själva tanken om att vara omsluten av ett stort bullrigt sällskap. Jag föreställer mig vara mittpunkten i detta buller och myller, inte olikt det som framställs i ”Fanny och Alexander” eller ”Hannah och hennes systrar”. Alla är glada och uppåt, ljudnivån är hög och de flesta tycks prata i munnen på varandra utan det bekommer dem det minsta. Och mitt i detta finns jag. Och stormtrivs.

Men det är som sagt bara i tanken.

För jag vet att även om jag kommer att vara som fisken i vattnet en liten stund kommer jag också att tröttna ganska snart. Och istället för att bullra och myllra kommer jag att tystna, försvinna in i tapeten, titta på klockan och bara längta hem. Jag vet detta. Så därför hänger jag inte på förslaget om att ”dra ihop ett stort gäng och hyra ett hus i Provence” hur lockande det än kan verka i tanken. Visst kan det kännas lite trist och sorgligt. Men det är så det är. Det är bara att gilla läget.

Njuta av tiden med mig själv

När jag åker iväg några dagar upplever min sambo att det blir tomt i huset och ser gärna att jag kommer tillbaka. När han åker iväg njuter jag i fulla drag för då får jag vara för mig själv. Detta har inget med mina känslor för min sambo att göra. För tro mig jag älskar honom djupt. Istället handlar det om  mitt behov av att vara ensam.

Jag har varit singel i nästan hela mitt vuxna liv.  Min sambo träffade jag för åtta år sedan. Tiden innan dess levde jag själv. När sambon åker bort ser jag därför en möjlighet att få vända tillbaka till det som jag älskade allra mest – min självsamhet.

Jag fixar en go-fika eller mys-middag, tänder ljus, tar fram mina block och färgpennor. Och sen tänker och visionerar jag. Och pratar med mig själv.

För mig är detta en av livets höjdpunkter. Att få vara själv.

Visst behöver jag andra för att kunna överleva.
Och visst behöver även jag närhet, omtanke och förståelse.
Och självklart känns det gott att få känna att jag behövs. Att det gör någon skillnad om jag finns eller inte.
Utan detta blir ensamheten plågsam och tärande.
Till och med förgörande.
Om detta vet jag allt.

Men jag vet också att det kan var lika plågsamt att förvägras möjligheten till mitt eget sällskap. Att låta en norm fylla min kalender och dessutom skambelägga den tid jag tillbringar med mig själv.

Nej, inte mer.

Istället tänker jag, med gott samvete, omfamna min inre ensamvarg och sedan dansa med henne tills solen går upp.

Eller tills sambon kommer hem.
För även detta är numera en av livets höjdpunkter.
Att möta någon som kommer hem.

Men nu. Nu är det din tur.

Berätta för mig hur du vill göra, eller redan gör, för att hushålla med din energi. Skriv i kommentarsfältet nedan. Jag vill gärna höra dina kloka tankar.

Vill du läsa de andra artiklarna i serien “En introverts guide i en extrovert värld”?

Inledning + Gilla läget – omfamna din inre ensamvarg
Hushålla med din energi – ta hand om din introverta personlighet på bästa sätt
Gör det mesta möjliga av det du har – dra fördel av din introverta sida
Ta dig själv på lite mindre allvar – lär dig de extrovertas knep för att mingla och kalasa

Vill du hellre läsa artikelserien som e-bok?

Du kan nu, utan kostnad, ladda ner e-boken Introvert – en introverts guide i en extrovert värld. Du får den både som pdf- och ljudfil. LÄS MER HÄR!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

28 reaktioner på ”Hushålla med din energi – ta hand om din introverta personlighet på bästa sätt”

  1. Blir så stärkt av att läsa din text! Detta är 100% jag! Jag minns när jag var på språkresa i England som tonåring och bodde hos en familj där. Det var långa dagar med massor av umgänge, väldigt roligt men på kvällarna var jag helt slut och ville inget hellre än att vara ensam och bara ta det lugnt. Mamman i familjen tyckte så synd om mig för att jag var ensam på kvällarna. Hon förstod inte att det var egenvalt. Så är det ofta tycker jag, att andra inte förstår att jag inte lider av att vara ensam. Min sambo var till sjöss tidigare, var borta någon vecka, någon dag, någon gång 4 veckor. Runt omkring mig tyckte folk synd om mig. För mig var det perfekt, jag fick egentid helt utan dåligt samvete och när han kom hem var jag mitt bästa jag. Han är inte till sjöss längre och det är mycket svårare att få egentiden jag behöver. Och särskilt utan att få dåligt samvete eller såra vilket stressar ännu mer. Svårt det där tycker jag. Tack för att du delar med dig!!

  2. Jag känner igen mig på många punkter. Väl medveten om mig själv. Alltid haft svårt att förstå sig på folk som ALLTID måste ha någon med sig tex. Om dom ska ut och gå , köpa kläder etc. Men mitt problem här varit att äta ute själv.. har tränat bort det genom att bestämma mig och utsätta mig för det. Jag gillar att småprata med okända på flyget, etc.. Men kan många gånger ha svårt för att dra igång ett samtal , men hakar lätt på. Jag har inte heller ont om det blir tyst en stund, naturligt å skönt. Endel får ju panik om det blir tyst en stund. Däremot kan jag tjöta hål i huvudet på folk om jag är på fest…🤣. Men allt handlar om hur jag trivs i sällskapet. Eller folk som ALLTID har folk hemma, hur orkar dom. Men sen har jag inte ont av om nära vänner kommer hem och sover över en natt, max två.. Jag bor själv sen två år bakåt (bott själv i olika perioder men då har barnen bott hemma ) nu är det första gången jag lever själv. Det är underbart ,ok visst saknar jag någon å krama om ibland.. Jag har svårt att komma igång å fixa saker med folk runt mig. Jag myser till det lagar God mat , tänder ljus etc. Tar några glas vin eller vad jag vill å njuter av mitt eget sällskap. Men älskar också att va med Goa vänner å skratta å kan va i centrum om jag vill, men behöver inte ta den rollen beror helt på vilka det är etc. Har inget stort umgänge, men några nära vänner som jag trivs jättebra med. Inte ofta vi ses men när vi gör det så är det mysigt. Har rest utomlands en gång, längtar efter att kunna resa igen själv. Hoppas din sida hjälper många att inse och förstå sig själva oavsett om dom är introverta eller tvärtom.

  3. Har helt nyligen insett att jag nog till viss del är introvert. Jag behöver vara själv ibland och kan verkligen njuta av en fredagkväll själv när sambon är borta. Jag har reflekterat över varför jag, efter en helt underbar helg med vänner, kan komma hem till min sambo och vara lättirriterad och sur trots att jag längtar efter att få träffa honom och har ett rus efter en superhärlig helg. Nu förstår jag att det handlar om tid för återhämtning, eller snarare brist på återhämtning.

    Jag känner verkligen igen mig i det du skriver om att prata med sig själv, jag har alltid resonerat med mig själv men aldrig så att någon hör. Jag känner också igen mig i det andra skriver om att bli missunnsam eller irriterad på folk, så har jag känt många gånger. Helt utan provokation. Människor som jag tycker om som har aviserat en graviditet, ett giftemål eller liknande. Men istället för att initialt glädjas med dem så blir jag irriterad.

    Skönt att läsa både det du har skrivit och andras kommentarer. Jag ska verkligen mer aktivt tänka på att hushålla med min energi och planera in tid för återhämtning.

  4. Jag känner igen mig så väl! Samtidigt tror jag många i min omgivning har svårt att tro att det är så jag upplever umgänge. Har alltid beskrivits som social och framåt, frimodig och inte rädd att höras. Ordnade alltid fester när jag var yngre.
    Har haft två omgångar med utmattningssyndrom som jag mer kopplat till omständigheter i omgivningen än hur jag hushållat med min energi. Har själv trott att min känslighet för ljud, ljus, dofter, för mycket socialt umgänge, svårigheter att klara flera kvällsaktiviteter per vecka, ointresserad av nätverkande, ointresserad av ”skvaller”/smalltalk, allt detta har jag sett som konsekvens av utmattningen. Inte att jag anpassat mig i så stor utsträckning att konsekvensen har blivit utmattning!
    Har ett krävande arbete och arbetar med människor. Känner att jag har större förståelse och ser behov som andra missar. Detta tillsammans med ett stort driv gör att jag är framgångsrik i mitt arbete. Har alltid känns att jag är säkrare i min yrkesroll än socialt i privata sammanhang. Känns skönt att få insikt!!

    1. Maria. Tack för att du har tagit dig tid att skriva och berätta vad du känner igen. Håller med dig. Det känns skönt att få ”ihop” pusselbitarna.

      Marie ❤︎

  5. Äntligen har polletten trillat ner!
    Har i hela mitt liv känt att jag inte har samma sociala behov som alla andra utan är mer en ensamvarg och som jag då ”skyllt” på att eftersom jag inte har några syskon är jag ju van att vara själv. Men har ändå funderat mycket på detta varför jag inte känner mig som alla andra och efter en del googlande på alla möjliga diagnoser hamnade jag till slut på din sida och då trillade polletten ner. Nu förstår jag ju, det är inget fel på mig, jag är ju bara introvert. Allt du skriver stämmer in på mig klockrent! Tack för att jag fått svar!
    Nu förstår jag varför jag var ”blyg” som liten, varför lärarna alltid sa ”du är ju egentligen värd en femma men kan bara få en fyra eftersom du pratar för lite på lektionerna.” , varför jag gillade att plugga glosor mer än att diskutera de samhällsvetenskapliga ämnena som var så abstrakta för mig, varför jag bara vill sitta och jobba istället för snacka med kollegor, varför jag hoppar över fikarasterna, varför jag är nöjd med de vänner jag har privat istället för att bli bästis med alla på jobbet, varför jag är en lyssnare istället för en som pratar på luncherna på jobbet, möten, afterwork, fester mm, varför jag ibland har svårt att finna snabba ord i vissa situationer…behöver ta in först vad som sagts och fundera innan jag svarar, varför jag alltid har en klump i magen när jag ska iväg med jobbet med alla sociala förpliktelser som du beskriver så bra, varför jag inte gillar att hänga på krogen eller i öltält…det ger mig absolut ingenting, däremot älskar jag att gå ut och dansa för då får man närhet och behöver bara kallprata minimalt mellan låtarna, varför jag älskar gå på konsert, teater, bio…för då är det ju tillåtet att vara tyst och bara lyssna, varför jag hatar lekar, möhippor mm när man ska göra bort sig själv inför alla andra (man måste ju bjuda på sig själv lite! nej fy inte jag inte), varför den bästa tiden som finns (förutom egentid förstås) är när jag och min sambo är själva (och så barnen förstås) …hemma, i båten, på semester, varför jag inte vill åka på semester med fler än de närmsta…vilken mardröm att behöva umgås med fler familjer en hel vecka och anpassa sig efter andras behov, varför jag helst går på stan och shoppar själv, varför jag bara ringer folk om jag har ett ärende och inte för att slöprata, varför jag alltid vill ha en stund för mig själv i soffan innan vi går och lägger oss, varför jag ogillar att slöprata med folk som står bredvid i kön i affären eller sitter bredvid på bussen, flyget, restaurangen, stranden…det ger mig heller ingenting jag kommer ju aldrig träffa dem igen så varför slösa energi på det , varför jag är så himla osocial och bara vill vara ifred!!! Vad är det för fel på mig undrade jag länge?
    Måste tillägga att givetvis har jag vänner som jag umgås med, är inte helt folkskygg , och då pratar jag på som bara den, men det bör vara i mindre sällskap, i lagom dos och inte för ofta.

    Men nu har jag fått svar, en rejäl aha-upplevelse, och allt känns plötsligt mycket lättare när jag vet varför. Känns även skönt att läsa andras kommentarer och inse att det finns fler som jag. Jag är inte ensam och vi är helt normala, bara lite introverta 🙂
    Synd att det tog mig 51 år att hitta rätt men bättre sent än aldrig 🙂
    Tack Marie för hjälpen med att komma till insikt, det är guld värt!

  6. Varmaste Tack för din text! För att du så generöst delar med dig.
    Jag känner igen mig i det mesta du skriver och känner en sådan lättnad över detta. Att få känna igen mig. Först nu när jag är över femtio år så börjar jag känna en förståelse och acceptans för att jag är introvert, dina texter hjälper mig verkligen i den processen.
    Som barn var jag blyg och fick alltid höra det som något negativt och dåligt. När jag kom upp i övre tonåren ”blev jag extrovert”. Jag blev rolig, social, omhändertagande och utåtriktad. Den som andra tyckte om att prata med, den som fick andra att skratta och känna sig bekräftade o s v. Det lönade sig i det yttre, för plötsligt blev jag ”sedd”. Det har tagit mig många år, hela mitt vuxna liv, att förstå att detta bara var en överlevnadsstrategi. Jag tog på mig en kostym, som egentligen innebar att jag på många sätt lämnade mig själv. Och kvar inom mig fanns ensamhet, frustration, tomhet, trötthet, stress och oro.
    Numera undrar jag vad ordet blyg egentligen betyder, om det ens finns något som är att vara blyg. Kanske är det barn som är introverta i en miljö där extrovert ofta är normen som får etiketten blyg på sig.
    Ännu en gång, Tack! 🙂

  7. Hej och tack för en intressant sida/blogg.
    Jag har först nu insett att jag är introvert till min personlighet, efter ett ”test” på Facebook. En riktig ögonöppnare som gjort att mycket fallit på plats. Min omgivning har säkert förstått för länge sedan. ?Jag hade mer sett mig som blyg, men det är ju inte riktigt det det handlat om… Min tillflykt har alltid varit djuren. Genom hela min uppväxt var jag intresserad av hundar och andra husdjur och nu som vuxen har jag börjat rida och skaffat häst. Djur är mindre krävande i sin kommunikation, man kan bara vara i varandras sällskap och ord behövs oftast inte. Djuren är också en viktig pusselbit i min återhämtning från sociala sammanhang. En stund ensam på hästryggen eller när jag mockar i hagen eller en promenad med hunden är guld värt. Precis som du skriver älskar jag tanken på det sociala som mingel och fester men när jag väl är där känner jag mig oftast väldigt obekväm. Min strategi vid mingel är oftast att ”ta rygg på” en vän och mingla tillsammans med denne, för att kunna flika in några ord här och där. Då lär jag känna nya människor, vilket jag tycker mycket om, men utan att själv behöva ta alla kontakter, vilket känns helt övermäktigt.
    //Anette

    1. Tack Anette för att du har tagit dig tid att skriva om dina tankar. Djur är en fantastisk källa till värme och gemenskap. Det är min egen upplevelse men också det som jag gång på gång får höra när jag samtalar med människor. Tack för ditt mingeltips. Ett mycket bra sådant. ❤️

  8. Åh din text är så befriande att läsa! Jag finns i varenda mening, ord, punkt och utropstecken. Det var inte så längesedan jag förstod att jag är introvert. Har alltid tänkt att jag är tråkig, sur och märklig. När jag insåg att jag ” bara” är introvert hörde jag min mammas dömande ord om att jag var en sur unge och att ingen behövde bry sig om mig. I och för sig skönt att få vara ifred men som barn blir man väldigt förvirrad och besviken när vuxna behandlar en som luft. Nu för tiden har jag hittat min självrespekt och tillåter mig att vara den jag är. Jag känner också en djup respekt för mina medmänniskor och uppmuntrar dom gärna att vara den dom är?

    1. Tack Laila för att du tar dig tid att skriva och är så öppen med att låta mig få veta vad texten väcker för tankar hos dig. Gott att höra att du har hittat din självrespekt och det känns som om din egen erfarenhet kommer många av oss som möter dig till del. 😀

  9. Nu först har jag läst denna artikel och ännu en gång blir jag så tagen av dina ord. Nu förstår jag varför jag hellre vill äta lunchen själv el känner mig obekväm med att sova tillsammans med kollegor när jag är på kurser, föreläsningar osv . Jag har inte accepterat mig själv och mina behov utan bara drömt om att få vara någon annan.
    Men jag har fått brottats med mig själv för jag önskar så att jag är den där utåt riktade tjejen som har många runt omkring sig. Det var som om du skrev om mig om den där stora tillställningen som jag så gärna skulle vilja ha men precis som du skrev så skulle jag flyta ut i tapeten och bara vilja försvinna.
    Jag ska ta med mig detta in i min själ. Tack Marie för svaret jag behövde.

    1. Det är alltid gott att få höra att mina texter berör men det är alldeles extra gott att få veta att de har kunnat göra någon lite mer vänligt sinnad mot sig själv. Tack för att du låter mig veta Mia.

  10. Hej och tusen tack!
    Är på väg tillbaka i jobb efter och under cancersjukdom.
    Är betraktad som mild och vänlig person . Har själv dock ännu inte ” hittat hem i mig själv” . Är lite mesig och har svårt med gränser och säga nej. Behöver mera tid med mig själv men har svårt att få till det! Läser dina texter och det känns väldigt rätt.Förstår att det handlar om en process och eget arbete och engagemang med viktigaste personen i mitt mig JAG??❤

    1. Ja, det här med att finna, eller snarare skapa, sig själv, är en process. Den tar tid men om vi tar ett steg i taget så går det framåt. Det glädjer mig att du har nytta av mina texter. Tack för att du tog dig tid att skriva Karin. 😀

  11. Tack för artikelserien. Jag började gråta när jag läste. Förlösande tårar. AHA-tårar. Är långtidssjuk. Värk sedan barndomen. Utmattningssyndrom. För ngn vecka sen blev jag indirekt kallad för samhällsparasit, vilket satte igång en kedja av reaktioner för mig. Jag har varit arg, ledsen, frustrerad och gråtit mer än jag gjort på väldigt länge. Nu, efter att ha läst dina artiklar har många pusselbitar fallit på plats. De insikter som jag har fått i takt med att tårarna har fallit är helt ovärderliga för mig. Jag är nästan beredd att tacka personen som satte igång hela kedjan för utan hans ord hade jag kanske inte fått insikterna. Jag förstår nu, efter att ha läst din fina text att jag gjort just det du beskriver. Mitt liv är precis som om det är mig du skrivit om i texten. För att passa in har jag tagit en roll som inte är jag. Och blivit sjuk på kuppen. Tack för tårarna, tack för insikterna. Nu kanske jag kan bli den jag är. Utan att skämmas, utan dåligt samvete. Jag behövde verkligen dina ord just precis idag.

  12. Hej!
    Tack så mycket Marie för att du skriver om att vara introvert. Jag känner igen mig jättemycket! Har nog alltid försökt att pressa mig till att vara mer extrovert men börjar nu inse att jag är ok som jag är. För ett tag sen hade jag panik för att jag kände mig ensam men nu börjar jag inse att jag faktiskt inte har så stora problem med att vara ensam. Jag börjar hitta tillbaka till att kunna njuta av att vara ensam och behöver ensamheten för att reflektera över mig själv och mitt liv. Förr trodde jag nog att jag ”måste” gilla sociala aktiviteter och ”borde” vara i centrum men nu är jag också ofta den som går tidigt eller drar mig undan om jag behöver. Lite rädd för vad andra ska tycka men inte så rädd att jag glömmer bort mina egna behov längre 🙂

    Känner också igen det här med att bli kritisk till andra (som i kommentaren ovan) och för mig tror jag att det är ett skydd från att bli sårad men också när jag själv gått över mina gränser och ”skyller ifrån mig”… Inget vidare att vara sådan så jag är tacksam att jag fått syn på det hos mig själv så att jag kan förändras 🙂

  13. Väljer att skriva här eftersom detta känns så djupt personligt. Jag pratar inte högt med mej själv men jag skriver – för att reda ut, avbörda mig. En annan sak som slog mig: när jag får nya vänner har jag ofta en slags mildare variant av förälskelsefas först. Efter några månader går det över i att jag blir mera kritisk mot personen, ibland nedvärderande åtminstone i tanken. Har tolkat det i termer av att jag sätter mig själv på piedestal och ser mig som bättre än andra -och så skäms jag. Kanske handlar det i själva verket om att det blir för mycket, jag orkar inte, vill inte, behöver ensamheten i större grad.

    1. Tack för din kommentar Ann-Katrin. Skrivandet hjälper en verkligen att reda ut hur man tänker. Det är oftast inte förrän jag har skrivit en text som jag själv verkligen förstår det jag ville säga. Det andra du berättar om har jag också funderat på de senaste dagarna. När är det rädslan för att bli avvisad som styr i umgänget med andra och när är det det introverta personlighetsdraget som tar sig uttryck. Förmodligen är det en mix av båda. Rädslan för att bli avvisad har nämligen, för min del, tagit sig uttryck i att jag blir kritisk. Bättre att förekomma än att bli förekommen. Jag vet inte om det är så för dig men det var det jag kom att tänka på när jag läste din kommentar.

      1. Ann-Katrin Karlsson

        Har inte tänkt på den aspekten men det känns rätt. Man skyddar sitt lilla sårbara jag med att bli kritisk och som du skriver, hellre förekomma än förekommas. Och det finns andra sätt att skydda sig – att stänga sig, att försöka göra sig osårbar. Det i sin tur drabbar fr a glädjen. Jag/vi behöver trygghet och acceptans för att våga visa glädje.