Mjuk utåt men tuff inåt – hur hänger det ihop?

… och sen kommer vi att sluta vid halv fyra. Någon dag kan det bli tidigare men jag lovar att …

Jag hejdar mig när jag hör ytterdörren öppnas utanför det rum som kommer att fungera som vårt grupprum under de kommande dagarna. Med en röst som förmedlar ett välkomnande till den som är sen men även trygghet till dem som blivit avbrutna säger jag:

”Åh, det måste vara Lisa som kommer nu!”

Samtidigt som jag visar jag med handen mot den tomma stolen vänds alla blickar mot den stängda dörren precis bakom. Vi kan höra hur Lisa kränger av sin väska och kappa. Hur hon med otåliga rörelser samlar ihop både sig själv och sina pinaler innan hon försiktigt trycker ned handtaget, ovetande om att allt har avstannat i rummet innanför.

I dörrspringan skymtar jag hennes stressröda ansikte och när min blick möter hennes oroliga hugger det till inom mig. I det ögonblicket känner jag det hon känner. Obehaget över att vara till besvär. Över att vara den som skapar tumult, vara den som alla har fått vänta på. Oron över vad som rör sig i våra huvuden. Om hon genom sin sena ankomst gjort sig omöjlig och därmed aldrig får chansen att hämta upp sitt underläge. Skammen över att åter igen vara oduglig, värdelös och annorlunda.

Medveten om att jag inte kommer att kunna stoppa det som pågår i hennes inre gör jag ändå mitt yttersta för att hon ska få en möjlighet att landa mjukt medan det pågår.

”Men välkommen Lisa. Kom in vet jag. Vi är så glada att du har kommit. Sett dig ned här bredvid mig och ta dig lite tid att landa. Jag har precis bara börjat med att berätta om vad som ska hända den här veckan. Jag heter Marie förresten och kommer att tillsammans med Laila rodda runt den här skutan.”

Med de orden lämnar jag henne och återgår till att berätta om schemat. Inom mig vet jag att hon är lättad över att komma bort från gruppens fokus men att hon samtidigt plågas av en inre kritiker som ilsket gormar:

”Hur kunde du försova dig just idag din dumma, dumma kossa.”

Ja, jag känner så för henne för jag vet hur det är att ha en inre kritiker som inte tål några misstag och som är beredd att förgöra en trots att omgivningen inte gör det. Jag vet hur det känns att komma för sent. Hur plågsam själva händelsen kan vara men också hur förödande det inre efterspelet sedan blir. I hopp om man ska avskräckas från att upprepa sitt misstag genomlever man pinsamheten om och om igen.

Ja, jag vet hur det känns, inte bara för att jag har kommit för sent många gånger. Och inte bara för att jag är hård mot mig själv vid dessa tillfällen. Jag vet hur det känns för det är sådan jag är. Jag känner in och jag känner för. Speciellt när det finns något som jag känner igen.

I detta är jag inte alls unik. Det är nämligen igenkänningen i andras smärta som gör oss mänskliga. Utan den blir vi djur.

Men det är som märkligt, och som jag vill belysa i denna text, är att samma förståelse inte alls omfattar mig själv. Mot Lisa, och alla andra som kommer för sent, kan jag vara mjuk och förstående. Men mot mig själv? I samma situation? Nix pix.

När jag kommer för sent, vilket inträffar vid fler tillfällen än vad jag skulle önska, är jag precis lika tuff och hård mot mig själv som Lisa är. Man skulle alltså kunna säga att jag är mjuk utåt men tuff inåt.

Inte heller i detta är jag unik. Detta är faktiskt en ganska vanlig kombo hos oss som självkritiska.

Hur kommer det sig?
Låt mig förklara.

Mjukhet, tuffhet och trygghet

Det är inte bara mänskligt att vara snäll och bry sig om andra, det är också klokt. Den som kan relatera med sin omgivning på ett sätt som inte skapar misstro och missämja kommer att skapa en trygg atmosfär runt omkring sig. Och trygghet är något som vi alla behöver för att må bra. Både med oss själva och med andra.

Genom att vara snäll och mjuk utåt skapar vi alltså trygghet, vilket är bra. Och klokt. Såvida vi inte använder denna yttre trygghet för att kompensera för en inre otrygghet. Då blir det obalans i kraftfördelningen och ett beroendeförhållande uppstår. För att må bra på vår insida tvingas vi att vara snälla och tillmötesgående i hopp om att den yttre tryggheten inte tas ifrån oss. Vi blir ja-sägare, dörrmattor och offerkoftor. Något som väcker förakt. Både från omgivningen och oss själva. Ett förakt som sedan manifesteras i den inre kritikerns föraktfulla ton.

”Du är värdelös. Kan inte ens stå upp för dig själv. Bah. Totalt oduglig.”

Inre otrygghet som kompenseras av bekräftelse utifrån kommer i förlängningen leda till ännu mer otrygghet som driver på jakten efter yttre bekräftelse som i sin tur…

Ja, du förstår hur det hänger ihop. Hur vår önskan om att bli bekräftade driver oss att bli snällare utåt i samma takt som den inre kritiker gör oss tuffare inåt.

Så vad är då lösningen? Att bli mindre snäll mot andra? Att bli mindre dum mot sig själv?

Nja. Och ja.
För det är nämligen så att om vi gör det senare uppnår vi det förra.

När vi är snälla mot oss själva skapar vi en trygg atmosfär inom oss. Denna trygghet kan vi sedan använda för att sätta de gränser vi behöver för att ta hand om själva på bästa sätt. Ett agerande som, åtminstone till en början, kan skapa en viss otrygghet eftersom vi dels bryter mot ett invant mönster och dels orsakar missnöje i vissa av våra relationer. Ingen gillar förändringar. Vare sig vi själva eller andra. Men om vi står på oss, utan att för den skull bli onödigt tuffa, kommer vi att bygga en inre trygghet som vilar på en stabil grund. Vi kommer att bli mjuka inåt såväl som utåt och med en fast kärna allra längst in.

Tyckte du om denna text? Då kommer du att gilla de här:

7 saker jag påminner mig om för att vara snäll mot mig själv
Omfamna din vackra bräcklighet
Bli din allra bästa vän – 7 intentioner som gör dig lite mjukare mot dig sjäv
Självmedkänsla – så blir du en bättre vän till dig själv (gratis e-bok)
Gränser – så sätter du kärleksfulla gränser (gratis e-bok)