Don´t fuck your fears – omfamna dem istället

”Sluta fåna dig. Det är ju bara att göra det!”

Har du sagt så till dig själv någon gång?
Jag har gjort det. Många gånger.
Speciellt när jag har stått inför något som mitt inre tvekat inför men som mitt förnuftiga förstånd avfärdat som en ren nonsens-reaktion.

Som till exempel när jag har behövt ringa upp någon som jag inte känner så väl och be den personen om något. Eller, ännu värre, när jag har behövt ringa upp en annan person och säga att jag inte kan fastän jag hade lovat. Två, till synes banala, ting som har fått mitt hjärta att rusa och mig själv att vilja krypa ur mitt eget skinn.

Eller är de det?
Banala, menar jag.

För en del. Ja.
För mig. Nej.

JAG är nämligen en sån där person som inte vill vara till besvär. (Beskriver mig som omtänksam mina bra dagar och undfallande mina dåliga.) Istället för att ta hand om mig själv och mina behov tar jag hand om andras. Ett livsmönster som har gjort det svårt, och ibland plågsamt, att säga ”nej” till andra och ”ja” till mig själv. Något som många andra tycks göra utan att tänka på det. I alla fall är det så min inre kritiker resonerar när jag våndas inför mina telefonsamtal:

”Men herregud det är ju bara att göra det. Alla andra kan ju. Skärp dig. SÅ sätt igång nu.”

Jodå, samtalen blev ringda och ärendena framförda men så mycket bättre kände jag mig inte. Lättad över att det var över förstås men där innerst inne? Nej, där var det likadant. Jag var precis lika rädd för att vara till besvär som innan. En rädsla som dessutom blev insnärjd i skam eftersom jag inte hade velat kännas vid den. Eller sagt på ett lite annorlunda sätt; jag var fortfarande rädd men nu skämdes jag dessutom över att vara rädd. Inget vidare lyckat resultat med andra ord.

Jag vet att det är på modet att kavla upp ärmarna och sedan be sin rädsla dra dit pepparn växer men jag tror inte på det. Jag tror inte på att du ska ”fuck your fears”. Istället tror jag att du kommer betydligt längre genom att omfamna dem.

Låt mig få tydliggöra vad jag menar med hjälp av en berättelse om en liten flicka som skulle lära sig att simma.

Ute på kallt djupt vatten

Försiktigt klättrar hon ner för stegen. Vattnet är kallt, luften är kall, till och med simläraren är kall. Det är sista dagen på simskolan och därmed dags för det stora elddopet; simma en bassänglängd utan flytkuddar. Inget hon ser fram emot. Alls.

Istället längtar hon efter att det ska vara över så att hon slipper känna denna rädsla som den stora bassängens kalla djup framkallar.

”Jag ska bara simma till den andra ändan sen är det klart”, uppmuntrar hon sig själv varefter hon släpper bassängkanten för att ge sig ut i mitten av den bana som har avgränsats för simskolan. Trots att banan ligger ytterst känns bassängkanten väldigt långt borta.

Hon rör sig fort. Simtagen blir alldeles för korta vilket gör henne trött. Simläraren, vars vita tofflor hon kan ana i den högra ögonvrån, gastar åt henne att ta längre tag. Han verkar säga något annat också men hon hör inte. Hon vänder därför på huvudet men tappar balansen och drar in en kallsup. Frustande trampar hon vatten medan hon försöker uppfatta simlärarens instruktioner.

”Sluta simma som en hund. Ta ut rörelserna!”, skriker han medan han otåligt visar i luften vad han menar.

Hon nickar frenetiskt i hopp om att han ska sluta skälla på henne. Hans ilska gör henne ännu mer spänd och med gråten halsen fortsätter hon simma. Hon försöker ta ut simtagen men får inte till rörelserna på det sätt som hon har tränat hela sommaren. Besvikelsen över sig själv, tröttheten tillsammans med simlärarens arga gastande får henne att börja gråta. Hon vill inte mer och börjar simma mot kanten.

”Jag kan inte”, gnäller hon. ”Jag är så trött.”

”Jodå du kan visst”, säger simläraren med hård röst och använder sedan stången med ögla för att knuffa ut henne i bassängen igen.

Utlämnad till sin egen överlevnadsförmåga simmar hon för allt hon är värd och lyckas, till slut, nå den motsatta sidan av bassängen. Utmattad klättrar hon uppför stegen och bryr sig inte om att titta på simläraren som nu hurtfriskt talar om hur duktig hon har varit.

”Jag visste väl att du skulle klara det”, avslutar han ovetande om att han med dessa ord tillskriver sig själv äran för hennes bedrift.

”Du svek mig när jag behövde dig som bäst och DET tänker jag ALDRIG förlåta dig för”, muttrar hon ohörbart medan hon sveper in sig i badrocken som luktar av sommarens många salta bad. En doft som hon älskar lika mycket som hon hatar lukten av klor.

Jodå, hon klarade det.
Hon klarade att simma tjugofem meter.
MEN rädslan blev hon inte av med. För alltid skulle hon vara rädd för kallt djupt vatten.

Så vad kan vi då lära av denna berättelse?

Omfamna din rädsla

Det mest troliga är att du inte alls gillade simläraren och hans kallsinne mot den rädda flickan. Men istället för att ägna tid och kraft åt fördöma hans beteende låt oss istället reflektera över vad vi själva skulle gjort i hans situation.

Tänk efter; om DU hade varit simläraren hur skulle DU gjort?

Kanske skulle du sett flickans motstånd att kliva ner i bassängen. Känt av hennes tvekan och spändhet.
Kanske skulle du böjt dig ned för att få kontakt med hennes och sagt något i stil med ”Jag ser att du är spänd. Det är okej att tveka då man ger sig ut på djup vatten. Ibland är till och med klokt att vara försiktig.” Bara för att hon skulle kunna känna sig trygg med såväl situationen och som sin reaktion.
Kanske skulle du berättat om din egen rädsla inför en liknande situation. Inte för att bevisa för henne att det är fullt möjligt att övervinna det som skrämmer en utan för att låta henne förstå att hon inte är ensam med som sker på hennes insida.
Kanske skulle du erbjuda henne att hålla i stången tills hon kände sig så säker att hon vågade släppa taget.
Kanske skulle du försäkra henne om att du skulle finnas vid hennes sida hela vägen och att hon, när som helst, kunde vända sig till dig om hon blev trött eller rädd.

Säkert skulle du tala till henne med mjuk och omtänksam röst så att hon kände sig så trygg att hon kunde möta sin egen rädsla med förståelse samtidigt som hon uppbådade modet att möta det hon fruktade.

Du skulle lära henne att omfamna sin egen rädsla, eller hur?

Så varför inte bemöta dig själv på samma sätt?
Varför inte ”hug your fears” istället för fucka dem nästa gång som du tvekar inför, till synes, banala ting?

Tyckte du om den här texten? Då ska du läsa dessa:

Medkänsla – att möta lidande med kärleksfull vänlighet
Motivera dig med självmedkänsla istället för självkritik
Omfamna din inre kritiker

Eller vad sägs om den kostnadsfria e-boken Självmedkänsla?