Men om jag är fullständigt hopplös då?

Tro, hopp och kärlek.
Tre magiska ting som gör livet värt att leva.

Men vad händer om man saknar dem alla?
Om man varken tror på eller älskar sig själv?
Vad händer om man har givit upp hoppet?

Är det kört då?

En barbåt som flyter i ett vattendrag

Naturligtvis inte.
Självklart kan man vända skutan så att man får vind i seglen och solsken i blick trots att man fastnat i hopplöshetens träsk.

Även om hopplösheten är lika skicklig som den inre kritikern på att underminera vår tro på oss själva går det att komma loss ur dess grepp. Det är inte lätt men hopplöst är det inte.

Låt mig nu berätta hur vi ska gå till väga.

Hopplösheten som ett sätt att betrakta livet

För att göra det hela begripligt behöver jag förklara skillnaden mellan känslor och sinnesstämningar.

Känslor – som till exempel glädje, ilska och rädsla – kommer och går. Sinnesstämningar, däremot, dröjer sig kvar. Om man vill förenkla det skulle man kunna säga att känslan kommer direkt från hjärtat och försvinner lika fort som den uppstod medan sinnesstämningen tar en omväg runt huvudet för att sedan förankras i vårt sinne. Sinnesstämningen blir på så sätt vårt känslomässiga uttryck för de tankar vi har om livet.

Låt mig ge dig ett exempel.

När optimisten ser ett halvfullt glas blir hon glad och förväntansfull eftersom hon börjar fundera över vad hon kan fylla den andra halvan med. Pessimisten, däremot, betraktar samma glas som halvtomt och blir bitter eftersom hon misstänker att någon har snuvat henne på halva innehållet. Inget är rätt eller fel. Det är bara två olika inställningar till livet som sedan leder till olika känslomässiga upplevelser vilka i sin tur befäster vars och ens livsuppfattning.

Hopplöshet är, precis som optimism och pessimism, en sinnesstämning. Den skapas utifrån att man antar att det finns få eller inga möjligheter att påverka livet och sin situation. Antagandet är oftast grundat på tidigare erfarenheter. Man har haft det jobbigt eller svårt, oftast under en längre tid, och har inte lyckats få bukt med sitt liv på det sätt man skulle önska. En känsla av uppgivenhet har börjat infinna sig som sedan färgar hur man ser på sina möjligheter att påverka sin situation. Till slut upplever man att det inte ens lönar sig att försöka och blir fast i denna sinnesstämning för en längre period.

Om vi använder metaforen med glasen skulle man kunna säga att den som känner sig hopplös ofta ser ett tomt glas för det är så det brukar vara. Tomt och innehållslöst. Så varför ens försöka?

Som du ser kan hopplösheten bli som ett träsk där man inte tar sig loss eftersom varje försök bara leder till att man får sina misstankar besannade. Istället för att finna lösningar ger man upp och börjar istället identifiera sig med hela sinnesstämningen. Man inte bara KÄNNER hopplöshet utan man börjar BETRAKTA SIG SJÄLV som hopplös.

Men eftersom hoppet är det sista som överger oss kommer man inte att sluta hoppas trots allt. Istället kommer man att få ständiga uppmaningar, både från sig själv och sin omgivning, att se ljuset i tunneln och göra ännu ett försök. Man har då fått besök av hoppets sinnesstämning; entusiasmen.

Entusiasm – nej, tack!

Entusiasmen är hopplöshetens motsats. Den är full av energi och framtidstro. Den ser möjligheter, tar chanser och är duktig på att fånga lyckokast. Medan hopplösheten hänger med huvudet och suckar tungt spänner entusiasmen sin båge, fokuserar blicken och säger ”Let´s go”.

Man skulle kunna luras att tro att det är entusiasmen som är den bäste livräddaren då hopplösheten har fastnat i sitt eget träsk men så är icke fallet.

Låt mig berätta för dig hur det oftast går när Entusiasmen tar sig an uppgiften att dra upp Hopplösheten ur sitt träsk:

 

”Det går inte. Det är ju det jag försöker säga”, väser Hopplösheten.

”Klart att det går. Håll nu kvar så drar jag upp dig. Jag räknar till tre. Ett, två och tre”, gastar Entusiasmen medan hon tar i allt hon förmår.

”Jag är för tjock. Jag är fullständigt hopplös”, suckar Hopplösheten när repet går av på mitten.

”Inte då. Du är inte alls för tjock. Det var repet som var för klent. Jag hämtar ett nytt”, flåsar Entusiasmen och börjar gå mot ryggsäcken som står lutad mot ett träd.

”Nej, sluta. Det är inte lönt. Jag ÄR för tjock. Det är bara så det är”, ropar Hopplösheten med en röst fylld av både förtvivlan och raseri. Entusiasmen hejdar sig, vänder sig om och säger sedan vädjande:

”Inte kan du ge upp nu. Kom igen. Du måste försöka vara lite mer hoppfull. Annars går det inte.”

”Jag kan inte. Jag orkar inte. Det går inte,” skriker Hopplösheten och slår händerna i vattnet med tre bestämda slag.

”Du är ju fullständigt hopplös”, säger Entusiasmen med förakt och går därifrån.

”Jag vet”, kvider Hopplösheten.  Mer som en bekräftelse till sig själv än som svar på tal.

 

 

Som du ser är det inte hoppfullhet som är lösningen på hopplöshet. Hopplöshetens längtan är nämligen inte att bli mer entusiastisk. I alla fall inte när hon sitter fast i sitt träsk. Då längtar hon INTE efter att kunna studsa runt som en duracellkanin och för full hals gasta ”Allt går bara man vill.” Helt enkelt för att hon inte tror på att det är möjligt. Denna hurtfriska attityd landar istället som ett knytnävsslag av bekräftelse på att hon är fullständigt hopplös.

Så vad längtar Hopplösheten då efter om det INTE är hopp?
Vad är det hon EGENTLIGEN behöver?

Låt oss återvända till träsket.

Medkänsla – ja, äntligen!

 

Hopplösheten hänger med huvudet och suckar tungt. Ljudligt och flera gånger. Något annat finns ju inte att göra. Att sucka tar dessutom minst energi. Hon behöver ju spara på den nu när hon ska sitta fast här ett tag. Kanske hela livet. Denna tanke får ansiktet att skrynklas och kroppen att skaka.

”Vad jobbigt du har det. Jag vet nämligen att det gör väldigt ont att förlora hoppet om både sig själv och livet.”

Orden möter Hopplösheten som en varm sommarvind. Hon tittar upp och ser Medkänslan sitta på en sten lite längre bort.

”Vad sa du?”, frågar Hopplösheten häpet.

”Det ser ut som om du har det väldigt besvärligt där du sitter. Och det ser ut som om det gör himla ont. I själen, menar jag. När jag ser hur du lider gör det ont i mig med.”

Medkänslan ser hur Hopplösheten rycker till och skyndar sig därför att tillägga:

”Nej, ta inte illa upp. Jag menar inte att du skadar mig. Jag menar bara att jag verkligen förstår hur du känner dig. Dessutom vet jag att man kan behöva någon att prata med. Någon som verkligen tar sig tid att förstå när man har det så jobbigt som du. Så om du vill berätta lyssnar jag gärna.”

Värmen, förtroligheten och det uppriktiga intresset får Hopplösheten att berätta om ensamheten som gömt sig på vinden, självföraktet som härjar på ovanvåning och om oron som springer som en galning i trapporna för att hålla koll på allt och alla.

Medkänslan nickar och hummar. Hon förfasar sig inte och ger inte heller några goda råd. Istället lyssnar hon intensivt. När Hopplösheten har fått ur sig allt blir det tyst. Du vet en sådan där skön tystnad som är som balsam för själen för att den delas mellan två som förstår.

”Men uppgivenheten då? Var bor den?”, undrar Medkänslan efter att ha funderat ett tag.

”I källaren”, viskar Hopplösheten.

Medkänslan ser nu hur Ledsamheten gör sällskap med Hopplösheten och skakar om henne så att hon hulkar. Medkänslan bestämmer sig för att försiktigt närma sig de båda. Varsamt tar hon sig fram på stenarna som leder till den plats där Hopplösheten har fastnat.

”Här. Ta fatt i min hand.”

Hopplösheten tittar upp och möter Medkänslans blick. Än idag kan hon inte säga om det var det värmen i ögonen, beslutsamheten bakom orden eller förvåningen över att Medkänslan plötsligt befann sig på en halvmeters avstånd som gjorde att hon bestämde sig för att överge sin egen hopplöshet och sträcka fram sin smutsiga hand. Förmodligen var det en kombination av alla tre.

”Gå före du så kommer jag efter med Ledsamheten”, uppmanar Medkänslan medan hon sträcker fram sin hand mot den sorgliga figur som är täckt av smutsig gyttja.

När vi lämnar dem – Hopplösheten, Ledsamheten och Medkänslan – sitter de tätt hopkrupna under trädet en bit från träsket. Det är svårt att säga om det är gemenskapen eller den rutiga filten som ger mest värme.

Vad tror du?

 

 

Kärlek, tro och hopp

Nästa gång du känner att hopplösheten griper tag kan du dra dig till minnes denna berättelse. Istället för att uppmana dig att rycka upp dig och ta dig i den krage som för tillfället inte finns skulle du kunna testa att möta dig själv med kärlek och förståelse. Hoppet återvänder nämligen inte förrän den kan lita på att du finns där för dig när du har det svårt. Först KÄRLEK, sedan TRO, först därefter HOPP.

Om du vill du veta mer om hur du ska göra för att möta dig själv med medkänsla kan du läsa min kostnadsfria e-bok Självmedkänsla som du laddar ned HÄR!

Om du tyckte om den här artikeln kommer du att gilla de här:

19 reaktioner på ”Men om jag är fullständigt hopplös då?”

  1. Vad fint skrivet om hopplösheten ledsamheten och nedkänslan. Så bra beskrivet. Blir rörd.

  2. Marie jag har följt dig ett tag och slänger mig över allt som du så generöst delar med dig och utan kostnad, utan jobbiga reklamavbrott eller annonser. Dina ljudböcker är underabara att lyssna på under hundpromenader och din varma vänliga röst är skön att lyssna på. Du bjuder dessutom på dig själv och din egen utveckling och tillkortakommanden som gör dig mänsklig och trovärdig. Tack för allt det fina du gör och ger! ❤️??⭐️

  3. Tack Marie! Som vanligt väldigt mycket igenkännande! Det är så lätt att glömma att Medkänslan inte alltid står på pass när man behöver den så bäst, den måste odlas. Mina associationer går även till den fantastiska tecknade filmen Inside Out, och till hur den optimistiska ’Glädje’ försöker bli av med ’Vemod’ med det goda syftet att bekämpa hopplöshetskänslan, men lyckas inte så väl med det.

    1. Tack StaffanJ. Ja, så är det. Den måste odlas. Och du påminner mig om att jag bara måste se Inside Out som jag ännu har blivit färdig till. Tack för påminnelsen.

  4. Hej Marie! Tack för denna fina text! Jag är ny här och jag kände så igen mig i detta med hopplösheten och ledsamheten. Det var jag för några år sen. Mådde skit då och saknar inte den perioden i mitt liv. I dag mår jag bättre tack vare flera olika faktorer… att jag lyckades ta mig vidare på flera plan som tidigare kändes såå hopplösa. Jag är oerhört glad och tacksam över att jag lyckades ta mig vidare på egen hand. Trodde aldrig det var möjligt 🙂 Så det GÅR! Men det kräver en hel del medfört för å komma dit. Och det var definitivt inte alla de peppande ord om att ”rycka upp mig” som hjälpte då. Sedan jag fick nys om medkänsla så har jag fått en ny syn på saker och ting. Vilket känns så härligt!
    /hälsn Sassa

    1. Tack för att du berättar om din resa från hopplöshet till medkänsla och hopp. Och som du förstår håller jag med dig. Det är något speciellt med medkänsla. 😉

  5. Just det! Beskriver så precis den underliga ilska man kan känna mot hoppfullheten (och dess bärare) när man sitter fast i träsket. Bra teori!!
    Men jag undrar, hur börjar nästa kapitel i sagan?

    1. Tack NN. Nästa kapitel i din saga handlar om att bekanta dig med medkänslan. Det kan du göra här hos mig på tre olika sätt:

      * Du kan läsa fler texter om självmedkänsla. Det gör du här: https://blimeradu.se/tag/sjalvmedkansla/
      * Du kan ladda ned den kostnadsfria e-boken ”Självmedkänsla”. Det gör du här: https://blimeradu.se/bibliotek/sjalvmedkansla/
      * Du kan gå min webbkurs ”Självmeddkänsla ett, två, tre” som du läser mer om här: https://blimeradu.se/webbkurs-sjalvmedkansla/

  6. Det mest kärleksfulla jag läst om att vara människa?Tack för att du delar med dig av din gåva till oss?

  7. TACK, du formulerar det så bra. Blir bara ännu tröttare av alla entusiasmer. Nu förstår jag vem som hjälper mig bäst 🙂 och vilka jag ska dra mig ifrån. Egentligen veisste jag väl det själv men när du sätter ord på det känns det lättare.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *