Det är min tur.
Spänd och obehaglig till mods går jag in i ringen.
Mina kurskamrater står runt omkring och avvaktar mitt kommando för att kunna börja röra sig mot mig med bestämda steg. Min uppgift är att parera och hantera. Deras uppgift är att symbolisera ärenden, mail och allehanda krav en helt vanlig dag i mitt liv.
Övningen, som är hämtad från aikidons randori-träning, gör jag under en kursvecka i Embodied Leadership. Embodied Leadership syftar till att få insikt i och träna sitt ledarskap genom att gå vägen via kroppen. Alla övningar är erfarenhetsbaserade och så även denna vars ändamål är att ge kursdeltagarna möjlighet att praktisera hur man med kroppens hjälp kan återfå lugnet i en stressande situation.
Låt oss nu återvända till mig och mitt ögonblick i ringen.
Jag centrerar mig för att få tillgång till mitt inre lugn och min fysiska stabilitet. Därefter vänder jag mig mot en av deltagarna och nickar. Hon börjar röra sig mot mig med med händerna framför sig formade till en plog. Hon verkar fast besluten att nå sitt mål på motsatta sidan av ringen. Det är inte utan än att hon påminner om en envis telefonförsäljare som inte ger upp trots att man klickar bort samtalet.
Vårt möte hade säkerligen slutat väl om det inte vore för mailet, gestaltad av en man i fyrioårsåldern, som började närma sig snett bakom mig. Under en bråkdels sekund tappar jag mitt fokus på kvinnan och det räcker för att hon ska hinna preja mig med sin beslutsamhet.
Efter vår sammandrabbning upplever jag ett virrvarr av ärenden som jag ömsom duckar för och ömsom kolliderar med. Det känns som om jag försöker överleva ett kaos som bara växer och känslan av igenkännande drabbar mig.
Paniken växer och till slut står jag uppgivet på samma fläck och väntar på att slutsignalen ska ljuda. Jag är slagen till spillror. Misslyckandet är ett faktum och förödmjukelsen i att bli beskådad i detta elände är enorm.
Jag minns inte så mycket från resten av övningen och när dagen är slut drar jag mig snabbt tillbaka till mitt rum. I min ensamhet får jag möjlighet att slicka min sår och även tänka igenom det som hänt.
Det sitter mellan öronen
Det som till en början verkade obegripligt börjar klarna allt eftersom jag börjar reflektera över mig själv och mitt beteende. Skammen är naturligtvis hela tiden närvarande men det finns också en beslutsamhet att ta reda på vad det var som fick mig att fullständigt komma ur balans.
Jag hade, precis som de övriga i gruppen, fått möjlighet att under eftermiddagen öva de olika momenten i randori-övningen. Parvis hade vi jobbat tillsammans och övat oss i att parera ett ärende som förkroppsligades av vår kollega. Den ene hade plöjt framåt och den andre hade använt tre olika tekniker för att bemöta på ett respektfullt sätt. Problemet var således inte att jag inte visste hur jag skulle göra utan orsaken till mitt misslyckande stod att finna någon annanstans.
Efter en stunds reflektion hittade jag källan. Den satt mellan öronen. I mitt eget huvud.
Allt hade nämligen känts helt okej fram till den stund då instruktörerna berättade om randori-övningen. Då gav jag nämligen upp.
Jo, det är sant. När jag skärskådade mig själv under lupp i hotellrummet kunde jag se att jag faktiskt hade givit upp innan övningen ens hade börjat.
Inom mig, i utrymmet mellan mina öron, hade följande röst talat sitt tydliga språk:
”Åh, nej. Jag som är så usel på hantera stress i vardagen. Jag blir ju fly förbannad om jag inte hittar bilnycklarna när jag har bråttom. Det här kommer jag aldrig att klara.”
Och sen knöt sig magen för att inte veckla ut sig förrän nästa dag.
Förvisso försökte jag tala mig själv till rätta med…
”Jo, det gör du visst. Var inte fånig nu. Dessutom är det ju bara en lek. Ta det inte så allvarligt, Marie. Det här grejar du. Kom igen.”
… men lyckades inte fullt ut. Innerst inne hade jag nämligen givit upp. Och det var DET som avgjorde utgången i övningen.
När det stod klart för mig att jag egentligen hade bestämt mig för att ge upp innan jag ens hade börjat fann jag också den kraft som hjälpte mig att ta mig samman själsligen. Något som verkligen behövdes för utmaningen var nämligen inte över. Inte på långa vägar.
I slutet av dagen hade vi fått reda på att vi skulle göra om randori-övningen nästkommande dag. Övningen skulle då utökas med ytterligare ett stressmoment. Vilket detta var skulle avslöjas när vi åter igen samlades i ringen.
Du väljer vilket budskap du vill tro på
Följande morgon var jag mitt vanliga jag. Jag hade bestämt mig för att ta revansch på mig själv och börja lyssna på den delen av mig som är en riktig fajter. Den rösten som verkligen tror på mig själv och som vet att jag har det som krävs när det verkligen gäller.
”Upp med hakan Marie. Det HÄR fixar du. Och mycket värre än i går kan det knappast bli, eller hur? Give it to them!”
Den här gången trodde jag verkligen på det. Det hördes i rösten och det kändes i mina steg när jag gick till frukostbuffén.
När vi på eftermiddagen åter stod i ringen fick vi på nytt våra instruktioner. Vi skulle göra samma sak men denna gång skulle vi dessutom välja ut två kollegor som skulle representera vårt inre positiva respektive negativa budskap. De två kurskamraterna skulle få till uppgift att säga dessa högt under övningen.
Du förstår att jag kände mig lite före min tid, eller hur?
Den här bataljen hade jag ju redan haft på mitt hotellrum. Dessutom hade jag hunnit göra upp med mig själv VILKEN av mina två röster jag skulle välja att tro på.
Övningen, även om den var precis lika skrämmande som dagen innan, kändes nu helt hanterbar. När det blev min tur skakade jag invärtes men var samtidigt fast besluten att ta mig igenom övningen istället för att ge upp.
Jag valde ut två kollegor och gav dem uppdraget att säga:
”Du klara inte det här. Du är misslyckad.” OCH ”Du klarar det. Jag älskar dig.”
Och sen gav jag klarsignal.
Hur det gick?
Strålande. I alla fall om du frågar mig. Jag klarade av att bemöta tjugofem procent av mina stressande ärenden på ett lugnt och stilla sätt. De andra sjuttiofem mötte jag med glimten i ögat.
Jag hade vunnit. Vunnit över mig själv genom att lyssna på rösten som sa: ”Du klarar det. Jag älskar dig.” Och förresten, inte bara lyssnat utan även trott på den.
För jag tror att det var det som var skillnaden. Att jag inte bara sade det utan även bestämde mig för att tro på det. Att tro är nämligen en viljehandling som får effekter på vårt varande.
När vi BESTÄMMER OSS FÖR ATT TRO på att vi kan och på att vi är värdefulla DÅ ÄNDRAS VÅRT VARANDE.
Eller vad tror du?
Berätta för mig om dina tankar kring texten. Det kan du göra i kommentarsfältet nedan.
Tyckte du om den här artikeln? Då kommer du att gilla de här:
Förlita dig på din kraft istället för din styrka
Magi, fysik och rädslan för att misslyckas
Centrering – för att återfå din jämvikt
Eller vad sägs om den kostnadsfria e-boken Bli vän med din inre kritiker?