Min mormor var barnmorska och veckade sina örngottsband.
Mamma är sjuksköterska och polerar det rostfria med dilutin.
Och jag, jag är coach och håller mitt inre under konstant uppsyn.
Kan du se ränderna? De ränder som biter sig fast och som inte går bort. Inte ens med dilutin.
Om man nu skulle jag vilja. Få bort dem, menar jag.
En sådan där rand som jag har försökt städa bort är min perfektionism. Du vet den där egenheten som gör att man ställer orimligt höga krav på sig själv för att sedan tynga sig med självanklagelser över att man inte förmådde leva upp till dem.
Mormor var perfektionist.
Mamma är perfektionist.
Och jag, jag är tillfrisknande perfektionist.
Det där sista har jag lånat från Brené Brown. En klok kvinna som kan en hel del om det här med att ställa höga krav på sig själv. För jag tänker att det är just så.
Perfektionismen är något som jag får lära mig att leva med. Den randen går inte bort. Den kommer nämligen från en kombo av personlighetsdrag som har gått i arv i generationer.
I boken, When perfect isn´t good enough, läste jag nämligen att man har funnit en koppling mellan det grundläggande personlighetsdraget noggrannhet och perfektionism. Och även om författarna varnar för att dra allt för stora växlar på detta samband känns det rimligt att tro att det är så. Den som är perfektionist är oftast ingen slarvmaja. Åtminstone inte i de inre regionerna.
Förklaringen, att min perfektionism har en genetisk komponent, hjälper mig dessutom att omfamna den istället för att försöka gnugga bort den med självkritik.
För det kan ju vem som helst räkna ut…
… att när en perfektionist inser att den är perfektionist så kommer det att gnuggas i de inre skrymslena så att det står härliga till.
- Aldrig mer höga krav!
- Du måste sträva efter ”good enough”!
- Gör slut med duktigheten en gång för alla!
Ja, det ska sannerligen till en perfektionist för att sätta sig för att bli perfekt på att vara operfekt. En strävan som är dömd att misslyckas dessutom.
Nej, hellre då att försöka se det hela som ett arbete under utveckling. Ett renhållningsarbete som man aldrig kommer att bli klar med men som behöver göras kontinuerligt för att inte skamfläckarna ska ta över i ens inre. På tillfriskning helt enkelt.
För visst kan man sänka kraven. Ja, till och med unna sig ”good enough” mellan varven. Men det viktigaste, vet du vad det är? Jo, att man omfamnar sig själv. Med fläckar allt. Även de fläckar som aldrig gå bort. Inte ens med dilutin.
Tyckte du om denna text? I så fall så kommer du gilla även dessa:
- Mina 7 främsta skäl till självmedkänsla för dig som ställer höga krav på dig själv
- Leva livet lagom – går det?
- Varför blir jag aldrig nöjd?
Eller varför inte ladda ner den kostnadsfria e-boken Självmedkänsla?
Lämna ett svar