Min mormor var barnmorska och veckade sina örngottsband.
Mamma är sjuksköterska och polerar det rostfria med dilutin.
Och jag, jag är coach och håller mitt inre under konstant uppsyn.
Kan du se ränderna? De ränder som biter sig fast och som inte går bort. Inte ens med dilutin.
Om man nu skulle jag vilja. Få bort dem, menar jag.
En sådan där rand som jag har försökt städa bort är min perfektionism. Du vet den där egenheten som gör att man ställer orimligt höga krav på sig själv för att sedan tynga sig med självanklagelser över att man inte förmådde leva upp till dem.
Mormor var perfektionist.
Mamma är perfektionist.
Och jag, jag är tillfrisknande perfektionist.
Det där sista har jag lånat från Brené Brown. En klok kvinna som kan en hel del om det här med att ställa höga krav på sig själv. För jag tänker att det är just så.
Perfektionismen är något som jag får lära mig att leva med. Den randen går inte bort. Den kommer nämligen från en kombo av personlighetsdrag som har gått i arv i generationer.
I boken, When perfect isn´t good enough, läste jag nämligen att man har funnit en koppling mellan det grundläggande personlighetsdraget noggrannhet och perfektionism. Och även om författarna varnar för att dra allt för stora växlar på detta samband känns det rimligt att tro att det är så. Den som är perfektionist är oftast ingen slarvmaja. Åtminstone inte i de inre regionerna.
Förklaringen, att min perfektionism har en genetisk komponent, hjälper mig dessutom att omfamna den istället för att försöka gnugga bort den med självkritik.
För det kan ju vem som helst räkna ut…
… att när en perfektionist inser att den är perfektionist så kommer det att gnuggas i de inre skrymslena så att det står härliga till.
- Aldrig mer höga krav!
- Du måste sträva efter ”good enough”!
- Gör slut med duktigheten en gång för alla!
Ja, det ska sannerligen till en perfektionist för att sätta sig för att bli perfekt på att vara operfekt. En strävan som är dömd att misslyckas dessutom.
Nej, hellre då att försöka se det hela som ett arbete under utveckling. Ett renhållningsarbete som man aldrig kommer att bli klar med men som behöver göras kontinuerligt för att inte skamfläckarna ska ta över i ens inre. På tillfriskning helt enkelt.
För visst kan man sänka kraven. Ja, till och med unna sig ”good enough” mellan varven. Men det viktigaste, vet du vad det är? Jo, att man omfamnar sig själv. Med fläckar allt. Även de fläckar som aldrig gå bort. Inte ens med dilutin.
Tyckte du om denna text? I så fall så kommer du gilla även dessa:
- Mina 7 främsta skäl till självmedkänsla för dig som ställer höga krav på dig själv
- Leva livet lagom – går det?
- Varför blir jag aldrig nöjd?
Eller varför inte ladda ner den kostnadsfria e-boken Självmedkänsla?
Oj oj oj vad jag känner igen mej 🥴😂 sååå befriande att läsa , håller precis på att fullständigt ta kål på mej själv . Jag är på väg att provflygare till Mallorca och håller på att gå i bitar för att göra allt i ”rätt ordning ” och inte slösa bort för mycket pengar på detta projekt som ju ska leda till att jag kan njuta mer i livet 😳🥶😊
Allt måste bli perfekt helt enkelt 😳
Vad gott att höra att du känner igen dig. Själva igenkännandet kan ju vara det som får oss att se på oss själva på ett litet mjukare sätt. Tack för att dina rader. 😊❤️
Bästa Marie, jag förstår din strävan efter perfektionism i ditt inre.
Just för mig handlar det inte längre om samma typ av strävan efter perfektionism som i den ”yttre världen”. Jag vill ha bra resultat men det känns annorlunda hur jag når dit. Det är en strävan efter att få ”bästa möjliga, positiva förändring” utifrån det läget där jag befinner mig just nu.
Jag påminner mig själv att vår inre värld är en värld i sig, och jag håller med att det är en pågående process att jobba med sig själv.
I motsats till en del ”yttre” arbetsuppgifter, som att skriva ett mötesprotokoll eller att föra siffror in i ett program, kan vi inte medvetet bestämma att vår inre förändring ska vara klar ”nu, nu, nu!” De inre förändringarna sker i olika tempo.
Även när vi har en bit av en inre karta så kan vi ibland märka att kartan ändras under färden och att vi egentligen också behöver jobba med något annat än det vi hade tänkt oss från början. Vi kanske väljer en annan väg och jobbar med känslor i stället för tankar, eller både-och.
Det viktiga, som du skriver är att ha medkänsla för sig själv. Det är inte alltid enkelt. Det kanske fungerar för det mesta, men det finns gånger då vi inte längre är snälla mot oss själva. I alla fall för mig handlar det om att erkänna att jag är värdefull så som jag är, för då blir det lättare för mig att inte se ned på mig själv och vara en hemsk kritiker mot mig själv, i situationer då jag egentligen borde vara min egen coach.
Håller du med?
Tack för din kommentar Monica. När jag läser dina rader känner jag att du har en varm och klok dialog med dig själv. Det märks att du en god vän till dig själv och det känns fint att få ta del av. ❤️
Hej! Jag är 21 år och perfektionist, men inte så mycket när det gäller ytliga saker eller exempelvis städning, utan det är när det kommer till mig själv och min personlighet. Jag kan granska mig själv nästan på ett sjukligt sätt tror jag. T. ex. ”hur lät det när jag sa hej till den här personen?” ”var min röst för ljus, mesig, osv?” Jag tror att alla tittar på mig hela tiden och ser mig i olika vinklar, därför är jag aldrig avslappnad bland folk. Jag kan gå igenom en situation tusen gånger, ältar något extremt och skapar problem som inte ens finns. Ibland leder detta till självmordstankar för jag kan inte nöja mig om jag inte har gjort 100% bra ifrån mig. Detta tar över mitt liv. Jag är ändå tacksam över att ha hittat din blogg. Jag är inne här och läser lite var dag. Kram Stina
Förstår precis. Jag är likadan. Inte en pedant nr det gäller min yttre omgivning. Men med min inre. Hm. Där är jag en nitisk städare. Gott att du har hittat hit Stina. Och varmt tack för din kommentar. ❤️