Berättelsen om tre efterlängtade vänner – Tacksamhet, Förnöjsamhet och Medkänsla

Tacksamhet, Förnöjsamhet och Medkänsla. Tre följeslagare som gör livet skönt och insidan mjuk. Tre musketörer som, med sina silkesvantar, håller den inre kritikern på behörigt avstånd. Tre vänner som numera finns vid min sida och alltid ställer upp. Även i de stunder då jag har tankarna på annat.

Det har inte alltid varit så. Att vi har varit såta vänner, menar jag. Under många år kunde mitt förhållande till Tacksamhet och Förnöjsamhet betecknas om artigt respektfullt. Visst kunde jag känna behov av djupare kontakt men det tycktes alltid komma nåt emellan. Ett nytt projekt, en viktig deadline eller ett tyngande krav. Att vara nöjd passade inte in i min ambitiösa och målmedvetna livsstil. Att vara tacksam kändes helt fel i en tillvaro där självständighet och självtillräcklighet prisades.

Trots min ovilja och mitt avståndstagande gav de inte upp. Tacksamhet och Förnöjsamhet fortsatte att knacka på. När de inte blev insläppta kunde de genom fönstret se min välordnade effektiva tillvaro där soffpotatisarna var obefintliga och kravlistorna oändliga. De växlade en bekymrad blick, slog ut med armarna och sa i munnen på varandra: ”Det är inte dags. Tiden är inte mogen.”

Fyra musketörer med ett och samma mål

Dagarna skyndar snabbt förbi en kvinna som har bråttom. Åren går och kraven sliter. Kampen att bevisa för sig själv tär både på kraft och glädje. Till slut tröttnade jag och såg det meningslösa med att ständigt bevisa för någon som ändå inte såg. Märkte det sorgsna med att aldrig vara nöjd hur bra det än var. Det var dags. Tiden var mogen.

Nästa gång Tacksamhet och Förnöjsamhet knackade på min dörr öppnade jag den därför på vid gavel. ”Välkomna. Vill ni inte stiga in?”, frågade jag blygt, osäker på deras reaktion efter alla år av avvisande. ”Visst vill vi det”, sa de glatt och porlade sedan in i mitt hem med en varm vind i släptåg. Den varma vinden svepte runt, la sin hand på mitt hjärta och sa mjukt: ”Jag tror bestämt att vi inte har träffats. Jag heter Medkänsla och jag känner på mig att du och jag kommer att bli mycket goda vänner.”

De kom för att stanna och ingen kunde vara gladare än jag. Tillsammans med Medkänsla sydde jag varma plädar av förståelse som jag sedan svepte runt mina egna svagheter, misslyckanden och tillkortakommanden. ”Tänk vad det är skönt att vara en människa bland människor”, suckade jag i Medkänslas sällskap när vi satt framför brasan och såg de höga kraven försvinna i lågorna.

Av Tacksamhet lärde jag mig att uppmärksamma sådant jag redan hade istället för att, som tidigare, stirra mig bitter på sådant jag saknade. Till en början fanns inte tillstymmelse av känsla för mina upptäckter och det var endast vår överenskommelse om att ”fake it until you make it” som höll mig kvar. En dag blev min frustration över att inget hände så stor att Medkänsla såg sig tvungen att kliva in och gjuta olja på mina brännande självanklagelser. Inte långt därefter började jag ana små vibrationer av lycka då jag vände mig mot liv och sa: ”Oh, vad bra jag har det.”

Förnöjsamhet och jag hade däremot lite svårare att nå varandra. Felet var mitt. Jag höll tillbaka. Rädd att mista en annan kär vän – Ambitionen. ”Om du och jag blir riktigt nära vänner kommer mossan gro under mina fötter då?”, undrade jag oroligt. ”Jag kommer inte kunna överleva om jag inte får utvecklas, utbrast jag teatraliskt. ”Nej inte alls”, svarade Förnöjsamhet. ”Du behöver inte ge avkall på din vänskap med Ambition bara för att du blir vän med mig. Tvärtom kommer er relation att mogna och fördjupas när jag kommer in i bilden. Du och Ambition kommer att fortsätta utvecklas och göra storverk men med den stora skillnaden att du kommer att ha det gott under tiden. Hur låter det?”, frågade Förnöjsamhet. ”Hur bra som helst”, svarade jag efter att tänkt efter en stund. ”Det låter som om jag skulle kunna få ett gott liv med ett gott driv. Låt oss tumma på det”, sa jag till Förnöjsamhet och gjorde tummen upp.

Förnöjsamhet satte tummen i vädret och den plötsliga rörelsen fick Tacksamhet och Medkänsla att vända titta åt vårt håll. Och när de såg vårt segervissa samförstånd kunde de inget annat göra än att bifalla med samma gest.

Fyra musketörer med ett och samma mål; mitt välbefinnande. Vad kan övertrumfa det?

Tyckte du om denna artikel? I så fall kommer du att gilla dessa:

Tacksamhet  – att se livet som en gåva
Medkänsla – att möta lidande med kärleksfull vänlighet
Leva livet lagom – går det?

Eller varför inte ladda ner min kostnadsfria e-bok Självmedkänsla?