När prinsessan kysste grodan förvandlades den till en prins.
När Belle förälskade sig i Odjuret bröts förtrollningen och hans skönhet uppdagades.
När den fula ankungen blev fullvuxen visade det sig att han var en vacker svan.
Förtrollande sagor om skönhet, fulhet och kärleken dem emellan.
Och vad kan vi lära av dem?
För du vet ju att det finns visdom gömd i botten av varje sagoskatt.
En del skulle säga att dessa tre sagor visar att skönhet är det enda som räknas. Och visst skulle man kunna tolka dem så men det känns lite väl ytligt för min smak. Nej, istället tror jag att det finns en djupare mening dold i dessa berättelser skrivna av bröderna Grimm, Barbot de Villeneuve och H C Andersen.
Jag tänker nämligen att det handlar om kärleken till oss själva och om hur den är beskaffad när den är på riktigt. När vi VERKLIGEN älskar oss själva gör vi det rakt igenom. Vi älskar BÅDE det som är vackert OCH det som är fult. Vi omfamnar våra motsatser och uppskattar det underbara i att vara ofullkomlig.
Vi är både och
Grodan var till utseendet ingen att vila ögonen på men det skulle visa sig att hans omtänksamhet vann prinsessans uppmärksamhet.
När prinsessan tappade sin ring i dammen dök grodan ner i dyn, fångade upp ringen och lämnade den sedan med ett blygt leende till den vackraste varelse han sett. Hjälpsamheten belönades med ett tack men även hennes sällskap. Denna gest gav mod i hans gröna barm och väl uppe på prinsessans rum hoppade han djärvt upp på hennes säng.
I den ursprungliga versionen kastar prinsessan grodan i väggen varpå han förvandlas till en prins. I den modernare upplagan sker denna förvandling genom en puss. För att belysa min ståndpunkt väljer jag den ursprungliga även om jag är motståndare till såväl våld som förtryck.
Prinsessan framställs nämligen i denna version som både vacker och ful. Sina vackra lockar till trots är hon inte främmande för att slänga någon, som är betydligt mindre och svagare än hon själv, i väggen. Hon framställs därmed som grym mitt i allt det näpna.
Grodan är, även den, både vacker och ful. Han är, till en början, motbjudande i sin gröna kostym men blir sedan oemotståndligt skön när förtrollningen bryts.
Och precis så är det även med dig och mig. Vi är både vackra och fula. Vår själ består både av vackra blanka lockar och fula gröna vårtor. Vi har gåvor, egenskaper och beteenden som är uppskattade, goda och välartade. Men vi har också svagheter, karaktärsfel och ovanor som är ömkliga, irriterande och kontraproduktiva. Vi har INTE bara det ena och saknar det andra. Vi har BÅDE OCH. Och det är också det som gör oss till spännande människor.
Det som är fult blir vackert
Det är nämligen i motsatsen som det magiska uppstår. För om du tänker efter så skulle sagan om grodan, odjuret eller ankungen fallit platt till marken om inte förvandlingen hade ägt rum. Visserligen skulle en sådan berättelse vara mer verklighetsförankrad men någon saga hade det inte blivit.
Jag tänker att vi kan ta till oss denna formel för magi även när det gäller vårt eget inre. Med kärlekens hjälp kan vi förvandla det som är fult till något vackert.
Vi skulle till exempel kunna betrakta vår känslighet, den som gör oss osäkra och sårbara, som en gåva i vilken vår kreativitet och medmänsklighet bor. Och dem av oss som anser sig vara allt för utåtriktade och pratiga, skulle kunna börja tolka sin spontanitet som en magisk kraft med vilken man kan dra till sig andras uppmärksamhet i en värld som svämmas över av intryck. Och dem av oss som upplever sig som allt för strama och reserverade skulle kunna omfamna sin fallenhet för ordning och struktur som en gudabenådad begåvning vilken skapar trygghet och förutsägbarhet i livets berg-och-dal-bana.
Vi har så lätt för att bara se grodan, odjuret och ankungen inom oss. Enbart se det som är fult och det som skaver. Vi behöver därför påminna oss om att vi är BÅDE OCH samt att det fula även döljer underbara skatter. Om vi bara uppmärksammar dem. För skönheten ligger nämligen i betraktarens ögon.
Tyckte om denna artikel? I så fall kommer du gilla de här:
Märkligt, hur ord kan fastna och göra ont. Det enda jag tänkt när jag sett kort på dig är ” vilket otroligt vackert leende”.
Och du ramar in rätten till att älska sig själv så fint.
Tack Marie
Åh, tack Kristina. Blev överraskande tårögd av dina rader. Tror att den dumma kommentaren om min stora mun gjorde mer ont den där gången för 40 år sedan än jag har förstått. <3
Så fint skrivet! Men när man själv tycker att man får bekräftelse på att man faktiskt inte duger som man är, vad gör man då?
När man får kritik för sin person, inte för vad man gör? Att man uppfattas som hård och kall när man egentligen drivs av medkänsla men den bara kommer ut i frågeform för att man inte vill missuppfatta? När man trots hårda ansträngningar och goda resultat ändå döms för det där lilla misstaget man gjorde?
Vad gör man då?
Man tar en allvarlig funderare på om denna person verkligen ska vara i ens närhet. Att omge sig med människor som bekräftar ens värde är ett sätt att visa sig själv kärlek och respekt.