”Det som bekymrar mig allra mest, vet du vad det är?”
”Nej”, svarar jag med en uppmuntrande blick, spänd på att höra fortsättningen.
”Det är INTE att jag inte riktigt trivs på mitt nuvarande jobb.”
Hon gör en paus för att betona vikten av det som ska komma.
”Det är det att jag aldrig tycks bli nöjd över huvud taget.”
”Jag har nämligen funderat på om ett nytt jobb verkligen skulle lösa upp den där missnöjesknuten som jag har i magen. Jag undrar om det egentligen inte är så att jag lurar mig själv genom att säga att det beror på jobbet. För egentligen, när jag tänker efter, har jag det rätt bra där jag är.”
Hon börjar räkna upp alla fördelar med sitt nuvarande jobb vilket väcker min nyfikenhet. Är hon är rädd för att göra förändringen och behöver en utväg eller handlar det verkligen om ett djupt liggande mönster som gör att hon går i vägen för sig själv?
”Det här med att du aldrig tycks bli nöjd över huvud taget – berätta mer om det”, uppmanar jag därför henne vilket tar vårt samtal allt djupare ner i missnöjets mörka källare.
En berättelse som dömer oss till evigt missnöje
Jag önskar att jag kunde berätta för dig att hon lämnade vårt samtal med både nya insikter och gott hopp men dessvärre var så icke fallet. Jag visste nämligen inte då det som jag vet idag varför jag inte heller kunde hjälpa henne på rätt sätt.
Hennes fråga har emellertid stannat kvar i mig eftersom jag kunde känna igen mig i både hennes frustration och förvirring över att vara missnöjd trots att man har allt. Ett missnöje som skapar en önskan om att vilja förändra sin situation samtidigt som den framkallar frustration över det mönster som blir tydligt; att man aldrig tycks bli nöjd utan hela tiden måste vidare. En insikt som i sin tur katalyserar ett ändlöst grubbel kring frågan ”Should I stay or should I go?”.
Men egentligen handlar det inte om det.
Att stanna ELLER gå, menar jag.
Snarare handlar det om att kunna göra BÅDE OCH.
Jag tror nämligen att vi som har höga krav och ett starkt driv alltid kommer att vilja röra oss framåt. Drivet genomsyrar oss och är dessutom ett av våra starkaste kort. Vi får saker att hända. När vi inte fastnar i grubbel och självkritik vill säga. Men på det stora hela taget så rör det sig framåt när vi är i farten. Vi vet hur man levererar och vi gör det dessutom med kvalitet.
Vår stora utmaning är således INTE att sluta röra oss framåt.
Vår stora utmaning är istället att röra oss framåt på ett sådant sätt att vi känner oss nöjda SAMTIDIGT som vi rör oss framåt.
Missnöjet vi känner kommer inte att ge med sig bara för att vi slutar röra oss framåt och istället börjar pilla navelludd. Vilket vi bara skulle göra med stor frenesi och målmedvetenhet.
Nej, missnöjet handlar om vårt VARFÖR.
Det handlar om den berättelse vi lever i. De argument kring vilka vi har byggt vår inre drivkraft. Vi tror nämligen att vi inte räcker till utan måste bevisa vår tillräcklighet genom att prestera. Dessvärre kommer vi aldrig att lyckas eftersom vår inre kritiker sätter krokben för oss långt innan vi nått halvvägs. Dömda till att leva i otillräcklighet, trots att vi anstränger oss, förmörkas vårt sinne av missnöje.
Låt mig förklara lite närmare.
En strategi för att få vara med i flocken
Vårt allra starkaste behov som människor är att få tillhöra vår flock. Ett behov som funnits i miljontals år och som styr de flesta av våra handlingar. Vi vill vara med. Inte bli avvisade eller ställas utanför.
Som barn och tonåringar är vi extra känsliga för detta avvisande varför tvivel om vår rätt att få vara med flocken kan sätta djupa spår. Att inte känna sig till fullo accepterad skapar en djupt liggande skamkänsla. Denna skamkänsla kan i sig vara svår att förnimma men du känner oftast igen den i de stunder då du känner dig mindre värd än någon annan. För oss som har höga krav på oss själva tar den sig oftast uttryck som en känsla av otillräcklighet. Vi upplever att vi inte är tillräckligt kompententa, pålästa, smarta, framgångsrika, framåt eller något annat som handlar om vår duglighet.
När vi lever i en berättelse som handlar om att vi inte är tillräckligt dugliga och att detta dessutom är anledningen till att vi inte får vara med i flocken kommer vi naturligtvis att finna strategier för att uppnå tillräcklighet och därmed accept i gruppen. Vi som har höga krav på oss själva blir speciellt förtjusta i att genom goda, mycket goda, prestationer visa på vår rätt att få tillhöra vår flock. Vi kommer att föra fram våra goda prestationer som ett sätt att bevisa att vi är betydligt smartare och duktigare än alla andra. För endast genom att vara bäst, eller åtminstone tillhöra den övre kvartilen, tror vi att vi blir insläppta i gemenskapen.
Denna strategi hade kunnat vara både hållbar och framgångsrik om det inte vore för vår egen inre kritiker.
En inre kritiker underminerar vår strategi
Vi som har höga krav är dessvärre också begåvade med en skarp inre kritiker. En smart analytiker vars jobb är att se till att vi inte begår ett enda misstag på vägen till målet, att bli accepterad av flocken. Betraktat på detta sätt kan vi se att den inre kritikern har vårt bästa för ögonen. Dessvärre saknas medkänslan varför varje recension blir fördömande istället för upplyftande.
Den inre kritikerns röst är färgad av den skam som vi känner innerst inne. I botten av vår själ finns en grundton av otillräcklighet och när den inre rösten stämmer upp i sång blir den ett eko av den skam vi känner. Den fördömer, hånar och skambelägger. Den förpassar oss tillbaks till den skamvrå som vi försökte lämna genom att visa upp vår duglighet.
På detta sätt underminerar vår kritiska röst den strategi som kunde varit hållbar och framgångsrik. Hur vi än försöker bevisa hur smarta, kompetenta, professionella, duktiga och ansvarsfulla vi är kommer den att visa på motsatsen. Den kritiska rösten dömer oss på detta sätt till ett liv i otillräcklighet och missnöje. Ett tillstånd som den dessutom fördömer. ”Du som har allt – varför är du inte nöjd?”
Leva i tillräcklighet
Inom oss bor denna längtan efter att få tillhöra och känna oss accepterade. En längtan som vi delar med, inte bara med alla andra som har höga krav, utan även med alla i vår omgivning. Det är således inte fel på oss när vi känner denna längtan. Snarare är den ett uttryck för vår mänsklighet.
Det vi behöver göra är att ifrågasätta vårt VARFÖR och istället börja bygga våra argument på en annan grund. Börja berätta en annan historia.
En historia som handlar om att VI ÄR TILLRÄCKLIGA. REDAN NU.
För att kunna leva i en sådan berättelse behöver vi tänka, känna och vara på ett sätt som harmonierar med det som vi vill åstadkomma.
VI BEHÖVER BÖRJA LEVA I TILLRÄCKLIGHET.
När vi gör det kommer vi att kunna BÅDE röra oss framåt OCH känna oss nöjda på en och samma gång.
”Det låter ju bra Marie men hur gör man? Hur lever man i tillräcklighet?”
Tack för att du frågar. Jag har skrivit en artikel även om det och den heter Så blir du nöjd (trots att du har höga krav).
Och du. Om du tyckte om denna artikel kommer du att gilla min e-bok om Bli vän med din inre kritiker. Den kan du ladda ner här.
P.S. Denna artikel inspirerades av en läsarfråga till psykologerna på DNs Insida.
Tack!
😀
Oj din text slår an något särskilt hos mig – att jag utöver att inte kunna vara nöjd med vad jag gör och presterar också skäms över hur jag känner… Allt för att få vara med och känna mig accepterad i gruppen -och att alltid sträva efter den ”bättre gruppen” där jag inte riktigt får vara med.
Ser fram mot ”muskelträningen”!
Tack Lena för din kommentar. Och vi ses nästa vecka. 😉
En bukett rosor till dig & en kram eller två.
Har fått en ny favoritdag & längtar redan
efter nästa artikel.
Det känns så oerhört gott att ha läsare som du Maria. Tack. 😀
Tack!
😀