Det ska va gött å leva

Jag har sprungit i hela mitt liv. I alla fall sedan jag var tolv. En sen kväll lovade jag nämligen min pappa, som hade dött månaden innan min tolvårsdag, att han för alltid skulle vara stolt över mig. Ett löfte som jag försökte infria genom att vara så duktig och så snäll som det bara går.

Katt som ligger på rygg och blir kliad

Löftet formade mitt sätt att se på mig själv och min omvärld. Det blev viktigare att prestera än att ha kul och mer angeläget att vara till lags än att ta plats. Man skulle kunna säga att jag drömde om att bli en klart lysande stjärna som inte gjorde allt för mycket väsen av sig.

Och så började jag att springa…

… för att göra pappa stolt.
… för att jag kände mig tvungen.
… för att jag till slut inte visste hur man gjorde då man inte sprang.

Jag började även se på livet som en kamp. En strid som enbart kunde vinnas med hjälp av mina egna prestationer och andras gillande. Jag vilade sällan och den njutning jag upplevde förknippades oftast med att jag hade uppnått ett godkännande, antingen från mig själv eller någon annan.

Låt oss nu stanna här för en stund.

Denna berättelse handlar nämligen inte enbart om mig. Även om mina omständigheter är unika så är inte dess effekter något som enbart gäller mig. Det är nämligen ganska vanligt att sätta sina prestationer och andras gillande i förarsätet på sitt själsliga fordon om man INTE tycker att man duger som man är.

Och när man gör det börjar man att springa…

… för att bevisa att man duger.
… för att man tycker att man måste.
… för att man till slut inte vet något annat sätt.

Och med tiden kommer dagarna att fyllas av aktiviteter, åtaganden och förpliktelser som ska schemaläggas, prickas av och läggas till handlingarna. Vila och avkoppling blir en lyx som man ser sig tvungen att skjuta på framtiden.

Visst njuter man. Men njutningen är ofta kopplad till  bemästrandet eller slutförandet av en uppgift. Den blir betingad av utförd prestation och därför inget som kan stå för sig själv.

Och det är nu som jag kommer till poängen. Eller rättare sagt mitt budskap till sådana som dig och mig.

Det är okej att njuta ÄVEN OM vi anser att vi inte har gjort oss förtjänta av det.

Jag vet. Det är en hisnande tanke att föreställa sig att man kan ligga på sofflocket eller i hängmattan även då man inte har förtjänat det. Utan dåligt samvete dessutom.

Mitt löfte till mig själv inför 2019 kommer därför att, så gott jag förmår, leva efter Roy och Rogers devis:

Det ska va gött å leva.

Hänger du med?

Tyckte du om den här artikeln? Då kommer du gilla de här:

Eller varför inte läsa e-boken Självmedkänsla?

6 reaktioner på ”Det ska va gött å leva”

  1. Tack för artikel. Såg Galenskaparna,för ett år sedan på Lorensberg De hade yrkesglädje. Kunde inte annat än njuta,och må gott. Är själv i en fas,av personlig utveckling och stärkande av självförtroendet. Hjärnspöken att fördriva hittat en psykolog som jag trivs med (inte första gången under mitt liv ) känns som åldern på mig ”En kvinna mitt i livet” gjort det lättare,även om jag fortfarande har många trådar att hantera för att få till en väv. Tack igen!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *