“Jag kommer inte längre ta ansvar för hur ni alla mår.”
“Från och med nu kommer jag säga ifrån när det inte passar mig.”
“Jag tänker inte anpassa mig efter allt och alla längre.”
Det känns så skönt att säga det högt. Klart och tydligt. Nu när vi äntligen har bestämt oss vill vi att hela världen ska få veta.
Men handlar det om det? Att vi vill berätta?
Eller handlar det om att vi behöver deras reaktion för att våga? Att om de bara förstår accepterar och nickar så känns beslutet på riktigt. Nästan som att vi gjort hela jobbet där och då.
Men det är just här det blir knepigt.
Tänk om reaktionen inte blir den vi hoppades på. Tänk om de suckar. Ifrågasätter. Eller värst av allt, inte reagerar alls. Plötsligt känns beslutet bräckligt. Inte för att det var fel. Utan för att vi behövde deras okej för att hålla fast vid det. Vi la vårt mod i deras händer.
Men vet du vad? Modet kommer inte i deklarationen. Det kommer inte av att någon ger sitt godkännande.
Modet växer i det vi gör efteråt. I de små stegen. När vi stannar kvar i vårt nej fast det skaver. När vi låter någon annan lösa sitt eget problem. När vi tar den där promenaden och låter disken stå.
Ingen behöver veta. Ingen behöver nicka. Det räcker att vi gör det vi bestämt.
Att reflektera över
Vilken förändring står du inför just nu?
Vilket litet steg kan du ta utan att någon behöver veta?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Fråga mej själv då och då-vad vill jag just nu? Vill jag det här?
Klokt Evy. 🥰👍
Vilken förändring står du inför just nu? Att min ansvar av att axla andras beslut, inte är viktigt.
Vilket litet steg kan du ta utan att någon behöver veta? Att inte vara rädd för andras missnöje. Hur de ser på omvärlden är deras ansvar.
Kloka insikter Fiona. 🥰👍
Jag har rätt till mina egna känslor.
Preci så. 🥰👏
Min förändring kanske är ”dum” men jag SKA inte plocka undan efter min man el dotter.
Det är min tysta överenskommelse med MIG/ Stina 57
Den var ju klok. Görbart är nämligen klokt. 👍
Så träffsäker text. Känner totalt igen – hur jag säger saker till mig själv, ”nästa gång ditter ringer och krävet…” ska jag säga, ”du är vuxen, just nu passar det inte…”
Som att jag tränar på vad jag ska säga…. sedan när det händer, kommer könslan ” men det är ju mitt bsrn (40 år till trots) men jag ska läsa din text tills den fastnar så att jag faktiskt kan säga att om ingen kan bara kräva saker av mig, (särskilt inte när hon inte vill ha kontakt i övrigt) men det ska jag väl inte säga antar jag….
Heja dig för att du tar steg att förändra. Vad tror du om: ”Just nu passar inte.” Fördelen med det är att du riktar fokus på själva gränsen och inte på varför hon gör som hon gör. Det kommer landa bättre. Känns det för jobbigt så kan du också säga så här. ”Just nu passar inte men jag hjälper dig gärna nästa gång/helg/vecka.” Det gör ditt avvisande mindre definitivt. 🥰👍
1. Att sluta vara sambandcentral, både hemma och till viss del på jobbet där kollegor inte vågar gå direkt till den som ansvarar. Allt måste inte gå genom mig, vi är många i familjen som kan ta ansvar för olika saker som livet kräver.
2. Be dem fråga den berörda direkt utan mig som mellanhand. Sluta fixa allt, låta dem märka själva vad som behöver göras.
Vilken bra insikt. Det kommer bli en gåva inte till dig utan till hela familjen. 🥰👏
Försökte tala om hur jag kände det. Fick ilska och totalt avvisande med bruten kontakt till gensvar.
Står inför utmaningen jobba på relation eller välja bort? Vad är mitt val?
Minsta steg? Vet inte!
Tack för att du berättar Alice. Så trist att det blev den reaktionen. Tänker att reaktionen både handlar om det som sades och personen själv. Känsliga ting kan ju väcka starka reaktioner hos någon och sak blir person. Många gånger kan ju detta redas ut och det är det jag anar att du menar med att jobba på relationen. Men andra gånger visar reaktionen på ett mönster i relationsdynamiken, något som kräver en betydligt större insats än bara ett samtal eller två. Jag tänker på om den ena av er är den som upprepat tar ansvar och är förstående medan den andre får ta plats med sina känslor och sitt månde då finns det en inbyggd obalans som behöver jobbas på. Där måste båda vara villiga att göra arbetet. Där räcker det inte med att du enbart du är villig att jobba på relationen eftersom det bara befäster obalansen ännu mer. Vilket av det båda det är, kommunikationsfnurra eller djupare relationsdynamik, har jag en känsla av att du redan vet svaret på. 🥰
Men när man hör sina föräldrar bli sååå tacksamma för att man gör så de mår bra, då blir det svårt. Man har alltid varit den där dottern som säger och gör det som gör så att de mår gott! Undviker att tala om hur man egentligen själv mår. För då skulle de oroa ihjäl sig! Ska man sluta att vara den personen? De har ju inte många år kvar, ska jag inte fortsätta som jag alltid har gjort? Så svårt!😞
Tack för att du delar med dig Katta och för dina tankeväckande frågor.
Jag tänker så här. Du känner dina föräldrar bäst och du känner framför allt till er dynamik bäst av alla. Du vet till exempel att om du skulle tala om för dem hur du mår så skulle det oroa dem. Och om de blir oroade kommer du förmodligen känna skuld och sen gissar jag att du skulle minimera allt det du sagt tidigare för att minska deras oro. Så varför säga något över huvud taget. Ja, och där får man fundera och komma fram till ett svar själv. För det finns ingen regelbok. Det finns liksom inget rätt eller fel utan bara det beslut man själv tar för att man tycker det är det bästa givet situationen. Kanske kommer du fram till att det bästa är att låta dina föräldrar tro att allt är frid och fröjd med dig. Eller så kommer du kanske fram till att du ibland säger som de är men att du samtidigt förmedlar att du hanterar det. Som i ”Idag känner jag mig lite ur gängorna men det är ju så livet är.” Det finns ju en skala mellan att bikta sig och säga som det är, tänker jag.
Det andra jag tänker på är att vi ofta ser det svart-och-vitt. Att antingen ställer jag upp på allt de vill eller så ställer jag inte upp alls. Även här finns det oändligt många variationer. Du kan ställa upp på somligt men inte på annat. Du kan ställa upp vissa tider men inte andra. Du kan helt enkelt säga nej till något och inte ja till allt. Vad du säger ja och nej till är något som DU ska komma fram till. Det är just den resan som egentligen är den viktigaste. Att du börjar fråga dig vad du vill och börjar lita på det. Och sen tar det bit för bit. 🥰
En person på mitt arbete använder sig av härskartekniker och det har normaliserats dvs ”bry er inte om hen, eller ge dig inte in i diskussion med hen”. Jag har blivit särskilt utsatt eftersom jag är en person som inte kan vara tyst när ngn beter sig illa mot andra. I veckan var måttet rågat och det uppstod en händelse där jag blev utsatt. Jag bestämde mig för att ta det ett steg längre och har gjort en anmälan gällande arbetsmiljön. Nu har jag blivit dubbelt utsatt min chef och hennes chef i sin tur har reagerat med att lägga skulden på mig , ”varför gjorde du så när du vet hur hen är”. Jag skulle behöva deras stöd i detta. Jag har varit jätteledsen i flera dagar och känner mig skyldig trots att det borde vara tvärtom. Nu har det gått ytterligare några dagar och det börja vända i mått mående. Jag känner mig mer och mer övertygad om att jag gjort rätt men är mkt besviken på att jag inte fått ngt stöd.
Men vad trist att cheferna reagerade så. Du gjort de ju helt rätt. Jag tänker att dina chefer har reagerat dysfunktionellt på ett dysfunktionellt beteende. Lagt locket på istället för att ta ta i det. Och när någon gör det motsatta så reagerar de än en gång dysfunktionellt genom att projicera sin egen skuld på dig. Att se det så kan hjälpa dig att inte ta på dig den skulden. Vilket verkar vara precis så du har hanterat det. 🥰💪👏
Förändring: Jag har ingen jag behöver ta hand om längre
Det ingen behöver veta; att jag släpper taget om andras problem för att lyfta fram mig själv inför mig själv mer o mer
Så skönt Barbro. 🥰👍
Ja, men ibland väldigt svårt
Ja, det är det. 🥰