“Jag kommer inte längre ta ansvar för hur ni alla mår.”
“Från och med nu kommer jag säga ifrån när det inte passar mig.”
“Jag tänker inte anpassa mig efter allt och alla längre.”
Det känns så skönt att säga det högt. Klart och tydligt. Nu när vi äntligen har bestämt oss vill vi att hela världen ska få veta.
Men handlar det om det? Att vi vill berätta?
Eller handlar det om att vi behöver deras reaktion för att våga? Att om de bara förstår accepterar och nickar så känns beslutet på riktigt. Nästan som att vi gjort hela jobbet där och då.
Men det är just här det blir knepigt.
Tänk om reaktionen inte blir den vi hoppades på. Tänk om de suckar. Ifrågasätter. Eller värst av allt, inte reagerar alls. Plötsligt känns beslutet bräckligt. Inte för att det var fel. Utan för att vi behövde deras okej för att hålla fast vid det. Vi la vårt mod i deras händer.
Men vet du vad? Modet kommer inte i deklarationen. Det kommer inte av att någon ger sitt godkännande.
Modet växer i det vi gör efteråt. I de små stegen. När vi stannar kvar i vårt nej fast det skaver. När vi låter någon annan lösa sitt eget problem. När vi tar den där promenaden och låter disken stå.
Ingen behöver veta. Ingen behöver nicka. Det räcker att vi gör det vi bestämt.
Att reflektera över
Vilken förändring står du inför just nu?
Vilket litet steg kan du ta utan att någon behöver veta?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar