Vi vill så gärna att de vi älskar ska ha det bra.
Så vi oroar oss. Säger ”hör av dig när du kommer fram”. Tänker på dem när vi borde sova. Bär deras bekymmer som om de vore våra egna. Vi kan inte riktigt slappna av förrän vi vet att allt är okej.
Och när vi väl vet börjar vi om. Igen.
Varför gör vi det? För att oron känns nödvändig. Som att släppa den vore att sluta bry sig. Som att våra tankar på något sätt håller dem vi älskar säkra. Oron blir ett sätt att göra något när det inte finns något att göra.
Men någonstans har vi blandat ihop två saker. Oron och kärleken. Vi har trott att de hör ihop. Att den som inte oroar sig inte bryr sig tillräckligt.
Fast de är inte samma sak.
Oron handlar om oss. Om vår rädsla, vårt behov av att veta. Vi ringer för att vi ska känna oss lugna. Vi ger råd för att vi ska känna att vi hjälper. Vi frågar ”är allt okej?” för att vi ska slappna av.
Omsorgen handlar om dem. Om vad de behöver. När de behöver det. Den frågar ”vad behöver du?” och väntar på svaret. Den lyssnar utan att försöka lösa. Den finns där när de ber om det. Den litar på att de klarar sig.
Vi kan bry oss utan att oroa oss. Vi kan älska utan att ligga vakna. Och nästa gång oron kommer kanske vi kan stanna upp och känna efter. Är detta för dem? Eller är det för mig?
Kärleken behöver inte vår oro. Den behöver vår närvaro.
Att reflektera över
Vem oroar du dig mest för just nu?
Vad behöver den personen egentligen från dig?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Tack för att du lyfte fram detta i ljuset
Känner igen mig i detta. Nu kommer jag att hålla i mig när oron kommer.
Tack Marie!
Det här var verkligen en ögonöppnare!
Jag oroar mig för min dotter och ibland ligger jag och grubblar nätterna igenom. Och det liknar lite av det du beskriver om att oron blir något tvunget. Jag har ibland så svårt att bara lyssna på henne, för jag vill så innerligt gärna att hon ska må bra och kan därför inte hålla mig ifrån att komma med goda råd.
Jag förstår nu att det egentligen handlar mer om mig själv än om henne. Du beskriver det så bra! När jag för tillfället stillat min oro efter att ha fått min dotters bekräftelse på att allt är bra slappnar jag av.
Men sedan behövs det inte mycket förrän oron är där igen och det börjar om igen.
Dina kloka ord har fått mig att inse att jag behöver släppa taget och ha tillit.
Tack!
Vilken fin reflektion Kattis. Insiktsfullt och klokt utan att döma dig själv. Det är som du beskriver. Oron kommer tillbaka gång på gång. Så vi måsta släppa gång på gång också. Det är därför vi behöver vara förstående och inte dömande mot oss själva. 🥰
Vem oroar du dig mest för just nu?
Min son.
Vad behöver den personen egentligen från dig?
Sluta oroa mig, backa och vara trygg i mig själv.
Klok son. Klok mor. 🥰
Det är min dotter som jag alltid känner oro för men jag vet vad hon behöver: Tillit, tro på hennes egen förmåga och att låta henne vara fri att göra egna val.
Precis så Karin. Det är så du möter oron på ett nytt sätt som ff är kärleksfullt. 🥰
Just nu så oroar jag mig mest för mig själv och hur jag ska hitta ett sätt att hantera min smärta så att jag kan orka finnas där för min dementa mamma.
Men det var verkligen på pricken att jag ringer till mina barn av de skäl du beskriver verkligen en dörröppnare. Kommer det med uppväxten och med min pappa som alltid ringde otaliga människor för att kolla hur de mådde. För honom var det ångestlindrande att ständigt höra after hur andra mådde detta förstod jag ett par år innan han dog.
ajälv
Ja, våra beteendemönster kan verkligen gå i arv. Och det är en sådan ögonöppnare när man ser sitt eget beteende i någon annans och förstår att det inte är så konstigt att man är som man är. Det blir en slags förlåtande insikt som känns befriande. Tack för att du delar med dig Karin. 🥰
Ja du detta känner jag så väl igen men har börjat med att släppa…. först så sa jag till mig själv att jag inte behöver ta hand om min broders sätt att vara med att ursäkta honom med att det är bara brorsan han är sån….
Kände att nä nu får det vara bra! Det dröjde typ 60 år nä jag börja inte som spädbarn men ganska snart efter..
Sen att min sista relation slutade med en smäll bokstavligt så tog det ett bra tag medans jag ursäktade hens beteende men det är slut med det också…
Tack för att du delar med dig. Det känns som att du fått nog med oro och ursäktande. Och det kändes bra att läsa. En inre beslutsamhet som känns skön. 🥰
Spot on! Herregud vad jag oroat mig och oroar mig för mina närmaste. Totalt i onödan. För inte hjälper det dem och inte hjälper det mig. Men så otroligt svårt att sluta när en oro väl sätter sig i mitt huvud.
Just nu är det min yngsta son och hur det går för honom i skolan. En oro som varken han eller jag behöver. Istället behöver både han och jag min tillit. Min tro på att han som är 25 år klarar sig själv. Men hur sjutton gör man för att släppa den där jäkla oron?
Tack Anna Viktoria. Tror att många känner igen sig. Oron för barnen släpper väl riktigt aldrig oavsett om de är 5 eller 65. Jag tror att det handlar om att se oron, möta den och sedan kärleksfullt släppa den. Gång på gång på gång. Det är i ”släppet” det händer saker. 🥰
Oron ligger hos mig nu, hur ska jag kunna slappna av och läka de sår som finns inuti mig? Hur ska jag kunna gå vidare?
Omsluta mig själv med kärlek, omtanke o all den omvårdnad jag behöver så enkelt men inte helt lätt, ibland är det svårt att släppa tanken; ”Hur kommer det att bli?”
Tack för att du delar med dig Barbro. Jag tänker på det du skriver om att det är svårt att släppa ”Hur kommer det bli?” och håller med dig. Att leva i ovisshet är urjobbigt för oss människor. Det är därför vi håller på att planera och förutse så mycket som möjligt för att skapa en känsla av att vi ”vet” fast vi inte gör det. Något som bara skapar mer oro. Tyvärr. Så den dör klyschn ”det som sker, det sker” är faktiskt inte så dum när allt kommer omkring.☺️❤️
Detta med oro kontra kärlek talade direkt till mitt hjärta. Tack! Jag har ända sedan jag skilde mig från mina barns far för många år sedan levt med dåligt samvete. Oro för att de ska ha farit illa. Det tar sig uttryck i att jag får dåligt samvete när jag inte kan hjälpa dem på olika sätt. Ett överdrivet hänsynstagande.
Trots att både han och jag gått vidare i bra relationer, trots att barnen aldrig anklagat oss, trots att de har bra liv. Trots att skilsmässan var lugn och vi alltid samarbetat bra kring barnen.
Jag börjar tro att det mer handlar om mig. Jag är en högpresterande person och skilsmässan var mitt ”misslyckande”. Jag kan inte komma över att jag inte ”lyckades” leva hela livet med barnens pappa. Tänk om jag översatt detta till onödig oro för barnen? Hög tid att skilja på mig och dem! Kärlek är att respektera mig själv för det svåra beslutet för många år sedan, kärlek är också att inte översätta min (skruvade) upplevelse av misslyckande till oro för mina vuxna barn. De har aldrig bett om detta. De kan ta ett nej utan att tolka det som att jag inte älskar dem.
Vilken klok och insiktsfull iakttagelse Vanja. Och det låter rimligt. Att din oro är sprungen ur skuld- och skamkänslor som uppstod vid skilsmässan eftersom det inte finns någon påtaglig anledning att oroa sig egentligen. Nu när du vet kan du släppa. Inte bara oron utan även skuld- och skamkänslorna. Vilken frihet! 🥰