Mitt bästa knep för att hantera omöjliga personer

Det är samma visa varje gång.

Hon klagar och anklagar. Ser fel på allt och alla.
Du lyssnar men försöker avbryta den negativa tiraden med:

”Men om du försöker se på det här sättet istället…”.

Du vill få henne att ändra sig, bli mer tolerant och mindre dömande. Resultatet?

Sämre än sämst.
Hon lämnar ert samtal med sin uppfattning om livet bekräftad.

”Ingen förstår mig.”
I ditt knä har hon lagt ilskan och fördömandet. Tyst för dig själv muttrar du ”omöjliga människa” mot den stängda dörren.

Det finns inga omöjliga människor

De blir bästsäljare. Böckerna som lovar oss de bästa knepen för hur vi ska hantera dessa ”omöjliga” personer. Människor som har beteenden som får oss att gå i spinn, lacka ur eller bli helt mållösa.

Men du. Jag tror inte på det.
Jag tror inte på att det finns omöjliga personer.

Mest för att jag inte gillar etiketten. Kanske för att jag själv har känt mig ”omöjlig” emellanåt. Som till exempel vid de tillfällen jag spelat ut, över och förbi alla gränser. Sagt vad jag tycker och tänker utan tanke på smartheten i ett sådant drag. Tagit upp plats med min självömkan och självgodhet på ett sätt som genererat både mig själv och min omgivning. Jo, men visst har jag platsat i facket “omöjliga personer”.

Nu hör jag dig säga:

”Nej, men inte du Marie. Du är inte sådan.”

Jo, det är jag. I alla fall emellanåt. Och det är jag fullständigt okej med. För den skull vill jag inte bli raljerad över i en bok som syftar till att få den som läser att känna sig förmer, smartare och på alla sätt och vis en bättre människa. En människa som blir drabbad av oss ”omöjliga”.

Mitt synsätt är att det INTE finns omöjliga människor utan istället människor som emellanåt beter sig på ett sätt som stör oss andra. Dessutom är jag av den uppfattningen att alla människor gör sådant som stör andra människor. Det är så livet gestaltar sig när man lever tillsammans på en begränsad yta. Inget konstigt med det.

Nu hör det ju till saken att de flesta av oss fångar upp när någon stör sig på oss. Speciellt vi som är självkritiska. Vi är nämligen vana att ha alla tentaklerna ute, allt i syfte att vara en person som människor definitivt INTE stör sig på.

Men sedan finns de vissa, som av olika skäl, inte fångar upp dessa signaler. Eller, om de gör det, inte vill eller förmår ändra på ett beteende som stryker oss andra mothårs. Och det är dessa som blir ett problem för oss. Speciellt om vi har dem i våra nära omgivning.

Så vad gör vi då med dessa personer, som har fått etiketten ”omöjlig”, och som lyckas trigga igång oss trots våra goda föresatser om motsatsen?

Jo, det ska jag lära dig nu. Du ska nämligen få mitt allra bästa knep. Ett knep som jag har lärt ut till åtskilliga kvinnor och män som haft närstående vilka genom sin beroendesjukdom varit helt ”omöjliga”. Den som lider av en beroendesjukdom visar nämligen upp ett antal beteenden som stryker omgivningen mothårs. Minst sagt.

Så låt oss titta närmare på detta knep.

Låt det börja med mig

När någon påverkar oss på ett sätt som vi inte vill är det lätt för oss att lägga över ansvaret för förändringen på vår motpart.

”Om bara du … , så kommer jag …”

Visst kan vi vara förnuftiga och tänka att även VI har en del i det som sker men de flesta gånger tar vi den lättare vägen. Den som leder upp på den höga hästen där vi själva har rätt och den andre fel. Vi pekar från vår häst och säger:

”Det är DU som är omöjlig. Inte jag. Ändra dig.”

Mänskligt, men inte särdeles effektivt, eftersom det enda som kommer ske är att den andre personen går i försvar eller till attack.

”Nej, JAG är inte omöjlig men DU är.”

Och sen är kriget i full gång där båda måste låsa sina positioner och nära en önskan om att den andra ska ge vika. Något som endast kan ske på bekostnad av någons självrespekt och relationens tillit.

Vad kan vi då göra istället?

Vi kan använda mitt knep för att hantera omöjliga personer; LÅT DET BÖRJA MED MIG.
Istället för att förvänta sig att den andre ska ändra på sig ska vi börja ändra på oss själva. Låt mig förklara.

En relation är som ett system bestående av två parter som är beroende av varandra för att skapa samverkan och harmoni. I det här fallet behöver harmonin inte vara att man tycker lika eller ens tycker om varandra utan snarare handla om att man har hittat ett mönster där bådas roller är givna. Ungefär som en dans där stegen är olika men kombineras och matchas så att paret bildar en rytmisk enhet som sveper fram över golvet.

I de flesta av våra relationer dansar vi en härlig och behaglig dans där båda parter ler och njuter, men i några relationer dansar vi med sammanbitna tänder och neddragna mungipor. Dansen funkar men ingen av parterna mår särdeles väl. I beroendesammanhang brukar denna dans kallas djävulsdansen, dansen som den anhörige och den beroende medverkar i. Den beroende tar ett steg och den anhörige följer efter och så pågår dansen tills båda är helt insnärjda i ett dysfunktionellt beteende som förvisso känns tryggt men som är själsligen utarmande.

När vi har personer i vår omgivning som känns ”omöjliga” och som får oss att dansa med neddragna mungipor behöver vi påminna oss om att en relation är ett system som strävar efter harmoni. Istället för att säga:

”DU är omöjlig. DU behöver ändra på dig.”

kan vi säga; LÅT DET BÖRJA MED MIG för att därefter ta ett helt nytt steg i dansen. Ett steg som vi aldrig tagit tidigare. För när någon part bryter mönstret kommer den andre att antingen följa med i svängarna eller avbryta dansen för att finna harmoni någon annanstans.

Nya steg och nya turer

Vilka de nya turerna i dansen är kommer vi att förstå om vi tar ett par steg tillbaka och reflekterar. När vi ser vår dans på distans blir det lättare att urskilja tydliga mönster.

Det vi kan börja fråga oss är hur dansen vanligtvis inleds. Kanske är det när vår motpart gör följande:

• Vid ett avvisande suckar och därmed överför skuld
• Slår sig ner oombedd på stolen bredvid
• Sticker in huvudet och frågar med en undergiven röst ”Stör jag?”
• Förklarar hur saker och ting EGENTLIGEN hänger samman
• Klagar på något i omgivningen.

Därefter kan vi börja reflektera över själva dansen för att urskilja var och ens olika roller. Dessa kan till exempel vara:

• Den ene är missnöjd medan den andre blidkar
• Den ene är intensiv medan den andre drar sig undan
• Den ene är osäker och tvekande medan den andre tar över och dominerar
• Den ene pratar och den andre lyssnar
• Den ene är negativ medan den andre är positiv.

Ibland kan vi behöva ta några ytterligare turer i den gamla dansen för att kunna se både hur den börjar och vad den egentligen handlar om.

Ju tydligare vi kan se vår dans desto lättare förstår vi vilka som kommer att bli våra nya steg. Inte allt för sällan kommer dessa nämligen bestå i att upphöra att göra det som vi brukade göra och sedan finna det som kan bli det motsatta. Det skulle till exempel kunna vara att:

• Bli uppriktig och ställa krav om vi tidigare försökt blidka
• Ta ett steg tillbaka om vi tidigare har varit intensiva och ”på”
• Ta ett steg in och föreslå om vi tidigare blivit föreslagna
• Säga nej om vi tidigare sagt ja
• Ta hand om våra egna behov om vi tidigare tagit hand om andras.

Sedan är det bara att börja dansa.

Troligtvis kommer vår ”partner” att protestera genom att fortsätta den gamla dansen men om vi står på oss kommer vår partner att följa oss eller finna ett helt nytt sätt att dansa. Och kanske då någon annanstans. Genom att börja med oss själva har vi gjort en förändring möjlig.

Vi kan inte ändra på någon annan.
Men vi kan ändra på förutsättningarna genom att ändra på oss själva.

Och nu du. Vilka NYA danssteg behöver du ta?
Berätta i kommentarsfältet nedan.

Tyckte du om den här artikeln? Då kommer du att gilla de här:
Så blir du tagen på allvar när du säger ifrån
8 misstag du inte vill göra när du samtalar
10 sätt att säga nej utan vara vare sig undfallande eller aggressiv
Mitt slott, mina regler: lär dig sätta gränser med värdighet