Vi har jackan på. Sagt hej då, tackat för maten. Tagit ett halvt steg mot dörren. Men hon kommer på en sak till. Och vi blir kvar. Nickar och svarar. Det vore ju konstigt att inte göra det. Klockan blir kvart över. Halv. Vi är fortfarande där.
Varför säger vi inte bara tack för ikväll och går?
För det är inte bara i hallen vi blir kvar. Det är på middagen som tagit slut för längesen. I telefonsamtalet som dränerat oss. I mötet som glidit över tiden. Vi har en hel kollektion av att inte gå.
Vi gör det av omtanke, säger vi. Vill vara hänsynsfulla. Inte göra någon besviken. Inte vara party pooper. Så vi stannar. Och stannar. Trots att vi vill gå.
Men hänsynsfull mot vem? Hon har ju redan haft sin kväll. Han som ringt har fått det han behövde. De andra på middagen klarar sig fint utan oss. Det är inte dem vi tar hänsyn till. Det är oss själva. Vi vill slippa det lilla ögonblicket av friktion — pausen, blicken, det halva “men ska du redan…”.
Så det är därför vi blir kvar. För fem sekunders skav på vägen ut. Men tack för ikväll räcker. Det är allt vi behöver säga innan vi öppnar dörren och går.
Att reflektera över
I vilken situation dröjer du mest?
Vad vill du egentligen slippa?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
I vilken situation dröjer du mest?
Otrygg anknytning till min mamma har gjort att jag stannar kvar lite för länge i sällskap.
Vad vill du egentligen slippa?
Att slippa ifrån omvärlden som då känns otrygg. En falsk inlärning där jag som person från början skulle ha fått lära mig att lita på mig själv. Som en trygg anknytning att våga släppa taget. Bli lite mindre mammig.
Så fint att du ser var mönstret uppstod och hur det påverkar dig idag. Tack för att du delar med dig Fiona. 🥰
Jag dröjer nog mest när jag ska gå ifrån en vänner.
Det är jag som dröjer mig kvar eftersom jag har svårt att veta vad som är tillräckligt när man ska säga hejdå
Men den största tröskeln och kliva över är den ut till rädsla och ensamheten, så himla gott att vara i vänners lag.
/
Ja, så är det ju också Denise. Fint att du tar upp det. Det finns ju en separation vid alla dessa tillfällen som kan väcka den där rädslan som är mer existensiell. Så det lilla kan verkligen väcka det stora i dessa ögonblick. 🥰
Hej Marie,
Det Du skriver har jag funderat länge
på. Varför händer det så ofta att gäster blir stående i dörren påklädda för att gå men börjar att prata igen om något, ofta helt oväsentligt?
Och ”ska Du/ni redan gå? Istället för att säga tack för att du/ni kom.
Skönt att höra Dig beskriva situationen.
Tack, Dina ord är slagkraftiga och givande.
Tack för att du delar med dig Berit. Och det är ju ännu värre när det är motparten som inte kan gå. Vad gör man? Börjar rör sig mot dörren, öppnar den, följer de ut? Den är klart knepigare. 🥰
Dina ord känns i magen direkt. Jag stannar ofta för att lyssna till det som inte sägs när alla är närvarande. Jag känner redan vid start på en träff att det finns något att dryfta senare. Exempelvis körövningar där dirigenten lägger allt i mitt knä efter övningen. Och jag går hem tyngd av anförtroendet och med förlust av sångarglädje
Ja, det där har jag också varit med om. Att eftersnacket blir skitsnack som inte alls känns bra. Funderar på om odet kan ha något med att man bearbetar den sociala anspänningen men på helt fel ställe. Hm. Intressant. Tack Karin. 🥰
Ooh keramik och lera. Nu blev jag så sugen. Precisdet där myyyset, att vara mitt i det. Attans att jag ska avleda mig själv och fara iväg i huvudet så snabbt hemma att jag oftast missar den drogen.
-Besvikelsen i mammas röst?
-Rädslan att lämna behov otillfredsställda? (För det är ju min viktigaste uppgift när jag inte är riktigt riktigt bra på något specifikt i övrigt:/)
I alla fall två orsaker som ploppar upp. Katastroftankar som är svåra att möta. Undviker nog dem lite.
Just denna morgon svarat återigen på SMS om gårdagens träff. En slags förlängd recension och utvärdering att vi hade det bra och alla blev nöjda med allt. Ältandet och bekräftandet som hon söker och som jag svarar på, eller förstärker? Mitt eget dömande över mitt beteende… suck vad jag tittar på det
Jag längtade också efter det. Efter något som låg bortom det som jag göra här vid skrivbordet. Något att försjunka i och glädjas åt. En ”hobby”. Och sen det där du tar upp med att känna att man tvinga in i ett bekräftande. Det är ingen skön känsla. Har tänkt på hur jag kan gör det med andra. Speciellt förr när min osäkerhet var större. Inte så mycket numera men när jag upptäcker hur andra börjar försäkra mig hur bra det var, precis som du beskriver det som hände i relationen igår, då vet jag att det är min osäkerhet som fått fäset i de andra. Oskönt för oss alla. 🥰
Otroligt träffande.
I vissa situationer är det där hallsnacket med någon härligt. För att vi inte var klara, någon av oss. Ibland kvar lite extra för att inte vara oartig, kanske i en ny och osäker relation – kan vi vara oss själva ännu? Det går att hantera, skaver egentligen inte mycket mer än just i stunden, om ens det. Sitter inte kvar.
Men ibland skriker hela mitt jag av ”ta mig härifrån innan jag kreverar” men står kvar för att inte såra – för jag vet att mitt besök betyder mycket.
Personen vill ha mer än vad jag vill ge. Än vad jag kan ge på ett ärligt sätt. Förvarnar – nu måste jag strax gå. Och sen hamnar vi där. I hallen. Jag har egentligen ingen annanstans att vara – men jag vill inte vara där. Det blir abrupt slut på pratet för jag vet att jag aldrig kommer iväg annars.
Jag hastar därifrån. Sätter mig i bilen. Tar ett djupt andetag. Lättnad, blandad med en smula skam. Förlåt, men jag kan inte ge dig det du så gärna vill ha.
Så fint du delar med dig Ellenn. Både om stunderna där hallsnacket är härligt men också om dem där det verkligen skaver. Jag tro vi är många som kan känna igen oss i båda. 🥰
Jag har alltid svårt att avsluta( inte bara om jag är på besök men även i telefon) och det är ju jag själv som skapar obehaget. Förmodligen nån slags subtil känsla av skuld,borde ta hand om den andra personen känslor….
Detta var intressant och spännande att reflektera över! Det är det värt att göra.
PS. Apropå din keramikkurs. För ett litet tag sen köpte jag en bok med mandalabilder. Plockade fram mina vattenfärger som legat i en byrålåda i 25 år.
Älskar det!
Det är så rogivande. Att finna ut färgkombinationer,hålla mig innanför de svarta linjerna på motivet. Koncentration! Jag är i nuet! Och..
Vad fint det blev!
Och det behövs bara bok och vattenfärg och pensel.
Ja, men visst hänger det ihop Elisabet. Att vi dröjer oss kvar för vi att vi vill underlätta för dem. Tycker det är spännande att se hur detta mönster dyker upp i alla möjlig situationer. Härligt med din mandala. Förstår känslan. Jag har haft tankar, av och till, vad jag vill göra som kan vara berikande och som ligger bortom skrivandet. I etts samtal med en väninna sa jag spontant: Jag vill prova keramik. Och så blev det. 🥰