Vi som dröjer kvar

Vi vill gå. Hela kroppen vill gå. Men någonting håller oss kvar.

Vi har jackan på. Sagt hej då, tackat för maten. Tagit ett halvt steg mot dörren. Men hon kommer på en sak till. Och vi blir kvar. Nickar och svarar. Det vore ju konstigt att inte göra det. Klockan blir kvart över. Halv. Vi är fortfarande där.

Varför säger vi inte bara tack för ikväll och går?

För det är inte bara i hallen vi blir kvar. Det är på middagen som tagit slut för längesen. I telefonsamtalet som dränerat oss. I mötet som glidit över tiden. Vi har en hel kollektion av att inte gå.

Vi gör det av omtanke, säger vi. Vill vara hänsynsfulla. Inte göra någon besviken. Inte vara party pooper. Så vi stannar. Och stannar. Trots att vi vill gå.

Men hänsynsfull mot vem? Hon har ju redan haft sin kväll. Han som ringt har fått det han behövde. De andra på middagen klarar sig fint utan oss. Det är inte dem vi tar hänsyn till. Det är oss själva. Vi vill slippa det lilla ögonblicket av friktion — pausen, blicken, det halva “men ska du redan…”.

Så det är därför vi blir kvar. För fem sekunders skav på vägen ut. Men tack för ikväll räcker. Det är allt vi behöver säga innan vi öppnar dörren och går.

Att reflektera över

I vilken situation dröjer du mest?

Vad vill du egentligen slippa?

Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.

blommaFå fler reflektioner som denna

Jag skriver till dig varje söndag med texter om det du känner igen. Reflektion som hjälper dig komma hem till dig själv.

Kommer varje söndag. Kostar inget. Du kan hoppa av när som helst.

blommaDu kanske också gillar

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

1 reaktion på ”Vi som dröjer kvar”

  1. Jag har alltid svårt att avsluta( inte bara om jag är på besök men även i telefon) och det är ju jag själv som skapar obehaget. Förmodligen nån slags subtil känsla av skuld,borde ta hand om den andra personen känslor….
    Detta var intressant och spännande att reflektera över! Det är det värt att göra.

    PS. Apropå din keramikkurs. För ett litet tag sen köpte jag en bok med mandalabilder. Plockade fram mina vattenfärger som legat i en byrålåda i 25 år.
    Älskar det!
    Det är så rogivande. Att finna ut färgkombinationer,hålla mig innanför de svarta linjerna på motivet. Koncentration! Jag är i nuet! Och..
    Vad fint det blev!

    Och det behövs bara bok och vattenfärg och pensel.