Vi har väntat på det här hela dagen.
Att sjunka ner i soffan med filten, serien och vårt favoritgodis. Någonstans mitt i börjar vi scrolla på telefonen. Och när eftertexterna rullar känner vi oss lika tomma som påsen bredvid. Vi kallar det att ta hand om oss. Men det som skulle tas om hand finns fortfarande kvar.
Varför hjälper det inte riktigt? Varken serien, godiset – eller det där lilla impulsköpet? Kanske för att inget av det är omsorg. Det är tröst. Och tröst vill bara att det ska sluta kännas. Den dämpar, fyller, förströr. Men den frågar aldrig vad vi egentligen behöver.
Men när vännen ringer och rösten inte låter som vanligt, gör vi inte så. Då säger vi inte “köp en påse godis och sätt på en bra serie”. Då lyssnar vi. Frågar hur det egentligen är. Stannar kvar i det som är svårt utan att försöka göra det lättare. Det är omsorg, den riktiga, och vi kan den redan. Vi ger den bara aldrig till oss själva.
Tänk om vi nästa gång stannar en stund innan vi trycker play. Inte för att soffan är fel. Utan för att vi förtjänar samma sak vi ger alla andra. Att bara sitta en stund. Känna efter. Och ställa oss frågan vi ställer till alla andra men aldrig till oss själva:
Hur är det egentligen?
Att reflektera över
När ”tog du hand om dig” senast utan att det riktigt hjälpte?
Vad tror du att du egentligen behövde just då?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Jag tror att jag behöver närhet till min familj som bor i Sverige. Jag bor på Teneriffa
Viktig insikt. Tack Lisa. 🥰
Jag åkte på spa nyligen med min man och ett par vänner. Det brukar ge mig ny energi men denna gången behövde jag nog varit med mig själv totalt i stillhet och tystnad det hade gett mig ny energi fullt ut tror jag.
Vilken viktig insikt Susanne. Jag tänker att det ofta är i efterhand vi upptäcker de gränser som vi behöver sätta för framtiden. 🥰
Ibland kör Jag mig själv i botten,varför? Den sista biten gick fort! Och omdömendlöst.hoppas!
Ja, det går alldeles för fort på livets körbana emellanåt. Men vilken tur att vi upptäcker det och kan ge oss både omsorg och nytt bränsle igen. 🥰
Jag är ofta slut i kropp och knopp när jag kommer hem från jobbet och när jag äntligen kan sätta mig ner och kolla på en av alla serier jag följer på tv, för att jag tänker att detta är att ”ta hand” om mig, men egentligen är nog det som jag behöver en liten stund några får ord att någon frågar ”hur har din dag varit” och även orkar lyssna på mitt svar. Jag tror kanske också att jag flyr till tv, för då kan jag älta själv och behöver inte prata. Vet inte om det är att ta hand om mig, men det är just nu det ända jag vet…,
Så ärligt och fint du beskriver Maja. Känner sorgen och ensamheten i dina rader. ❤️
Jag ”tog hand om mig” igårkväll med TVn påslagen, god choklad och lugnt omkring mig men jag kände mig bara orolig, uttråkad och lite skyldig över att ha ätit choklad när jag har diabetes 2.
Tror jag hade behövt prata med någon som lyssnade och förhoppningsvis förstod eller kanske ännu hellre gjort något jag tycker om, stickat, lyssnat på en bra bok, musik jag gillar ….min privata situation med en man som är äldre, hör dåligt och är begränsad av svårigheter att röra sig. Något han inte rår för men jag påverkas och önskar jag fann något som kan skingra mina tankar och ge mig mer glädje och ro i vardagen.
Tack för att du delar med dig. Så fint att du vägar möta dig själv på detta ärliga sätt. Tror bara gott kommer av det. 🥰
Känns SÅ fantastiskt att läsa.
Det gör ont på samma gång som jag behöver försöka ta till mig det som du skriver.
Är så svårt men det måste gå.
Läser om och om igen …
Tack 🙏
Har lagt så mycket känslo- och tankemöda på en person som inte vill förändras och inte vill prata. Tänkt katastroftankar och oroat mig så mycket. Men nu har jag taggat ner och pratar med mig själv och låter allt komma ut.. känt förödmjukelse, ilska, längtan tillbaka- men kanske ändå om jag fogar mig och accepterar pratförbud om vissa ämnen. Känt som att mitt val står mellan total ensamhet å ena sidan och å andra sidan delaktighet i ett sammanhang i vacker miljö men till ett pris av att den andre bestämmer villkoren. Känt sorg och haft en inre ettrig dialog med mera i en osorterad röra. Men sakta går det framåt och ibland känns det hoppfullt och inte alls ensamt! ☀️
Det låter som du är inne i en utmanande process som kommer förändra dig på djupet. Hur du än väljer. Jobbigt att vara mitt uppe i det men så gott att ha genomgått det. Kärver mod och tillit. Tack för att du delar med dig Elisabeth. 🥰
Mitt i prick, precis så känns det. Det är full fart hela dagen. När jag blir trött framåt kvällningen sätter jag mig och tittar på tv eller i telefonen men det ger inget utöver fysisk vila, där finns sällan något jag egentligen vill se. Idag ska jag sätta mig och lyssna och sedan skriva upp några alternativ så att jag inte hamnar där i ”tomheten” på grund av att jag helt enkelt inte lyssnar. För själen säger ju tydligt ”inte tv-soffan igen”. Det är märkligt hur lätt jag hamnar i gamla spår, rutiner.
Hur fyller jag på min ork? Vad ger mig genuin, skön vila? Klok fråga, den ska jag ställa idag, tack Marie ❤️
Åh, så mitt i prick du skriver. Så känns det.
Tack för dessa ord.
Även stort tack till Marie🙏♥️🦋
Så fint att du kunde känna igen dig och att den väckte något. Tack Åsa. 🥰
Ja, men precis så är det. När vi är trötta går vi tillbaka till det invanda. Även om det inte ger oss det vi önskar. Bra att tänka igenom innan. Tack Hanneli. 🥰