Vi har sjuttiosju olika sätt att förstöra en riktigt fin stund, inte sant?
Vi är på resan vi längtat efter och tänker på hemresan, vi sitter med någon vi älskar och tänker på dagen då de inte finns, vi får en komplimang och tonar genast ner den, vi vinner på Lotto och börjar oroa oss för skatten, vi har en oväntat lugn söndag och undrar när nästa smäll kommer.
Vi kallar det realism. Men i själva verket är det något helt annat. Det är att börja sakna det fina innan det ens är slut. Som om vi kunde mjuka upp fallet genom att aldrig riktigt vara uppe.
För vi har varit med om det som dras undan. Människor som försvann. Förhoppningar som inte bar. Stunder vi trodde skulle hålla och som sedan inte höll.
Och någonstans lärde vi oss en tyst läxa. Blir vi inte för glada, blir fallet kortare. Håller vi lite tillbaka, har vi något att stå på om allt vänder.
Det var aldrig dumt. Det var faktiskt smart. Det var ren och skär överlevnad.
Men det vi en gång lärde oss att skydda oss från är inte alltid det som hotar oss nu. Stunder kommer och går. Människor likaså. Och vi har ju klarat det, gång på gång, även när vi trodde att vi inte skulle göra det. Vi reste oss. Vi gick vidare. Inte alltid helt och inte alltid fint, men vi gjorde det.
Och ändå sitter den där lilla rösten kvar inom oss och varnar. Som om hon glömt vad vi faktiskt har burit. Som om hon fortfarande räknar med att vi är skörare än vi är.
Men tänk om det inte är besvikelsen vi behöver skydda oss från. Tänk om det är tron att vi inte skulle klara den. För det är den tron som stjäl glädjen. Inte besvikelsen själv.
Och tänk om vi vågade ta in det fina helt. Sitta i solen utan att tänka på molnet. Vara i samtalet utan att redan börja sakna det. Inte för att vi blivit naiva. Utan för att vi börjat lita på oss själva. På att vi klarar att bära det som kommer, när det kommer. Som vi alltid gjort.
Att reflektera över
Vad är du rädd ska hända om du tillåter dig att glädjas helt?
När höll du senast tillbaka glädjen för att skydda dig?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Jag minns att när jag var liten hade jag mycket närmare till fred med mig själv och min omvärld och närmre till glädje.
Jag kände inte då något socialt ansvar för någon, för jag förstod inte att människor kunde reflektera om varandra, jag tänkte inget om någon annan och trodde inte att någon tänkte något om mig. Det var ganska okomplicerat även vid konflikter jag värderade inte en konflikt på något speciellt sätt utan gick bara därifrån.
I vuxen ålder är det svårare med fred och glädje för tanken är oftare där vad någon tycker om mig och att konlikter, som ju är oundvkligt värderas negativt av mig.
Jag blev i tonåren mer medveten om den sociala interaktionen och dess tysta förväntningar och det blev svårare med fred och glädje i nuet. Kanske en tyst tanke ”duger jag” på ett sätt som inte var lika påtaglig när jag var barn och inte förstod att andra tänkte något om mig.
När jag var barn trodde jag inte heller att jag hade skadat någon, men när konflikter kommer i vuxenlivet är det svårare med fred och glädje.
Min reflektion är att det kan vara lite svårare med fred och glädje i vuxenlivet av olika skäl.
Tack för din kloka reflektion Madeleine. Ja, vi tappar sannerligen barnets förmåga att känna ren och skär glädje ju vuxnare och mer medvetna vi blir. En förmåga som vi sedan får träna oss på att återerövra. 🥰
Dina ord beskrev precis vad jag är ”mitt uppe i”… igen… Har inte tänkt så strukturerat runt detta, eller dragit ut konsekvenserna, bara tänkt: jamen, nu var du ju realistisk…som ett slags beröm för att jag dragit i bromsen, när jag egentligen ville mera!
Jag är rädd för att stå ensam med ”ansvaret”, ”städa upp” efter det/allt/något som skulle kunna gå fel, och jag tror det är rädslan som styrt mig.
Jag lyckas också klämma in en hel del ”tänk om” i förväg, vilket gör startsträckan så mycket längre när jag ska sätta upp något projekt så det kanske tar mer energi än vad det genererar säkerhet och känslan att ha kontroll (vilket jag naturligtvis inte kan ha ändå)
Riktigt svåra förluster tidigare i livet tycks fortfarande vara med och sätta käppar i tankehjulen, eller vad är självgående?
Hur hittar jag en genuin balans just nu i livet för vad som är härligt att ge sig hän/förse sig med skyddsnät ”fall i fall”…?
Hur vet jag gränsen INNAN jag passerat den?
Eller med andra ord, det svenska uttrycket lagom för mig🥰Varmt tack för ännu en engagerande text!!!
Så många kloka tankar. Det märks att du är mitt uppe i en viktig inre process. Härligt! 🥰👏
Tack för det du delar med dig av… tyvärr så är jag fortfarande där men det beror på att jag råkat illa ut i mina relationer… ända till i höstas så har jag gått in i relationer som verkat sådär med tanken att jag inte är värd bättre… men det har jag kommit fram till att det är jag visst… så nu ska jag bara hitta det som är bättre 😉
Så himla viktigt Anki. Vet av egen erfarenhet hur viktigt det är att säga nej till det som inte är så bra för att välkomna in det som är så mycket bättre. För att man känner att man är värd det. 🥰👍
Jag känner att jag liksom hittat hem, ser tydligare lyssna skarpare och reflekterar innan beslut och ställningstagande. Behöver bara mer lugn och stilla mig i möte med andra, att känna lugnet ända in❤️
Men åh vad fint att du kan se och känna dessa nyanser av inre hemkänsla. Alltid så svårt att förklara för andra men du lyckas väl. Tack Karin. 🥰
🌷🌷🙌Tack för fina texter. Jag tycker jag blivit bättre på detta med åren.
Kram Lena
Härligt att höra. 🥰🙌
Oj vilken sann och träffande text. Jag känner igen mig i allt, tyvärr.
Kanske är det för att jag har haft egenansvar för barnen, då det inte funnits någon pappa att luta sig mot.
Kanske är det sen barnsben och jantelagen, där du inte ska tro att du är något eller inte tro att ”det där fina och roliga” gäller dig.
Jag vet inte när jag vågade ha riktigt roligt eller känna mig helt lugn senast.
Men längtan efter genuin glädje och trygghet finns där hela tiden.
Tack för dina texter och för det dom väcker i mig 🙏❤️
Precis så önskar jag att mina texter ska landa. Som en eftertanke och en längtan blandad med nyfikenhet på att prova. Tack Karin. 🥰
Så sant! 👌🏻😍💖
🥰👍
Tack Marie för alla kloka ord🙏♥️
Tårarna rinner när jag läser dagens text. Så mycket igenkänning
Så än en gång stort tack 🙏♥️🦋
Åh, vad gott att höra att denna text landade så mjukt hos dig. Tack Åsa. 🥰
Att svara ” Jag vet inte” är bland det svåraste som finns. Beundrar verkligen människor som gör det naturligt utan att tappa i sin närvaro.
Tränar på det ☺️
Tack för kloka tankar Marie.
Ha en underbar söndag!
Tack Edit. Bra träning. Och jag funderade lite och kom på att jag, inom mig, tänker/känner: ”jag vet mycket men just inte det”. 🥰
Hej Marie, så bra med Slitvargen. Måste påminna sig om alla små stunder, som kan bli bredare. Tack för den tanken
Maja
Ja, vi behöver påminna oss om dem. De är så lätta ta missa eller ta för givna. 🥰