Glädje vi inte vågar

Vi har sjuttiosju olika sätt att förstöra en riktigt fin stund, inte sant?

Vi är på resan vi längtat efter och tänker på hemresan, vi sitter med någon vi älskar och tänker på dagen då de inte finns, vi får en komplimang och tonar genast ner den, vi vinner på Lotto och börjar oroa oss för skatten, vi har en oväntat lugn söndag och undrar när nästa smäll kommer.

Vi kallar det realism. Men i själva verket är det något helt annat. Det är att börja sakna det fina innan det ens är slut. Som om vi kunde mjuka upp fallet genom att aldrig riktigt vara uppe.

För vi har varit med om det som dras undan. Människor som försvann. Förhoppningar som inte bar. Stunder vi trodde skulle hålla och som sedan inte höll.

Och någonstans lärde vi oss en tyst läxa. Blir vi inte för glada, blir fallet kortare. Håller vi lite tillbaka, har vi något att stå på om allt vänder.

Det var aldrig dumt. Det var faktiskt smart. Det var ren och skär överlevnad.

Men det vi en gång lärde oss att skydda oss från är inte alltid det som hotar oss nu. Stunder kommer och går. Människor likaså. Och vi har ju klarat det, gång på gång, även när vi trodde att vi inte skulle göra det. Vi reste oss. Vi gick vidare. Inte alltid helt och inte alltid fint, men vi gjorde det.

Och ändå sitter den där lilla rösten kvar inom oss och varnar. Som om hon glömt vad vi faktiskt har burit. Som om hon fortfarande räknar med att vi är skörare än vi är.

Men tänk om det inte är besvikelsen vi behöver skydda oss från. Tänk om det är tron att vi inte skulle klara den. För det är den tron som stjäl glädjen. Inte besvikelsen själv.

Och tänk om vi vågade ta in det fina helt. Sitta i solen utan att tänka på molnet. Vara i samtalet utan att redan börja sakna det. Inte för att vi blivit naiva. Utan för att vi börjat lita på oss själva. På att vi klarar att bära det som kommer, när det kommer. Som vi alltid gjort.