Sommaren vi tänkt oss

Vi har den klar redan i mars. Den där sommaren som ska innehålla oceaner av tid där allt får plats. Där vi äntligen vilar. Där vi gör det vi alltid skjutit på. Den ska bli en sån där sommar man pratar om i flera år. Och den ska läka oss lite, vi ska komma ut på andra sidan lättare än vi gick in.

Vi ritar in solskenet, de långa middagarna, lugnet, glädjen. Vi färglägger vänner som dyker upp, samtal som flyter, dagar som inte tar slut för fort.

En drömbild. Det är vad det är. En drömbild vi själva målat fram långt innan sommaren ens hunnit börja.

Och så kommer sommaren. Du vet den verkliga.

Vi har äntligen de där lediga dagarna och de är fina, fast något inom oss är rastlöst istället för fyllt. Vi sitter med vännen vi längtat efter att träffa, det blir trevligt, det blir bara inte det vi tänkt oss. Vi har bjudit hem, det har varit fint, alla har gått, och vi står i köket och undrar varför det inte kändes mer.

Och då dyker den upp. Den lilla rösten. Den som undrar varför vi inte njöt mer. Varför vi inte var där. Vad det är med oss egentligen.

Men du, det är inte oss det är något med. Det är att vi har två somrar att hålla reda på. Den vi drömt fram och den vi faktiskt har. Och vi mäter hela tiden. Är det här skönt nog? Räcker det här som minne? Är det här vad jag ville med juli?

Så det är inte vi som ställer frågorna. Det är drömbilden.

Drömbilden är en sommar vi tänkt oss. Den verkliga är något annat. Mer ojämn. Mer levande. Och, om vi ska vara ärliga, mycket mer vår.