Varifrån jag fick modet vet jag inte men plötsligt hörde jag mig själv säga:
”Om vi ska ha en cabaret behöver vi en konferencier och den vill jag vara.”
Tystnaden som uppstod kändes som en evighet men jag anar, så här i efterhand, att den inte var längre än den paus någon behöver för att tänka efter om förslaget var en god idé. Musikläraren, som detta år var ansvarig för niornas avskedsföreställning, biföll i vilket fall som helst min önskan och några månader senare stod jag på scen iklädd hög hatt, svart kavaj samt strumpor med söm. Aldrig har väl ”Willkommen, bienvenue, welcome” sjungits med större stolthet.
Skammen kom långt senare. Den gjorde sig påmind, inte vid minnet av de två föreställningarna, utan vid hågkomsten att jag hade vågat ta för mig. Jag, som varken hade sångröst eller utseende, hade föreslagit mig själv för huvudrollen.
”Var inte det litet väl magstarkt?” undrade den inre kritikern hånfullt.
Och även om många hade prisat min insats började jag nu föreställa mig att många fler, i det tysta, hade skrattat åt min inbilskhet. Fotona som togs under föreställningen gömde jag undan för att slippa möta den skam jag kände.
Denna dubbelhet i min natur har jag levt med länge. Å ena sidan älskar jag att stå i rampljuset. Å andra sidan tvingas jag in i skuggorna av den inre kritikern som kräver att jag ska vara bäst men att jag samtidigt inte bör förhäva mig. Endast om någon ber, eller ännu hellre bönfaller, mig är det okej att kliva ut på scenen för att därefter vända mig mot strålkastaren. Att på eget bevåg, och dessutom utan de rätta kvalifikationerna, ta plats på scen anstår inte en blygsam person som jag.
Många skulle kalla detta beteende för klädsamt ödmjukt. Själv anser jag det vara sorgligt. Tänk så mycket både man själv och världen går miste om när man ställer sig bakom livets draperier och väntar på att bli upptäckt istället för att själv ta klivet fram och säga: ”Det här skulle jag vilja göra.”
De senaste tio åren har jag tränat på det. Att kliva fram, menar jag. Visserligen har jag fortfarande svårt för att slå på den stora trumman när det gäller mig själv men jag blir bättre och bättre på att fylla ut min egen kostym, kliva ut på livets arena och där, med stolthet, visa vad jag kan. Och vet du vad? Jag stormtrivs.
Vad den inre kritikern säger om detta? Tja, jag vet inte. Han är just nu fullt upptagen med att ta sig igenom Edith Södergrans diktsamling ”Septemberlyran”. Tror att han har fastnat redan i inledningen där det står:
”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”
”Är inte det litet väl magstarkt?” muttrar han. Men nu med en viss tveksamhet i rösten.
Tyckte du om denna text? I så fall kommer du älska dessa:
Eller varför inte ladda ner min kostnadsfria e-bok Samlade omtankar där denna text ingår.