”Herre gud vad jag pladdrade!”
Insikten om mitt forcerade beteende fick mig att vakna till ur den dvala som några glas vin och en skön säng kan skänka. Kvällens festlighet hade visserligen redan gått i repris ett flertal gånger men hjärnan hade inte släppt fram de mest plågsamma minnena. De som det undermedvetna höll tillbaka ända fram till insomningsögonblicket. Då, när jag var totalt avslappnad och försvarslös, tvingades jag se mitt samspel i ett nytt obarmhärtigt ljus.
Min iver att vilja vara till lags tillsammans med min nervositet inför att träffa nya människor hade drivit upp min energinivå så mycket att jag hade pratat för mycket, för fort och för ofta. En kvinna hade till och med behövt be mig vänta tills hon hade pratat färdigt och två andra hade fortsatt sin konversation efter ett spontant avbrott från mig. De, av samvetet, upplysta minnesfragmenten gjorde det helt klart för mig att jag hade pladdrat.
Först kom skammen. Därefter oron över vad de egentligen tänkte om mig när jag helt obekymrad ägnade mig åt, det som jag själv ansåg som, oskyldigt kallprat. Insikten om att jag själv hade varit belåten med min sociala insats fick skammen att återvända med full kraft. Jag mötte den, som jag brukar, med en varm omfamning men när sårbarheten hade blivit lugnad slet den sig ur mitt grepp.
”Men vad gör det?”, sa den med en axelryckning. ”Vad gör det att andra har uppfattat dig som pladdrig? Spelar det någon roll? Du vet ju vem du är. Oavsett vad de tycker och tror.”
Och med det lät jag mig faktiskt nöja och somnade gott.
Säkert hade jag den kvardröjande festliga sinnesstämningen att tacka för min villighet att så snabbt släppa taget om både oro och skam. Men det är inte hela sanningen. Att rycka på axlarna är nämligen något som jag hade funderat på ett tag.
Du förstår jag behöver mer av det. Mer av axelryckning och ”vad-gör-det” i mitt liv.
Den som är självkritisk har som bekant en tendens att nagelfara och analysera. Det som är fel ska rättas till och det som är ovisst behöver säkerställas. Det finns inget utrymme för ”tja”, ”kanske” eller ”sisådär” vare sig det gäller den egna personen eller livets händelser. Allvar, djup och mening väger tungt i den inre dialogen. Något som i och för sig är bra för daningen av ens väsen men som emellanåt kan bli både tröttsamt och meningslöst.
När allvaret har fått slagsida kan det vara värt att börja testa det motsatta – lättsamhet. Inte för att skoja bort utan för att komma loss. Och jag tror att när jag öppnar upp för möjligheten ger livet mig en passning när det är dags. Dags för att ta mig själv med en mjuk härlig klackspark.
Och så skedde den där natten i november.
Vill du läsa mer om lättsamhet? I så fall kan jag rekommendera dessa två:
Du kan också ladda ner min kostnadsfria e-bok Samlade omtankar där denna text ingår.