”Potatismoset är ju knappt varmt”, muttrade hon. ”Kanske borde vi säga till?”
Jag kände den välbekanta knuten i magen. Trots åratal av övning dyker den fortfarande upp – den där inre konflikten; ska man låta det passera eller säga ifrån?
Jag kände den välbekanta knuten i magen. Trots åratal av övning dyker den fortfarande upp – den där inre konflikten; ska man låta det passera eller säga ifrån?
”Äh, vi struntar i det. Då blir ju sillen kall istället”, sa hon till slut.
”Ja, precis”, svarade jag lättat. För vem vill erkänna att man fruktar konflikter mer än man älskar varmt potatismos?
Denna rädsla för att vara stark och stå upp för sig själv är något många av oss brottas med, särskilt vi som värdesätter vänlighet och omtanke. Men varför är det egentligen så?
Det handlar ofta om mer än bara rädsla för konflikter. Vi kan också vara rädda för att:
- såra andra
- uttrycka oss klumpigt
- förlora vår ”snälla” identitet
- stå i rampljuset
- bli avvisade
Och kanske är det just det sista – rädslan för att bli avvisade – som skrämmer oss allra mest. För vem vill riskera att förlora andras gillande och acceptans?
Men här är sanningen. Denna rädsla är djupt mänsklig. Nyckeln ligger i att möta den med medkänsla och förståelse. När vi gör det, börjar vi känna ett mod växa fram – ett mod som handlar om att vara ärliga och autentiska. Även när det känns obekvämt.
Att använda ”vänligt mod” blir vårt mål. Det handlar om att uttrycka våra behov på ett respektfullt sätt och sätta gränser utan att förlora vår omtanke för andra. Det kräver övning, men varje liten handling bygger den styrka vi behöver.
På väg till bilen påminde jag mig själv om vikten av att fortsätta öva, även efter alla dessa år. Innan min vän hann reagera, stack jag in huvudet i foodtrucken och sa med ett vänligt leende:
”Tack killar. Sillen var verkligen fantastisk, men potatismoset kunde ha varit lite varmare.”
Nåja, kanske inte helt perfekt men övning tränar både vänligt mod och vardaglig skicklighet.
Känner du igen rädslan för att säga ifrån i små vardagssituationer? Om du vore vänligt modig i en sådan situation under kommande vecka, hur föreställer du dig att det skulle se ut? Dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Tillsammans kan vi stötta varandra i att bli vänligt modiga.
Känner igen mig
🥰
I det här fallet så kan jag (som själv har arbetet på restaurant tidigare i livet) säga att kocken med största sannolikhet blev besviken över att han inte fick höra att potatismoset var för kallt omedelbart när gästerna fick in maten. Hade kocken fått veta det så hade han gett er en ny tallrik och sett till att ni fått både varm sill och varmt potatismos. Personalen (oavsett om det är en food truck eller restaurant) är där för att ”serva” dig som gäst, det är det du betalar för. Glöm inte det! Men, om man är rädd för att säga något så ”skadar” ni både er egen upplevelse och fråntar samtidigt personalen möjligheten att förbättra den upplevelsen. Det är alltså bättre att säga ifrån så fort som möjligt så att felet blir åtgärdat i tid. När ni har gått är det redan för sent.
Jag tror det kallas ”people pleasing” på engelska. Ett vanligt fenomen när man som barn inte blivit sedd/hörd/älskad och det präglar alla relationer, speciellt relationen till en själv, resten av livet. Det går, som du säger, att förändra och göra något åt saken. Lär dig älska dig själv (vilket är lättare sagt än gjort, så klart!).
I fallet du beskriver ovan – att ni var rädda för att vara till besvär och inte kräva för mycket som gäst – byt tankesätt: hur hade du själv reagerat om du var kocken och en gäst klagar först efter att de ätit och betalat? Då förstår ju du, som kock, att upplevelsen inte var helt ok och att du missade din chans att hjälpa gästen.
Personalen på en restaurant/food truck blir inte sura för att du påpekar något som inte är ok (och kallt mos är absolut inte ok), de blir glada för chansen att förbättra din upplevelse!
Tack för din engagerade kommentar. Din erfarenhet från restaurangbranschen ger verkligen ett värdefullt perspektiv. Du har helt rätt i att öppen kommunikation ofta är bäst för alla parter.
Min berättelse syftade främst till att belysa den inre resa många av oss gör i vardagliga situationer. Det som kan verka enkelt utifrån, som att påpeka kallt potatismos, kan ofta väcka överraskande komplexa känslor inom oss.
Din insikt om ”people pleasing” är träffsäker. Det är just dessa underliggande mönster som gör det så utmanande att säga ifrån, även när vi vet vad som vore ”rätt” att göra. Att förändra dessa mönster är en process som kräver tid och självmedkänsla.
Jag hoppas att texten kan inspirera till reflektion och gradvis bygga upp modet att vara mer sann mot sig själv i alla situationer. Tack för att du bidrar till denna viktiga diskussion. ☺️❤️🙏
Tack för svar, Marie!
Ja det tar tid att bryta mönster och speciellt om man inte tror att man är värd att älskas/synas/höras.
Jag vet inte om du har hört om eller provat övningen där man sätter sig bekvämt, för sig själv, på en trygg plats. Och så tänker man tillbaka på ett starkt minne då man som barn inte fick det man behövde. Därefter kliver man själv in, som den vuxna nutida personen man är, och tar hand om barnet i minnet. Sitt vuxna jag omfamnar och pratar och tröstar och vägleder det sårade lilla barnet. En enkel övning man man göra dagligen tills det faller sig naturligt att man måste ta hand om sig själv först innan man kan hjälpa andra.
Läser alltid dina texter i inboxen, Marie, då du är både rolig och väldigt klok.
Tusen tack för din uppmuntran och för att du delar den fina övningen med inre barnet. Det är en kraftfull teknik som verkligen kan hjälpa många i deras personliga utveckling. Jag uppskattar att du bidrar med dina erfarenheter och kunskap till vår gemenskap. Sådana konkreta verktyg är alltid värdefulla för oss alla. 😊❤️🙏
Känner igen mig så oerhört! Situationer som den här dyker ju upp ideligen. Jag vill hitta verktyg att ta dom med ro och inte låta ”svårigheten”ta över
mitt tänkande om det. Det hjälper att läsa om det, de små historier som du skickar ut hjälper mig. Tack!
Vad gott att höra Karolina. Igenkännandet kan ju vara trösterikt. Och precis som du lyfter fram: vi behöver finna vårt vardagsmod. Tusen tack för din kommentar.☺️❤️🙏
Jag har en hund, pudel 14 månader och han har inflation i tarmarna. Utredning pågår.
Jag är så rädd att det ska hända honom något att jag måste ta bort honom.
Han är också en glad, nyfiken med mycket energi och vill hälsa på allt och alla men i böcker dom jag läser så ska inte hundar hälsa på alla för det kan skapa stress.
Jag ber personer som vi träffar att hålla sina hundar från min hund och dom blir förnämande
och går utan att jag gör förklar.
Jag var ute och gick vid havs kanten och Tage började halta. Jag trodde han hade gjort sig illa på snäckskal eller att salt vattnet sved i något sår som jag inte såg. Jag försökte skölja bort med dricksvatten din vi hade med oss, min väninna vad med, då kom det fram en man med sin hund . Han han inte ska något för jag sa till honom att inte komma då nära med sin hund, jag undrade bara va dom hänt, sa han och gick. Jag ropade förlåt, det var inte meningen att låta arg, men han gick.
Jag förstår nu att jag låter väldigt arg och människor som inte känner mig tar väldigt illa vid sig. Jag vill verkligen ändra på detta. Jag måste komma på något annat sätt att förhålla mig på så jag inte sårar folk.
Hur kan jag säga istället?
Hur kan jag lösa vänlig när jag blir stressad i en trängd situation?
Kan du hjälpa mig med det skulle jag bli väldigt glad.
Mvh
Christine Gustafsson
Tusen tack för ditt engagemang Christine. Och så tråkigt att din hund är sjuk. Förstår så väl din oro och stress när du möter andra hundar. Din hund blir glad och vill hälsa men du vill inte det på grund av hälsoskäl. Du ska dessutom signalera till andra hundägare att det inte är okej att hundarna hälsar på varandra. Din stress och oro gör det svårt att göra detta på ett vänligt sätt. Och det är fullt förståeligt. Stressen tar ju oss närmare ilskan så vårt sätt kan lätt bli litet taggigt.
Jag tänker därför att det är väldigt bra att göra som du gör nu. Att tänka ut på förhand vad du ska säga. Då har du ett svar som du alltid kan ge utan att behöva tänka efter. Något som kommer göra dig lugnare och därmed vänligare.
Vad tror du om att ge en förklaring till din vilja ha hålla avstånd med en gång? Jag tänker att du skulle kunna säga/ropa:
”Min hund är sjuk och jag vill att vi håller avstånd.”
Jag tror att det är väldigt få hundägare som inte kommer hörsamma din uppmaning eftersom det ligger i deras eget intresse att inte låta sin hund komma nära en annan som är sjuk.
Vad tror du om det?
Kommer att tänka på när jag å min kompis fick kyckling som fortfarande var frusen men ingen av oss sa nått mer än till varandra så klart 🙂
Borde verkligen träna på detta..
Tack för ordet
Ja, det kan sannerligen bli med livet som insats man undviker att ”ställa till besvär.😉 Tusen tack för din öppna ärlighet. Till det krävs mod. 😊❤️🙏
Hej Marie,
Vad bra att du tar upp det. Jag känner igen mig i det du skriver.
Nu i sommar har jag vågat säga till lite lättsamt innan jag går.
Vid ett tillfälle var maten inte varm, men ville inte säga till, pga att inte vilja vara
till besvär.
Vid ett annat tillfälle längre fram i sommar hade jag repat mod och vågade säga till
under måltiden och blev vänligt bemött. Det är lite delat för jag fick lite dåligt samvete först, men den känslan klingade av efter en stund.
Önskar dig fina sensommardagar.
Eva
Tusen tack Eva för din kommentar. Tycker så mycket om ditt sätt att förhålla dig till din egen ”träning”. Du provar dig fram. Ibland har du modet. Ibland inte, men avstår från att döma dig själv. Och när det dåliga samvetet kommer, noterar du det och låter det sedan passera. Jag tänker att det är så vi bygger vänligt mod. 😊❤️🙏
Hej Marie,
Så som du beskriver denna typ av händelse och din upplevelse passar mycket bra in på mig själv. Efter att ha läst igenom din text flera ggr så börjar jag fundera på om det också inte är problemet, det att alltid vara vänlig även när man känner att man vill säga ifrån, att säga ifrån men på ett vänligt sätt.
Inners inne känner jag att jag bara vill markera ordentligt så att personen/personerna ifråga ska förstå på riktigt min inställning, men problemet är efteråt, känslan av att nu har jag gjort bort mig, nu kommer ingen att vilja prata med mig igen, jag kanske får sparken.
Jag kallar min personlighet för att vara smidig, fast det är inte alltid på ett positivt sätt. Min smidighet har gjort att jag har kommit överens med de flesta människor och chefer på mina arbetsplatser genom åren, även om jag ibland bara har velat att be dem dra dit pepparn växer ( och ännu längre ) .
Jag har sett arbetskamrater göra sig obekväma genom att säga vad De tycker i tid och otid och det har gjort att De har försvunnit från arbetsplatsen självmant eller fått kicken.
Jag har dåligt samvete de få gånger jag har varit sjuk, nu det senaste för en inflammation i foten, då jag arbetar på en handelsträdgård, där jag är i rörelse hela dagen, då tänker jag att nu behövs jag inte längre, nu kommer De att byta ut mig. Jag har arbeta på alldeles för länge och haft ont länge men har inte velat ställa till problem.
Nu har jag äntligen sagt till om att jag behöver gå ned i tid om De vill att jag jobbar, och min chef tyckte att det var en bra ide. Jag förstör min kropp för att jag inte vågar prioritera mig själv och stå upp för mig själv.
Jag läser alltid dina inlägg på mejlen och mycket av det du skriver speglar mig själv.
Men jag är trött på att göra allt med en tanke på att alltid vara snäll, jag är givetvis snäll där jag ska vara det men jag önskar att jag kan bli lite hårdare och fastare i min inställning ibland och våga klappa mig själv på axeln efteråt och säga till mig själv att det var skitbra gjort, det förtjänar du, och bara känna mig nöjd och stolt istället för att ha dåligt samvete.
Att alltid vara snäll även när du markerar och säger till, gnager längst in i hjärtat till slut eller hur?
Det här var kanske inte vad du tänkte dig för reflektion, men så blev det.
Ha en fortsatt fin Söndag
Varma hälsningar/ Anne-Sofie
Tusen tack för din djupa och ärliga reflektion Ann-Sofie. Jag vet att många känner igen sig i den inre konflikt som du beskriver. Å ena sidan vill man vara tydlig och bestämd. Å andra sidan vill man vara vänlig och ”smidig”. Det kan kännas som om dessa två sidor kämpar mot varandra. Något som är både utmattande och frustrerande.
Men tänk om det inte behöver vara ett ”antingen eller”?
Om vi kunde omformulera vårt inre budskap från ”Jag måste alltid vara snäll och tillmötesgående” till ”Jag respekterar både mig själv och andra”, skulle vi kunna öppna upp för möjligheten att vara både vänliga och bestämda på samma gång.
Att vara vänligt bestämd handlar inte om att linda in allt i sockervadd. Det handlar om att kommunicera våra behov och gränser på ett tydligt sätt samtidigt som vi visar respekt för den andra personen.
Till exempel:
”Jag trivs verkligen här på handelsträdgården. Men för att kunna fortsätta göra ett bra jobb behöver jag gå ner i tid. Hur kan vi lösa detta på ett sätt som fungerar för oss båda?”
Detta är både vänligt (du visar uppskattning) och bestämt (du uttrycker ditt behov tydligt).
Att ta hand om sig själv är inte själviskt – det är nödvändigt. När du prioriterar din hälsa och ditt välmående blir du faktiskt en bättre medarbetare och vän i längden. Det är en process att ändra dessa djupt rotade mönster, så var snäll mot dig själv medan du övar.
Om du vill utforska detta djupare, kan jag rekommendera min workshop ”Välj dig själv trots skuld” som jag kör i november. Där får du verktyg för att hantera skuldkänslor och sätta gränser utan att känna dig egoistisk. Du lär dig att identifiera värderingar som stödjer dig i att välja dig själv och tillämpa dessa insikter i konkreta situationer från ditt liv.
Klicka på denna länk för att läsa mer om den och de tre andra workshops som ingår i serien ”Våga vara du”: https://blimeradu.se/vaga-vara-du/
Tack igen för att du delar med dig. Dina tankar har verkligen bidragit till vår diskussion om hur vi kan bli vänligt modiga. 😊❤️🙏
För mig är det mer en rädsla för att vara jobbig, dvs inte gillad. People pleaser som ngn skrev ovan.
Men det är svårt. En gång fick jag inte den potatis jag beställt och en vid bordet blev upprörd och sa att hon aldrig skulle accepterat det. Men jag var ute med nya människor och hade så trevligt att jag inte tyckte det gjorde något. Personalen är ju stressad och det är lätt att det blir fel.
Men senare har jag funderat på detta att det inte är så viktigt. Jag hade hellre velat ha den potatis jag beställt. Min undfallenhet tyder kanske på att jag inte tycker att jag och mina önskningar är så viktiga? Jag har alltid haft svårt att lyssna på mig själv och mina behov och tar oftast hänsyn till andra.
Så nästa gång jag får fel, eller kallt mos, ska jag försöka tänka på vad jag vill, om jag
hade fått välja utan konsekvenser. Lyssna på mina önskningar och behov.
Tusen tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter Lotta. Din reflektion är både insiktsfull och modig.
Du har så rätt i att det ofta handlar om en rädsla för att inte vara omtyckt. Det är fascinerande hur en så vardaglig situation som att få fel potatis kan leda till så djupa insikter om oss själva, eller hur?
Din plan att i framtiden försöka tänka på vad du verkligen vill är utmärkt. Det handlar inte om att vara oartig eller krävande utan om att värdesätta sig själv och sina behov lika mycket som andras.😊❤️👍
Det är nog tvärtom med mej. Skulle aldrig nöja mej med något jag betalat för o som inte var bra det gäller restaurang besök produkter jag köpt. Åt bacon som skulle vara broskfritt var det inte. En tand gick sönder. Alla sa till mej att det inte var lönt att klaga hos köttproducenten. Jag ringde upp chefen o förklarade sakligt o bestämt. Skickade räkningen baconförpackningen. Tog ett innan ersättningen för tandlbesöket en värdecheckar på 200:- för sveda o värk damp ner till mej men vad gjorde det. Kompisarna fick en lång näsa. Det var bara ett exempel i raden.
Tidigare tänkte jag bara på att vara ”rak” o jag fick många negativa kommentarer o ilska tillbaka. Kändes naturligtvis inte bra efteråt men jag hade liksom inga andra alternativ. Har blivit mer medveten o mindre stressad i dag. Nu försöker jag tänka ut i förväg hur o vad jag ska säga när jag vill klaga på någonting gärna med en mix av lite humor inblandat.
Däremot stor skillnad om någon fäller en dum kommentar till mej har jag fortfarande svårt att säga ifrån. Tror att jag inte är så lättkränkt men är ambivalent i det. Försöker jobba med det. Men svårt ff.
Tack Inga-Lill för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är riktigt inspirerande att höra om din bestämdhet och hur du har stått upp för dig själv i olika situationer.
Din utveckling från att vara ”rak” till att bli mer medveten och mindre stressad är verkligen imponerande. Att du nu tänker igenom hur du ska framföra dina klagomål, och till och med blandar in humor, visar på en fin personlig tillväxt. Fortsätt så! 😊❤️👍
Tack! Blev så glad för ditt svar. Har aldrig fått så fin freedback. Känner mej såå bekräftad!❤️
Har alltid kännt mej ”besvärlig”
Förstår nu att det är den ” gamla kritikern” som försöker!
Tack Marie!❤️
🥰
Tror att jag mest av allt lider av den här inre konflikten i mitt förhållande till mina halvvuxna barn. Jag vill stå upp för mina egna behov, dels för min egen skull men också för att visa dem viktigheten av att göra så.
Men samtidigt vill jag vara den trygga omtänksamma modern som alltid finns där för dem och som lär dem snällhet genom att vara snäll.
Eva-Lena. Tack för dina kloka tankar. Den inre konflikt du beskriver mellan att stå upp för dina egna behov och vara en omtänksam mamma är något många föräldrar kan känna igen sig i.
Det är så fint att se att du vill vara en förebild för dina barn genom att visa dem vikten av att ta hand om sig själv. Att barn gör som vi gör, inte som vi säger är ju en sanning som vi alla känner till.
Och samtidigt kan det vara svårt att leva upp till denna förebild när du möter deras trängande behov. I stunden när de behöver dig blir det utmanande att inte vara den omtänksamma mamman du vill vara. Det blir en kollision mellan två viktiga värderingar.
Eftersom jag vet att denna typ av inre konflikter är vanliga när man börjar stå upp för sina egna behov har jag skapat en workshop som tar upp detta och ger verktyg för att hantera det. Workshopen heter ”Välj dig själv trots skuld” och jag kommer att hålla den i november. Du är varmt välkommen att delta.
Du kan läsa både om den och höstens övriga workshopparna här: https://blimeradu.se/vaga-vara-du/
Tusen tack för ditt engagemang här i kommentarerna. ❤️🙏
Hej
praktiserade vänligt mod
då jag skulle lämna in bilen för service
intalade mej hela vägen till verkstaden ”jag ska ju bara lämna in bilen”
men känslan gled över till ”nu ska gubbarna på verkstaden flina åt mej titta på mej som den kvinna jag var och inte ta mej på allvar
Men jag vann över rädslan ”gubbarna ” visade sej vara en en jättetrevlig man som var så hjälsam
Jag lämnade bara in bilen!
känner att jag behöver ”lämna in bilen ”många gånger . Ny träning vid besiktning inom kort
svårt för att be om hjälp
rädd för att bli avvisad
Hej dig Annelie. 🙌🚗 Och tusentack för att du delar med dig och inspirerar till mer mod i vardagen.❤️🙏