De flesta av oss gillar INTE förändringar.
Okej, visst skulle vi vilja ha andra omständigheter och uppnå andra resultat men i så fall utan tvivlet, osäkerheten och oron.
För hur mycket vi än ogillar vår nuvarande situation så finns det alltid en säkerhet och trygghet i att veta vad man har. Därför tvekar vi. Därför dröjer vi. Ibland alldeles för länge.
Men du vet att det är att dags att gå vidare när:
Du har gjort det som krävs
Du har försökt påverka och påtala utan märkbart resultat. Din taktik har växlat mellan att argumentera ivrigt, resonera sakligt och lyssna intresserat. Du har kommit med nya idéer, förslag och infallsvinklar. Testat med att entusiasmera och provocera. Ja, du har testat allt och inget hjälper. Du är verkligen redo att ge upp.
Jag säger: Gör det. Ge upp! Inse att det inte går. Ta ditt pick-å-pack och flytta någon annanstans. Till ett ställe där dina kvaliteter, egenskaper, förmågor och talanger uppskattas och kommer till nytta.
Det som står mellan dig och en bättre framtid är inte ditt engagemang utan det är din ovilja att ge upp.
Men är det inte dags nu?
Dags att ge upp det omöjliga för att skapa det möjliga. Någon annanstans.
Din låga har slocknat
Du minns hur det var i början. När du var full av kraft, ork och entusiasm. Du brann och förmådde att leva mitt i lågan utan bli bränd. Det var som om du fick mer kraft och energi ju mer du fokuserade.
En härlig känsla. En underbar tid. Som du nu minns med vemod och en gnutta ironi.
För idag känner du dig tom och distanserad. Det mesta är rutin. Den ena dagen är den andra lik. Det finns inget som överraskar dig. Inte heller något som engagerar dig.
Men det är DETTA som du kan och känner till.
Och du har det ju rätt så bra. Trots allt.
Jag frågar: Har du? Verkligen? Är det inte dags att vakna? Dags att tända din slumrande passion och forna glöd. Någon annanstans.
Du går i motvalls
Du har varit med om det mesta. Varit med och byggt upp, utvecklat och förändrat. Du har sett ledningar försvinna, styrelser bytas ut och omorganisationer genomföras. Du är luttrad. Du är van.
Under de år som passerat har du funnit ditt eget sätt att överleva kaos, oordning och nydaning. Du avvaktar, står vid sidan och gör din egen grej.
Du sätter emot. Vill inte vara med. För det är ju inte lönt. Det blir ju ändå något annat nästa dag.
Du blir den besvärliga som ifrågasätter, säger nej och det var mycket bättre förr. Du trivs inte. Varken med dina omständigheter eller den roll du klivit in i. Du skulle vilja något annat men skyr den förändring som måste ske.
Jag säger: Förändra dig eller fortsätt dö. Är det inte dags att börja leva ett värdigare liv. Någon annanstans.
Du inte är önskad
Du trivs och har gjort det sedan allra första dagen. Här har du fått möjlighet att tillvarata och utveckla dina förmågor. Under årens lopp har du byggt upp förtroende, nätverk och trygghet. Du är stolt över det varumärke du står bakom och den organisation du företräder.
Allt hade varit perfekt om det inte hade varit för ett, men endast ett, smolk i glädjebägaren. I din närmaste omgivning finns en person, med större makt och inflytande än du, som inte vill ha dig kvar.
Fingervisningarna är lika tydliga som obehagliga. Du har försökt nonchalera, hantera och manövrera men utan önskat resultat. Situationen börjar tära på dig och ditt självförtroende men du tvekar att lämna då allt annat stämmer så bra.
Jag säger: Tveka inte utan tro. Tro på att det kan bli lika bra. Någon annanstans.
Du ständigt finner nya ursäkter
Du har fattat beslutet att ta språnget men det tycks alltid vara något som stoppar dig. Något som får dig att stanna upp och tänka om.
Är det här verkligen rätt? Just nu? Och för mig?
Du vill vara säker. Du vill vara grundad. Inte hamna i galen tunna eller i ett värre inferno.
Jag säger: Rädslan kommer aldrig vara redo att släppa dig fri. Den finns där och rycker i dig men sina tvivel och ifrågasättanden. Du måste våga ändå. Våga fastän du inte vet. Våga misslyckas fastän det kan göra ont. Våga ta språnget. Till någon annanstans.
Vad säger Du? Det är dags nu, inte sant?
Berätta för mig om dina tankar kring det jag skriver i kommentarsfältet nedan.
Tyckte du om den här artikeln? Då kommer du att gilla de här:
5 anledningar till att det är svår att avsluta och vad du kan göra åt det
Ersätt ditt behov av att få visshet med din förmåga att förundras
10 sätt att vara sann mot dig själv
Texten om att våga förändra var som skriven för mig. Jag är där. Rädslan styr och skrämmer Saknaden av den plats jag vill till får mig att gråta. Jag sörjer modet. Samtidigt förstår jag rädslan för att misslyckas och bli avvisad. Det har varit en lång, krokig väg med många svåra hinder. Bpgar jag? Orkar jag riskera ännu en motgång? Ännu en besvikelse?
Texten om att våga förändra var som skriven för mig. Jag är där. Rädslan styr och skrämmer Saknaden av den plats jag vill till får mig att gråta. Jag sörjer modet. Samtidigt förstår jag rädslan för att misslyckas och bli avvisad. Det har varit en lång, krokig väg med många svåra hinder. Vågar jag? Orkar jag riskera ännu en motgång? Ännu en besvikelse?
Tack Åsa för din kommentar. Ibland krävs det stort mod att ta steget. Då behöver man samla ihop sig och sedan varsamt, mycket varsamt, börja gå. Kanske är ett språng för stort men ett litet steg det som man mäktar med. Detta försiktiga steg, följt av flera, blir till slut ett jättekliv.
Jag känner att ensam nog vore friare. Då kunde jag säga upp mig, flytta, leva på gröt och potatis. Men med ensamt ansvar för barn, också barn som mår dåligt, en utmattning i bagaget och dåligt med nätverk – då blir det den otrivsamma tryggheten som segrar, alltmedan man sätter livet på paus och försöker uthärda.
Ja så är det emellanåt Jenny. Andras behov behöver komma före våra egna.
”Sätta livet på paus.” Jag gillade det uttrycket. Har inte hört det förut.
Hej!
Jag har verkligen gjort det du peppar nu. Provat allt kastat mig ut. Grundad övertygad om att det var ett måste. Det var toppen i 3år, för mig. Mina barn fick ta en fruktansvärd smäll o själv kraschade jag totalt. Har varit hemma från jobb nu i 17år. Utmattningsdepression o PTSD. Så jag tror inte att det alltid blir så bra. Hade varit bättre om det för 20år sedan funnits mer kunskap om psykisk ohälsa.
Kram Sabine
Oj Sabine. Det låter som du har haft det rejält tufft. Att kasta sig ut är, precis som du själv säger, inte alltid av godo. Ibland måste man lyssna på sitt motstånd och sin rädsla innan man tar klivet vidare. Då kanske man hör en röst som säger; ”Du, ta det varligt med dig själv!”. Ja. (SUCK) Det är inte lätt att veta vad som är vad. Rädsla som ska trotsas eller rädsla som ska lyssnas på och tas på allvar. Verkar, tack och lov, som att du har det bättre nu. Tack för att du stannade till och berättade om dina tankar. ❤️