Jag är fullt medveten om att denna rubrik är provocerande.
Vad jag menar är naturligtvis INTE att du ska sjunga och dansa när någon som du bryr dig om inte har det så bra med sig själv eller livet.
Vad jag istället menar är att, när man som du och jag har lätt för att bry sig om andra, behöver man tänka på att inte fullständigt ta över sin närståendes bekymmer och bära hela dennes smärta på sina axlar. Det blir alldeles för tungt. Så tungt att man till slut tappar sin egen lust, ork och livsenergi. Och kanske ser man sig också förvandlas till den martyr som man lovade sig själv att aldrig bli.
Sett ur det perspektivet känns min rubrik rätt okej, eller hur?
Fortsätt därför att läsa för jag tänkte berätta för dig om något som jag i många år har benämnt som ”överdrivet ansvarstagande” . Dessutom kommer jag att visa dig det drama som kan utspela sig på hemmaplan när man axlar manteln för att rädda sin älskade från sitt lidande. I slutet av artikeln tar jag också upp tre ting som kan vara värt för dig att tänka på så att du kan må bra, eller kanske ska jag säga BÄTTRE, när din närstående mår dåligt. För riktigt bra kommer vi ju aldrig må när någon som vi bryr oss om lider. DET håller jag fullständigt med om.
Överdrivet ansvarstagande
Vi som är duktiga och rediga tycker om att ta ansvar. Vi gör det gärna och ofta. Vare sig det gäller praktiska ting eller känslomässiga svårigheter. Det senare är vi speciellt förtjusta i om vi har ett varmt klappande hjärta innanför vårt bröst och det är den delen av vårt ansvarstagande som jag skulle vilja att vi fokuserade på idag.
Det är inget fel med att bry sig om människor och vilja dem väl. Tvärtom. Världen skulle verkligen behöva lite mer kärleksfull omtanke med tanke på hur starka de negativa rösterna har blivit de senare åren.
Det som däremot blir svårt, både för oss själva och vår omgivning, är när vi tar på oss räddarrollen lika obekymrat som vi tar på oss morgonrocken på morgonen. När räddarrollen åker på utan att vi är medvetna om den kommer den nämligen att ställa till en del besvär. För det är ju inte säkert att världen behöver räddas. Och om den behöver det så brukar den åtminstone vilja bli tillfrågad innan detta sker.
När vi tar på oss ett ansvar att rädda världen utan en tanke på om det är lämpligt eller om våra insatser är efterfrågade brukar det handla mer om oss själva än om den som lider. Det är egentligen vårt eget behov av att framstå som snälla och omtänksamma som sitter bakom ratten och styr. Inte den andres behov av omsorg och omtanke. Även om vi lurar oss att tro det senare eftersom det låter bättre. Mer helgonlikt och mer i linje hur vi vill betrakta oss själva.
Detta överdrivna ansvarstagande bottnar oftast i en skuld att vi inte duger som vi är utan att vi, för att väga upp den negativa vågskålen, behöver framstå som goda och kärleksfulla människor som verkligen bryr oss om vår omgivning. Vi fixar och trixar, vårdar och baddar. Allt för att komma till rätta med den skuld som vi känner innerst inne. När vi räddar världen försöker vi egentligen rädda oss själva och det är här dramat tar sin början.
Låt ridån gå upp för Karpmans dramatriangel.
Karpmans dramatriangel
Precis som i alla drama finns det olika roller som besättas. I Karpmans dramatriangel finns tre; räddare, offer och förövare. Fullt jämförbar med den rollbesättning som du känner igen från sagornas värld: riddare, jungfru och drake. Riddarens uppgift är att rädda jungfrun som är instängd i det höga tornet med den eldsprutande draken nedanför.
Karpmans dramatriangel kan man använda till att åskådliggöra relationsdynamik utifrån ett flertal aspekter. Idag ska vi använda dramat för att visa hur du och jag blir när vi har en närstående som har bekymmer. Eftersom det handlar om ett drama kommer jag att överdriva något. Jag hoppas du har överseende med det.
Scen 1 – jungfrun är i nöd
Dramat tar sin början då vår närstående mår känslomässigt dåligt. Han eller hon kan vara orolig, nedstämd eller ur gängorna. Ibland kan det vara uttalat men lika ofta kan det vara något som vi känner på oss. Vi känner in nedstämdheten och blir oroliga. Ofta finns det också en känsla av tyngd med. Den kan vara svår att förnimma men om du gör dig medveten om den kan du känna den i din kropp. Tyngden kommer av skulden som vi bär på sedan tidigare.
Scen 2 – riddaren kommer till undsättning
I nästa scen drar vi svärdet mot draken. Det hänger på oss. Det är vi som ska rädda den stackars jungfrun från att gå under, från att slitas sönder av bekymrets stora käftar.
Det är mörkt så vi ser inte att draken har två huvuden. Det ena huvudet, som är synligt för oss, är vår älskades lidande. Det andra, som döljs av grottans skuggor, är vår egen känsla av otillräcklighet. Om vi dödar draken räddar vi inte bara vår närstående utan även oss själva. Dock utan att vi är medvetna om det.
Vi drar vårt svärd. Vi går till anfall. Fast beslutna att ha ihjäl den besten med råd och dåd. Vi ska kväva honom med kärlek och förståelse. På något sätt ska vi döda eländet.
Scen 3 – jungfrun förvandlas till en drake
Men ve och fasa. Plötsligt tar dramat en märklig vändning. Mitt framför våra ögon förvandlas den väna jungfrun till det odjur som vi har försökt att ha ihjäl.
Spottande och fräsande betackar hon sig. Benämner oss vid namn som ”översittare” och ”besserwisser”. Hon skriker gällt att vi inte förstår och att vi aldrig lyssnar. Ilsket drar hon sig sedan undan till sin håla och vägrar att komma ut.
Scen 4 – riddaren förvandlas till en jungfru
Ensamma och slokörade står vid utanför grottan. Vi som ville så väl. Ingen förstår oss. Aldrig får vi tack. Istället bär vi ännu mer på våra axlar. Jungfruns bekymmer tillsammans med vår egen skuld och maktlöshet. Vi blir ett offer, en jungfru som behöver räddas av en riddare i skinande rustning.
Ridån går ner
Sakta sänker sig ridån. Applådåskorna uteblir och vår trötthet är stor. I detta drama spelar vi alla rollerna. Riddaren som ville hjälpa, jungfrun som blev missförstådd och draken som blev respektlös. Nej, detta drama är ingen större succé.
Så vad gör vi nu?
Vad gör vi istället för att fastna i detta drama med olycklig utgång?
Bry dig om på ett bättre sätt
Det vi behöver bli medvetna om är hur vårt eget behov att befria oss från skuld tar över och styr våra hjälparinsatser. Vi behöver bli medvetna om NÄR vi kliver in i dramat. Först då kan vi välja en annan väg. Välja ett annat sätt att bry oss om. Ett sätt där vi hjälper snarare än stjälper. Låt mig visa dig hur det skulle kunna se ut.
Utöva medkänsla istället för enbart empati
Om du har en tendens att ”ta över” andras mående behöver du skaffa dig en trygg känslomässig säkerhetsväst som är vävd av medkänsla istället för enbart empati. Empati är vår förmåga att sätta oss in i hur andra människor har det medan medkänsla är vår förmåga att känna med utan att för den skull ta över ansvaret. Mer om medkänsla kan du läsa i artikeln Medkänsla – att möta lidande med kärleksfull vänlighet.
Fråga hur du kan vara till bäst hjälp
När du har skaffat dig din trygga väst av medkänsla som hjälper dig att hålla balansen i känslostormarna behöver du också kunna kommunicera din omtanke på rätt sätt. Det gör du enklast genom att säga något i stil med: ”Jag ser att du har det svårt och jag vill gärna underlätta för dig. Hur gör jag det på bästa sätt?” Med denna fråga möter du den du bryr dig om på ett respektfullt sätt samtidigt som du blir klar över vilka insatser som efterfrågas.
Ge dig tillåtelse att må bra
Även om jag inledde artikeln på ett provocerande sätt vill jag knyta ihop den med att ändå hävda att det är möjligt för dig att må bra trots att din anhöriga har det svårt. Visst, det kommer alltid att kännas jobbigt för dig när någon som du älskar lider men det är samtidigt din skyldighet att ta hand om dig själv.
Du har säkert hört talas om hur föräldrar ska hantera syrgasmasken om olyckan är framme på flyget. Först ska föräldern sätta på sig sin egen syrgasmask, därefter barnets. Det är först när vi tar hand om oss själva som vi är ett verkligt stöd för våra nära och kära. Om du har svårt för att ge dig själv den omsorgen kan du föreställa dig vad du hade gjort om det bara fanns en syrgasmask till dig och ditt barn. Du hade växlat, eller hur?
En andetag till dig, ett andetag till mig, ett andetag till dig, ett andetag till mig.
Detta är en metafor som du med fördel kan använda dig av när du känner dig allt för tyngd av det känslomässiga ansvaret. Ta en, eller ett par andetag som ett sätt att få in mer syre och liv i dig själv.
Slutligen, om du ånyo lockas in i Karpmans dramatriangel trots att du nu vet bättre, var varsam med dig själv. Gå inte till angrepp mot dig själv utan var istället kärleksfull. Du gör så gott du kan. Och det är bra nog.
Nå, vad säger du? Hur landar det här hos dig?
Låt mig få veta i kommentarsfältet nedan.
Tyckte du om den här artikeln? Då kommer du att gilla dessa:
Medkänsla – att möta lidande med kärleksfull vänlighet
Stabilitet – så bygger du din kroppsliga, tanke- och känslomässiga grund (artikelserie)
Förlita dig på din kraft istället för din styrka
Det viktigaste du behöver veta om skuld
Eller vad sägs om den kostnadsfria e-boken Gränser?
Hej Marie,
Låt mig först tacka dig för en så bra förklaring som jag tror många som jag känner igen sig i hela beskrivningen.
Jag alltid haft det skuldkänslor när jag mådde bra, för att andra i min omgivningen befann sig i livet svåra stunder.,.offrade mycket för att dom ska må bra …
Nu har jag börjat lära mig att jag också har rätt att må bra och det är ingen ego om jag bryr mig om mina känslor först. …
Är en nybörjare på den nya path i mitt liv…men redan nu kan jag säga att jag mår mycket bättre.
Tacka dig för att du delar dina erfarenhet och kunskaper med oss.
????
/Shahrzad
Det är alltid lika härligt att höra från dig Shahrzad. Ja, så är det. Det är verkligen inte egoistiskt att ta hand om sig själv först. Snarare humanistiskt. När vi gör det finns det rejält med utrymme för allt och alla som vi också anser viktiga för ett meningsfullt liv. Fortsätt bara gå den väg du börjat på. 😉
Så sant och så bra att tänka på. Har nära anhöriga som är drabbade i cancer. Ena stunden vill jag ta överdrivet ansvar och i andra orkar jag stå tillbaka och dela ansvar.
Tack!
Tack själv för att du tog dig tid att skriva en kommentar. 😀
Oj, som jag har sök förklaring till vad som hände för flera år sedan när jag fick en ny och helt oerfaren chef. Jag tyckte så mycket om henne och hon var den som skulle göra allt bättre. Jag var hennes riddare som ville göra allt för henne, lyda hennes minsta vink, vara respektfull, dela med mig av det jag kunde så att hon kunde bli den bästa chefen. Nu förstår jag vad som gick fel. Det jag hade förstånd att göra vad att backa, jag förstod att hon behövde utrymme och göra det på sitt sätt. Men jäklar vad förvirrad och sårad jag var. Det som hände sedan var att jag jobbade ihjäl mig för att bevisa att jag var duktig på mitt jobb och att jag behövdes.Men jag har alltid en känsla av att hon vill bli av med mig.
Jag har lärt mig läxan så den fällan går jag nog inte i igen. Men hur jag ska läka det som hände som jag också känner är en parallell process till min uppväxter vet jag inte.
Tack för dina upplysande artiklar!
Tack Nettan för din fina kommentar. Du verkar insiktsfull och det är ju alltid första steget till en förändring. Det jag tänker när jag läser det du skrivit är att vi ofta får möjlighet att läka vår uppväxt genom de relationer vi möter senare i livet. NU vet du. NU kan du göra annorlunda. Och du. Var lite varsam med dig själv. Du gjorde så gott du kunde DÅ. På det enda sätt du visste hur. Begär inte av dig själv att du skulle ha förstått innan du förstod. Förstår du vad jag menar? 😉
Stort tack för dina kloka ord! Jag kommer att läsa texten flera gånger och försöka ta till mig det du skrivit där. Det är inte så lätt. Men samtidigt ett måste, för att kunna överleva själv. Det konstiga är ju att jag egentligen fattar det du skrivit och är rätt bra på att se när andra går över gränsen, så att säga. Det gäller att applicera det på sig själv, också. ..
🙂 /Karin
Tack för din tankeväckande kommentar Karin. Visst är det så. Att vi lättare ser det andra gör. Speciellt när det gäller relationer. För där är vi så insyltade i vår egen känslomässiga smet att det är svårt att se vad som är vad. Det är därför man behöver någon att prata med eller skriva upp på ett papper vad det är som händer. För att få distans. Och klarhet.
Tack Marie!
Nu blev allt så tydligt och klart! Vilken räddarroll jag har och den kommer fram så väldans fort o automatiskt att jag ibland inte märker det på en gång. Med denna artikel har jag lärt mig och kan se klart på saken o förstå varför folk i min omgivning ibland slår mig ifrån sig. Och jag förstår varför jag själv blir arg när någon kliver in i räddarrrollen när jag mår dåligt.
Den här artikeln ska min sambo o mina föräldrar få läsa! Åter igen TACK för att du finns ❤ på ett ärligt men kärleksfullt sätt tar du upp det som är så svårt att prata om.
Tack Linda. Det var fina ord. De värmer gott. Härligt att du har nytta av det jag skriver. Karpmans dramatriangel är verkligen en guldklimp. ❤︎
Tack för ett viktigt ämne!
Jag tänker också att vi ibland kliver in i den där räddarrollen oreflekterat för att vi tror att det förväntas av oss. Man kanske växte upp med vuxna omkring sig som faktiskt förväntade sig att vi skulle rädda dem. Vi fyllde i och kom till undsättning, för att någon krävde det, då på den tiden. Och så fortsätter man av bara farten.
En annan orsak kan ju också vara att man genom att hjälpa och rädda andra vill försöka hjälpa sig själv. Lära sig själv att leva, genom att försöka lära ut det till andra. Att vara lärare att ju ett väldigt bra sätt att själv få lära sig saker.
Det gäller bara inte glömma bort att höra efter med den andra om den vill bli hjälpt och räddad… som du skriver.
Tack för en viktig blogg, som får mig att tänka vidare.
Så otroligt lärorikt för mig. Jag går igenom en separation och mår så dåligt av att min man mår så dåligt. Han har nyligen förstått sin alkoholism sjukdom. Jag mår så dåligt av att se honom så ynklig.
Behöver vara stark för barnen behöver mig.
Vad fint att min text kan hjälpa dig. Gott att höra att din man börjar komma till insikt. Det är ju det första steget till förändring.
Jag har länge behövt sätta ord på vad vad jag känner och det kan jag göra nu, tack!!
Vad gott att höra. Tack själv Linda. ❤️