Ibland känner jag mig som den där tuppen av metall som sitter på hustak och snurrar i vinden. Känslig för minsta vindpust vänder jag mig omedelbart mot andras behov och förväntningar. Ofta innan de ens har hunnit uttala dem. En blick som söker hjälp, en röst som tvekar, en hand som sträcks ut och jag […]
Bortsvept av andras behov Read More »
Det börjar som en liten kommentar, en ton i rösten eller en skeptisk blick. Och plötsligt är du och den andra mitt i ett inferno av känslor. Orden flyger, rösterna höjs och avståndet växer. Efteråt ligger relationen där, tillfälligt sårad, och du undrar: ”Hur blev det så här igen? Varför kunde jag inte bara låta
Springa, sprang, sprungit. Hinna, hann, hunnit. Ja, tänk vilket tempo livet kan ta. Vi springer mellan möten, åtaganden och andras behov. Alltid med blicken framåt, alltid på väg. Vi springer för att inte komma efter. För att inte missa något viktigt. För att vara den som alltid finns där. Vi vet vad som händer om
Vänta in dig själv Read More »
Staketet runt din trädgård är synligt för alla. Det markerar: hit men inte längre. En gräns som omgivningen respekterar för att den är synlig, konkret och omöjlig att missa. Men innanför staketet finns också gränser. Mjukare. Nästan osynliga för andra. Som buskaget mellan rosenrabatten och köksväxterna. Som perennerna som skapar naturliga övergångar i det tysta
Gränser för din egen skull Read More »
”Hur svårt kan det vara?” muttrar jag medan jag försöker para ihop de två halvorna av ett påskägg. Resterna från gårdagens påskäggsjakt med barnbarnen ligger utspridda över bordet. Det borde vara världens enklaste pussel men ändå står jag här och suckar över kartonghalvor som vägrar passa ihop. Men är det inte så vi gör med
Påskägg och paradoxer Read More »
Ofärdigt. Halvfärdigt. Otillräckligt. Bristfälligt. Kärt barn har många namn. Nej, förresten så kärt är det inte att vara halvvägs, halvklar eller halvdan. Det är snarare något vi skyndar oss att dölja, förklara bort eller jobba över. Ingen vill väl visa sina halvfärdiga sidor. Visa att man inte räckte hela vägen fram. Det finns en särskild
