Det börjar som en liten kommentar, en ton i rösten eller en skeptisk blick. Och plötsligt är du och den andra mitt i ett inferno av känslor. Orden flyger, rösterna höjs och avståndet växer. Efteråt ligger relationen där, tillfälligt sårad, och du undrar: ”Hur blev det så här igen? Varför kunde jag inte bara låta det vara?” Besvikelsen på dig själv är nästan värre än ilskan som just exploderade. Och ändå – nästa gång någon trampar på samma ömma tå – ja, då händer allt igen.
Men varför gör det så ont när någon trampar på vissa tår?
Tänk på tån som en plats för gamla minnen, för stunder då vi blev sårade eller kände oss förbisedda. Kroppen bär på dessa erfarenheter långt efter att vi lagt dem bakom oss. När något i nuet påminner om det förflutna drar hjärnan snabbt paralleller mellan då och nu. Det sker i ett ögonblick, innan tanken hinner ifatt. Därför känns reaktionen så oundviklig. Därför blir samma ömma tå trampad på, om och om igen.
Så hur kan vi bryta mönstret?
Det första steget är att känna igen sina egna ömma tår. Att lära sig se när en reaktion står i proportion till det som faktiskt hände eller när den hämtar kraft från något gammalt.
Det andra steget är att möta reaktionen med nyfikenhet istället för skam. Att fråga sig vad som egentligen väcks inom oss, utan att genast döma eller fly från det som känns.
Det tredje steget är att skilja på då och nu. Att mitt i känslan påminna sig om att det förflutna färgar nuet men inte behöver bestämma framtiden. I denna lilla paus finns friheten att välja nya vägar och möta varandra med nya ögon.
Våra ömma tår berättar en historia som vill bli hörd. När vi lyssnar börjar de långsamt läka – inte genom att vi skyddar dem, utan genom att vi låter dem möta världen på nytt. Och då, mitt i sårbarheten, händer något märkligt – vi står plötsligt stadigare än vi någonsin gjort.
Att reflektera över:
- Vilken situation får dig att reagera starkare än vad som känns rimligt?
- Vilken ömhet eller sårbarhet tror du finns bakom din reaktion?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!
De ömma tårna eller tån! Båda dina texter hjälpte mig och grunda i nuet har så länge sökt en förståelse i såå mycket och kommit till korta för det mesta. Då det trots att jag blivit provoserad har fått skulden och skammen. Börjar skönja men rädslan står där.
Ett litet steg i taget går vi framåt. Till slut blir det ett jättekliv. Heja dig Yvonne.❤️👍
Du är fantastisk! Jag älskar dina djupa tankar som startar min reflektion. Tack! 🦋
Tusen tack. Vad roligt att höra Sari. ❤️
Texten talar till mig och att ge sig tid att lyssna inåt innan jag svarar utåt gav mig en slags uppenbarelse att det var detta som var ett stort viktigt steg för mig att vara på min egen sida och låta personen framför mig tala till punkt, utan hårda ord och kaskader av känslor med skam som resultat.
Vilken fin insikt du fick av texten. Tack för att du delar med dig. 🥰
Jag har ett trauma från barndomen där jag blev anklagad för saker som inte hade hänt . Jag tvingades vara lojal mot en person som anklagade mig, av rädsla för att bli övergiven . Då fick jag svika en annan person pga detta. En person som betydde mycket för mig.
Jag hamnar ibland i sådan situationer när jag blir missförstådd dvs jag menade väl men det blev fel. Då brister min tillit och jag blir arg eller tjafsar i oändlighet för bedyra min oskuld. Då leder det till att folk drar sig undan mig och pratar bakom ryggen . Jag blir då alldeles övergiven igen . Ofta leder det till i slutänden att vänner överger mig och inte tror på mig eftersom jag hamnar i detta gång på gång. Då bara gråter jag .
Viket orättvist och smärtsamt trassel du hamnade i som barn. Ett trassel som du hamnar i gång på gång även som vuxen. Vilket är förståeligt men väldigt sorgligt. ❤️❤️❤️
Tack för svar :jag får fundera ut lite bättre coping strategier där jag är mer rädd om mig själv. Stanna upp och tänka : Jag hade inga sådana redskap som barn .Det verkar som jag inte har tillgång till det som vuxen heller, utan bara om jag hinner tänka först och handla sen . Dvs att jag resonerar lite och inte handlar i affekt . Visst är man ändå sin bästa rådgivare bara man stannar upp lite .
Tack för ditt svar.
Tack för att du delar med dig Kristin och lyfter fram hur tufft det kan vara att bara stanna upp när ens överlevnad har hängt på att reagera blixtsnabbt. Det krävs en stor portion mod, beslutsamhet och tålamod för att ändra på det. 🥰
När en annan kvinna överglänser mig, vid min mans sida.
Jag ser rött.
Haft ett ex som var otrogen.
Men det finns ju så mycket vackra snygga människor. Fan vill veta hur jag kan boostar min självkänsla så jag inte hamnar i värdelöskänslan
Otrohet sätter djupa spår. Självkänslan får sig en rejäl törn. Tillilten likaså. Tack för att du vill berätta. ❤️🙏
Att bli älskad på riktigt och att likaså göra. Och känna den starka känsla och sårbarhet, mod och för mig tror handlar om att släppa tag, ansvar, ta beslut. Rädd välja fel och allt faller.
Jag ” vägrar” liksom ha det bra för jag vet inte riktigt hur det ska vara.
Tack för att du delar dina tankar Jenny. 🥰
Hej och godmorgon Marie. Något som är återkommande problem för mig är besvikelsen över hur jag blivit utnyttjad pga min diagnos som bipolär sjukdom. Hyenorna hugger direkt när de ser att nu är han deprimerad och snart kommer de och köper allt jag äger för en tredjedel av vad de är värt. Jag blir så jäkla ledsen att dom inte fattar att jag mår dåligt och att jag behöver hjälp och inte att bli rånad. Speciellt av nära och kära. Min storebror har varit så i hela mitt liv mot mig och jag har bara hjälpt honom för att han är min bror. Det är samma här med huset som vi bor i sedan 36 år tillbaka jag och min fd fru. När jag var i akut behov av sjukvård pga depression och ångest så tog hon ut skilsmässa och skrev över huset på sig själv och jag fick behålla våra gemensamma dåliga lån jag kämpar med och kommer få göra livet ut. Jag har alltid haft bil och vi bor så att när barnen växte upp var det tvunget för att vi skulle kunna bo här. Men det är inget värt och det får jag betala själv nu. Det är rätt dyrt att ha bil i 36 år och köra hit och dit och jag har renoverat hennes föräldrahem i Åkersberga som de sålde till svågern & svägerskan för 3 miljoner. Gården var minst värd 15 miljoner kronor då. Men svägerskan jobbade i kommunen och fick det att se bra ut och lurade sin syster och föräldrarna. Allt pga min sjukdom och det var ju skamligt att jag blev inlagd på psyket och min pappa hade samma problem som sedan tog hans liv tyvärr. Men nu tex senast det hände så ville jag bara flytta och fly härifrån och då sålde bort nära på ny släpvagn som kostar minst 25000kr för 8000kr till en bästa kompis trodde jag! Phu du hör vilken tå som är öm här eller där jag blir så besviken och det är ju på mig själv att jag har en förmåga att göra samma sak så fort jag hamnar i ett sådant läge efter att varit helt ok och utan problem kunde klara av vardagen. Jag har väldigt bra kontroll och kontakt med sjukvården och jag sköter mig och medicinen. Men av allt det här så har jag så otroligt svårt för att lita på någon. Jag vill inte hamna där igen. Kunde jag få hyra en lägenhet och klara mig själv så skulle det vara drömmen att kunna byta miljö och få leva i lugn och ro. Här påminner allt om det tråkiga som hänt mig. Jag har tagit över min ekonomi och sköter den själv sedan ett år och jag försöker spara pengar. Det är riktigt roligt även om det inte är så mycket men nu är det jag som bestämmer. Men med dagens hyra på lägenheter är det ett stort steg att våga ta. Så känns det lite tufft att lämna huset som jag skulle äga hälften av men det är bara att glömma. Och jag är rädd för att bli sjuk igen och hamna på sjukhus. Så för att inte den ömma tån ska göra ont blir jag kvar här troligen ?
Det gör mig verkligen ont att du har haft det så här. Att dina närmaste har dragit nytta av din sårbarhet istället för att hjälpa dig. Att du har svårt med tilliten är ju inte alls konstigt. När du berättar om att du nu försöker få näsan ovanför vattenytan känns det så hoppfullt. Jag kan riktigt känna hur ditt självförtroende växer varje gång du fattar modiga och riktiga beslut för dig själv. Små steg skapar till slut stora kliv Carlsson. Jag håller på dig. 🥰👍
När andra tvivlar på min sanning och kärlek.
Att bli beskylld för att förtala någon, när det finns riktad misstro riktad mot mig.
När jag så innerligt vill göra det rätta och inte når fram.
Att bjuda in och bli besvarad.
Listan kan göras lång.
Har lärt mig att det är okej att få känna sig sårad. Att stänga min grind, sätta gränser och sedan förlåta och gå vidare.
/ Anna
Tack Anna. Gott att se att du hanterar dessa ”feltramp” på ett klokt och kärleksfullt sätt. ❤️👍
Hände en sak denna vecka då jag reagerade på en sak som för mig var jobbigt men som när jag berättade för min chef så hånlog han lite åt mig… men då sa jag att för mig är detta jobbigt så då backa han…
Men annars så är detta med gamla ärr så tydligt särskilt när man mår sämre psykiskt…
Tack för dina tankar
Tack för att du delar dig Anki. Vad gott att höra att du berättade för din chef om din reaktion. Det verkar som att ha n tog till sig. 😊👍
När jag läser dina frågeställningar får det mig att tänka tillbaka på varför reaktionen blev enorm och så sårbar. Så sårbar att jag vart sängliggande av känslor. Det är ömma tår och det är en skör balans att bära på förtroenden men också att ge möjlighet i väntan där svävandet mellan hopp och förlust, liv och död när en älskad persons stund på jorden går mot sitt slut. Det är tungt att bära på förtroenden och det är svårt när man väl berättar får uppleva hur det används på sociala medel för ens ego av känslor. Istället för att landa i ett förtroende som borde stanna där det hör hemma. Kan man kalla det för svek eller var min ägda del av information egentligen rädslor att trampa på ömma tår som fick mig att regera så starkt när jag insåg att informationen användes på sociala medel för att få sympatier och bli bekräftad.
Det finns bakomliggande historia om hur man sköter information och hur man bearbetar inför öppen ridå. Den här gången reagerade jag starkare än vad som egentligen kanske var rimligt. För mig så kändes det så naket och sorgligt, och jag blev omskakad. Det kändes som om jag svek mitt löfte av förtroende. Ett förtroende som tvingade mig att inte berätta om det som komma skall och jag klarade inte det. Men att det skulle användas på ett sätt jag inte var beredd på det fick mig att reagera faktiskt väldigt rimligt…
Ömma tår kan innehålla så mycket.
Tack för att du berättar. Det låter som att en, för dig, viktig värdering för dig inte blev respekterad. En värdering som handlar om förtroende och tillit. När våra värderingar blir trampade kan det verkligen göra ont precis som du så fint beskriver. 🥰
Känslan av att inte kunna göra mig hörd gör mig tokig. Att inte bli lyssnad på i en relation får mig att se rött. Jag blir ledsen, arg och frustrerad om vart annat. Provar ofta olika sätt att kommunicera på men når inte fram. Kan gälla allt från små vardagssituationer till allvarliga problem. Svår
nöt att knäcka
som påverkar hela vår tillvaro.
Har tyvärr inte hittat nån lösning men ska försöka med dina råd.
Tusen rack för att du delar med dig Lizen. Dina rader får mig att tänka på det som jag skrivit ur en annan synvinkel. Ibland behöver vi fundera på relationen i sig. Om vi känner att vi inte blir respekterade kan det visserligen väcka upp gamla sår men om den nuvarande relationen hela tiden skapar ny sår kommer inte en bearbetning av vårt eget inre att hjälpa oss särskilt långt. De behöver vi istället fundera på om relationen verkligen ger oss det vi önskar och hur vi i så fall vill hantera det. ❤️
När mina barn diskuterar något och det blir lite högljutt och typ tjafsigt slår det an något i mig. Jag blir orolig, får en klump i magen och tänker oroliga tankar… som inte har ett dugg med mina barn att göra. Mina barn umgås mycket, älskar varandra, hjälper och stöttar varandra, finns för varandra i vått och torrt. Nej mina känslor och tankar har enbart med mig och min ursprungliga familj att göra. Där har det alltid varit konstiga konflikter, situationer och händelser har fått orimliga proportioner, ilska och hårda ord, snårigt och sårigt, ovilja att ordna upp. Jag har fått jobba mycket med min rädsla för att det ska bli likadant i min egen familj. Numera kan jag ta deras gnabb med ro och med humor. Mina barn är jättebra på att lösa konflikter, dom är kärleksfulla och toleranta mot varandra och framförallt så har dom viljan att hålla ihop.
Tack för dina kloka ord som väcker tankar och funderingar!
När jag var barn kallade min mamma och pappa mig för Lillan, jag var liten o kort.Så en dag när jag fyllde 18 år sa min pappa: nej, fr.o.m. nu ska vi säga Margareta🙂det har väl sedan hänt under min uppväxt att några sagt: vad liten du ärt!! Lillan!!kom tillbaka🤔som vuxen har det sedan hänt på andra sätt, t.ex. en granne sa: jag känner inte igen dig? Men du sa jag : tog av mig huvan det regnade och sa du skulle ju bjuda mig på kaffe? Sist vi sågs? Hon tappade hakan 🤗 har senare sagt samma sak? Utan inbjudan? Kommer ibland till min dörr, vill prata men jag avvisar henne vänligt men bestämt att det inte passar dig just nu, då säger hon vill du komma o fika i stugan(sommarbostad) ja, nästa vecka men inte på onsdag då är jag upptagen, men du får ge mig en vägbeskrivning också, då säger hon: men jag tänkte köra? Ingen dag bestämd? Vad vill hon? Känner att då kommer Lillan tillbaka, jag kör efter henne i min bil! Vill välja själv när jag ska åka hem! Om det nu blir något? Så här har hon hållit på i ett år! Första ggr släppte jag in henne i mitt hem, hon vill prata om andra och tråkigheter, jag vill inte det. Känner att hon bara vill mästra mig? Kanske fel? Men undrar om det här är ngt för mig?
Ja, ens ”lilla jag” kommer verkligen fram i dessa stunder. Tack för att du berättar Margareta. 🥰
Så fint att du kan se var sårbarheten kommer ifrån och även ta hand om den. Tack för att du delar. ❤️
Så kloka ord. Tack! En reflektion från mig. Jag är en mamma med två gossar, nu 17 och 22 år. Det fanns en tid när båda bodde hemma, och det fanns en tid då dessa två gossar ofta var i luven på varandra, båda retades gärna, ”brottades”- ibland rent av slogs, en gång flög en sten så illa så att några stygn fick sys. Det urartade mer än en gång- där stod jag och gormade och skrek på dem, gick emellan rent fysiskt, tog den enas parti (oftast den yngre..) fast det kanske var den andras fel…skämdes över min bristande förmåga som förälder, rädd att de skulle skada sig allvarligt. Det här sammanföll också med en period när jag var väldigt sliten. Ensamstående har jag varit länge. Nåväl- mina pojkar har vuxit upp till kloka, ansvarstagande män som hjälper och stöttar varandra när det behövs. Den ena går på KTH och har flyttat hemifrån. När jag får ha båda hemma under längre helger njuter jag enormt. MEN det kan fortfarande hända- att den ena triggar igång något hos den andra och så ligger de där på golvet och brottas igen! De är mer jämnstarka nu, och det är mer styrkemätning än ilska bakom de här brottningsmatcherna som inte spårar ur på samma sätt längre. Det intressanta är vad som händer med mig nu: Jag förstår rent förnuftsmässigt att detta inte längre är förenat med verklig fara. Men det är som att situationen upp en sårskorpa, jag försöker ignorera det som händer- men det gör fysiskt ont i mig och plötsligt står jag där och gormar SLUTA!! på ett helt okontrollerat sätt..och försöker gå emellan. Till skillnad från för ett tiotals år sedan så slutar de faktiskt bråka när jag säger till 🙂 Och tittar förvånat och kärleksfullt på mig och säger
– Men mamma- vi skojar ju bara…
Och där står jag med mitt kliande ärr och funderar vad det var som hände nu…jag mumlar något att jag blir ledsen av att se dem bråka. Och sista gången sa jag faktiskt att det påminner mig så om hur jobbigt det var när de bråkade som små.
Marie, dina kloka ord satte verkligen fingret på något som är så viktigt. Nästa gång ska jag reflektera ytterligare med hjälp av dina reflektionsfrågor när jag står där och river på min sårskorpa… Tack Marie!❤️
Vilken underbar reflektion. Tack för att du delade. Dina rader genomsyras av så mycket kärlek. Din kärlek till sönerna, deras till varandra och, på slutet, din kärlek till dig själv. Du har fina pojkar och de har en väldigt fin mamma.😍