”Hur svårt kan det vara?” muttrar jag medan jag försöker para ihop de två halvorna av ett påskägg. Resterna från gårdagens påskäggsjakt med barnbarnen ligger utspridda över bordet. Det borde vara världens enklaste pussel men ändå står jag här och suckar över kartonghalvor som vägrar passa ihop.
Men är det inte så vi gör med det mesta i livet? Att vi letar efter de perfekta matchningarna. Efter halvorna som ska bilda en harmonisk helhet. En helhet som skänker trygghet och förutsägbarhet. Vi tror att livet blir lättare om vi delar upp det i tydliga kategorier. Rätt eller fel. Arbete eller vila. Styrka eller svaghet.
Men tänk om livets halvor inte är gjorda för att passa perfekt ihop? Tänk om det är just i glipan mellan motsägelserna som vår mänsklighet får plats att växa? Här är tre vanliga motsägelser som kanske rymmer mer visdom än vi först anar:
Givandets glädje & omsorgens trötthet
Att få vara den som ställer upp. Den som finns där när det behövs. Det ger en särskild värme. Vi ser hur vår omsorg gör skillnad och känner meningsfullheten sprida sig i kroppen. Men mitt i denna glädje kommer en trötthet som vi knappt vågar erkänna. En trötthet vi får skuldkänslor av. För hur kan något som känns så rätt samtidigt tömma oss så? Kanske är denna motsägelse en hälsning från själva livet – att även den som bryr sig om andra ibland behöver bry sig om sig själv.
Längtan efter struktur & behovet av spontanitet
Almanackan, rutinerna, planerna. Det finns en sådan skön trygghet i att veta vad som väntar runt nästa hörn. I att se dagarna ligga framför oss som välsorterade lådor. Men mitt i denna ordnade värld kommer den där längtan efter det oväntade. Efter att bara kasta sig ut utan att veta vad som väntar. Kan man verkligen tycka om både planer och överraskningar? Kanske vilar visdomen i att våga låta båda behoven få finnas – att varken låta strukturen bli till ett fängelse eller spontaniteten till ett kaos.
Stolthet över sin styrka & längtan efter att få visa sårbarhet
Vi har blivit så bra på att orka, fixa och vara den som andra kan luta sig mot. Det finns en särskild stolthet i att vara stark. I att kunna bära både sitt eget och andras. Men någonstans under ytan bor också en längtan. En längtan efter att få lägga ner garden ibland. Efter att få säga ”jag orkar inte”. Utan rädsla för att svika eller bli övergiven. Kanske rymmer även denna motsägelse något klokt – att vår styrka blir mer äkta när den också får vila i vår sårbarhet.
Det finns något befriande i att upptäcka att motsättningarna inom oss inte är fel som behöver rättas till. Att vi får vara både starka och sårbara, strukturerade och spontana, givande och trötta. På så sätt blir vi inte bara hela, vi håller också längre, tänker jag och lägger varsamt tillbaka äggen i kartongen. Så att jag kan ta fram dem nästa påsk.
Att reflektera över:
- Vilken av de tre beskrivna paradoxerna känner du igen i ditt eget liv just nu?
- På vilket sätt kan just denna motsägelse berika ditt liv istället för att komplicera det?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Utomordentligt träffsäkert skriver du. Du har en förmåga att sätta ord på mänskliga upplevelser och dilemman som jag känner mig så hemma i, men har svårt att själv kommunicera.
Tack Josephine för dina fina ord. ❤️👍
Tack för att du finns och dela med dig av dina kloka tankar och förklaringar. Jag läser allt och tar till mig varje ord. Jag är i en lite annorlunda situation än många andra. Jag är fri och har det bra. Men tyvärr har livet blivit lite tuffare än vad det borde vara. Önskar att ha kunnat göra något åt det men hur ska det gå till ?
Tack Tomas för att du delar med dig. Det är extra tufft när man inte hittar vägen ut. ❤️
Just nu är det ordning eller kaos som känns mest. Såå trött på den vardagliga lunken och vill bara bort. Frågan är mot vad. Tack för dina reflektioner!
Tack själv Bodil. Hoppas att du finner det du längtar efter. ❤️
Hej!
Det stämmer så väl det du skriver!
Jag har prövar att ha obokade helger men när man då kommer dit och jag ringer spontant är alla bokade på något annat.
Tack för all klokskap du skrivet det träffar mitt i prick. Vi måste få till en träff. Vad gör du i sommar i juli? Kristihimmelsfärd?
Med vänlig hälsning,
Ja, så kan det naturligtvis bli när man vill leva mer oplanerat. Att andra redan har bokat in sin tid. En bra mix mellan oplanerad och planerad tid kan nog ordna det hela. Tack för att du delar med dig Susanne. 🥰
Jag känner igen mig på alla tre mer eller mindre! När man säger nej till någon eller något så ska det förklaras varför man inte kan- det räcker oftast inte med ett nej! Det dåliga samvetet dyker ofta upp då.
Nu när jag börjat läsa dina fina råd och texter så känns det bättre och ska försöka öva mer på att ta tillvara på mig själv utan att vara otrevlig….. men ändå hjälpsam. Tack!
Tack Marianne för att du delar dina tankar. Ja, skuldkänslorna som dyker upp när vi säger nej kan ofta få oss i ett förklaringsläge och även få oss att säga ja när vi vill säga nej. Vi behöver ständigt påminna oss om vi har rätt att värna vår tid och energi precis som alla andra. 🥰
Jag känner igen mig i alla 3 och får inte mitt livspussel att gå ihop.
Tack Kirsti för att du berättar. 🥰
Tack för tankar! Jag känner igen mig i det du skriver. Jag borde säga ”jag orkar faktiskt inte” lite oftare istället för att alltid förtydliga varför. Jag är så trött, av krävande jobb och vuxet barn som behöver så mycket hjälp ännu. Jag vill läsa, vara ensam, städa garderober och laga bra mat men har svårt att ta det lugnt. Kanske idag… Glad Påsk!
Tänker att det ofta krävs ett stort mod för oss att erkänna för både för oss själva och andra att vi inte orkar. Vi är så förtvivlat inställda på att hålla ihop för att det ska funka för andra att vi slut brister i alla sömmar. Tack för att du delar med dig. ❤️🙏
Alla 3 paradoxer känns väl igen.
Givandets glädje kontra trötthet. Jag ger gärna av min tid, hjälp och kärlek dock ibland orkar jag inte ge och ge mer utan att fylla på mina egna källor. Känner mig ofta tom på insidan…en stor obalans.
Struktur kontra spontanitet. Jag är en spontan person, gillar att hitta på saker out of the blue. Men just nu behövs struktur för att hitta tillbaka till den inre balansen och åter kunna göra det spontana.
Styrka kontra sårbarhet. Många säger att jag är stark. Själv känner jag mig allt annat än stark. Visst har jag överlevt många fights men till vilket pris? Ibland önskar jag att jag kunde vara liten igen och visa mig svag och någon annan fick ta över en stund. Visst, jag har inga problem att gråta en skvätt framför andra men aldrig såpass länge så att jag överlämnar mig själv i hopplösheten som ibland övermannar mig.
Visst känner jag igen paradoxerna väldigt väl…det är bara fortsätta sin livs vandring och hoppas på en bättre dag imorgon.
Tack för att du delar med dig så öppet Yvonne. Känner din längtan efter mer balans i ditt liv. ❤️
Hej! En stolthet över att vara stark och en längtan att visa sårbarhet… Nej. Jag har inte det. Kanske för att jag inte är stark, och för att jag inte vill vara sårbar. Jag vill bara må bra, men just nu gör jag inte det. Och då önskar jag att jag hade haft vänner att vända mig till, att få stöd från. Och jag har vänner, men jag känner genuint att jag inte VILL berätta för dem hur jag mår. Jag vill inte berätta för någon. Jag tror ändå inte att någon skulle kunna hjälpa mig må bättre. Jag vill bara att det ska gå över.
Fint att du vill berätta här. Tack Sara. ❤️
Tacksam för att jag trots allt inte är ensam……fast det ibland känns så.
”Längtan av struktur & behovet av spontanitet” känns som jag, det har det gjort under mycket lång tid.
Har nog sett mest negativt i detta för att på samma gång som jag mår bra av att ha struktur så blir jag vansinnigt lätt uttråkad. För jag upplever att jag inte kommer framåt utan står och stampar på samma ställe.
Visst finns det driv och längtan av att komma vidare, att utvecklas i att vilja få chans att slänga sig ut och leta utmaningar.
Omgivningen upplever mig som en orolig själ som inte kan stanna upp…..
Men vad omgivningen tycker kan ju egentligen bero, trotts allt så är drt ju jag som lever mitt liv och ingen annan 💪🤓🙋♀️.
Önskar er alla en fortsatt trevlig påsk. 🐥
/Ann-Charlotte
Tack för att du delar med dig Ann-Charlotte. Och det är så sant. Det viktigaste är hur du upplever dig själv. Att du är okej med att vilja mer och utvecklas vidare. 🥰👍
Jag kan känna igen mig i alla tre beskrivningarna och konsten är förmodligen att kunna säga nej ibland. Att inte vara den som ensidigt alltid finns till för, tar hand om och gör saker för andra, utan markera när det känns för mycket.
Att tillåta sig att vara en egen viktig person mex egna behov och längtan, önskningar.
Precis så Birgitta. Att ge sig själv tillåtelse att vara viktigt och värdefull. Tack för att du delar med dig. ❤️🙏
Tack för detta. Just idag känner jag särskilt att givandets glädje och omsorgens trötthet talar extra till mig. Något inom mig poppar upp då och då och viskar ”Jag är så trött” och jag kopplar det till mitt jobb. När jag säger något till andra om att jag är öppen för att byta jobb, känner jag mig ifrågasatt. Tror jag känner av empatitrötthet och jag går ofta hem från jobbet med en känsla av otillräcklighet. Jag bryr mig massor och gör mycket, troligen för mycket i kombination med att jag får för lite återhämtning. Jag fortsätter att pröva mig fram för att få kvalitetstid på min fritid.
Glad påsk! 💛🐣
Tack för att du delar med dig Heléne. Dina rader får mig att tänka på att vår omgivning ofta kan vara emot att vi visar oss sårbara. Att det kan rucka på deras ”världsordning”. Att de därför kan reagera med motstånd om vi vill göra en förändring som tyder på att vi inte riktigt är så starka som de tror. Detta sker ofta inte på ett medvetet plan utan mer som reaktioner för att bevara status quo. ❤️
Tack och det tänkte jag på idag efter samtal med en kollega, som inte vill att jag slutar. Jag uttryckte mig på annat sätt, lyfte fram att det handlar om mina behov kontra mitt splittrade uppdrag. Då sa hon att hon fattade.
Tack för ditt svar, Marie 🙏🏼❤️
Vad underbart att höra Heléne. Tack för din återkoppling. 🙏
Hej o Glad Påsk🌷🐣. Känner igen alla tre men den sista slog an en särskild sträng hos mig. Att jag driver på mig själv, släcker bränder o försöker ligga steget före pga den omgivning jag lever i gör att jag slutar vara sårbar inför mig själv. Även om andra ”inte bryr sig” ger syrliga kommentarer, inte lyssnar, bagatelliserar men samtidigt förstorar upp annat så behöver inte jag behandla mig själv lika illa. Glömma bort mig själv o köra på. För att anpassa mig. På nåt sätt tycka illa om mig själv för att de närmsta beter sig som att de ogillar mig. När jag tänker att jag kan visa mig sårbar inför mig själv händer något. Ett slags acceptans? En självmedkänsla som det pratas så mycket om nu? Men helt plötsligt känner jag mig viktig för mig själv. Även för mig kom detta mail i ett synnerligen rätt tillfälle ❤️
Så himla klokt och kärleksfullt tänkt Katarina. Om andra behandlar dig illa behöver du stå kvar vid din sida.Var den som du kan luta dig mot och som förstår. 🥰
..släppa struktur o duktighet” ska det stå, såklart!
Jag hjälpte min svårt psykiskt sjuka syster igår, med ett tfn-samtal då jag gav massa råd och tips om hur hon ska kunna må bättre. Vi pratade i 1 1/2 timme o h jag försökte på alla sätt motivera henne till att våga förändra sin nu ganska eländiga tillvaro. Nu idag är jag jättetrött och får dessutom skuldkänslor. Skuld för att jag bara ”gick på” som en ångvält, i min iver och starka vilja att få min syster att ta tag i sitt liv. Känner att vi borde ha haft lite ”trevligt” ihop istället, pratat om lite roliga saker. Vi pratar väldigt sällan i tfn, och så blev det bara ”pekpinnar” och allvarligt prat igår. 😔 Tar iaf till mig av dina ord, att idag behöver jag ta väl hand om mig själv! Och dessutom släppa struktur o fuktighet, och våga vara spontan – släppa kontrollen…vilket känns lite läskigt! Men vet att jag inte orkar ”bara vara duktug” jämt
…så blir nog en lugn dag ”med och för mig själv” idag. Tack för kloka tankar, Marie! 💓
Tack för att du berättar Maria. Tror att vi är många som känner igen si i det du beskriver – att mena väl och så blir det inte så bra som vi tänkt. Men också att vi är modiga nog att reflektera över vårt beteende och ändra det när det behövs. 🥰👍
Igenkänning på alla 3, den sista så ”nu”.
Efter jag visat min sårbarhet är jag mer ödmjuk mot mig själv & vad jag behöver för att må fint. Promenader i naturen, träna hur länge jag vill utan känna krav knacka på ”dörren”. Tar hand om min kropp & själ utan samvetskval gentemot andra.
Bara vara mig själv🤍Söndag & blir alltid glad när mailpipet från Marie kommer🙏Tack🤍
Tack för att du delar med dig. Att det som händer när du vågar avra sårbar är att du blir starkare i din egen övertygelse om att du är viktig och värdefull. ❤️🙏
Igår var jag stark och packade min dramaten med påskfrukost och åkte till mina vänner, dom alltid ger till andra. Nu var det deras tur att ta emot och vi njöt tillsammans av den goda frukosten.
Idag när jag vaknar och sitter på sängkanten börjar jag gråta. Blir först arg på mig själv. Men sen säger jag till mig själv ”Ann det är ok att gråta. Du får gråta.” Sen tyst inom mig hör jag mig själv tänka ”Det är ok att vara svag. Du behöver inte vara stark idag.” Öppnar min mobil och ser ditt mail Marie, där du skriver ”att vi får vara både sårbara och starka”. Det kunde inte ha kommit mer lägligt. Tack för de orden💞.
Nu orkar jag fixa min egen påskfrukost och ”vila i min sårbarhet.”
Tack🙏
Åh, Ann så fint det var att få läsa dina ord. Att min text bekräftade det du redan kände och visste. 🥰
Känner igen mig mycket i alla tre…. Vill även passa på att tacka för dina kloka ord varje vecka🙏🏻❤️
Tusen tack Marie. Vad gott att du tycker om mina texter. ❤️🙏
Tack för det fina perspektivet!
Har haft övernattningsgäster före och under påsk.
Har även en väninna som just flyttat hit till vår stad och vi är de enda hon känner här på plats. Hon blev ensam över påsk när hennes dotter inte kunde komma och hälsa på.
Jag bjöd in henne på en middag efter påsk och känner nu: jag orkar inte! Det har varit fullt upp med alla gäster, jag/ vi behöver vila. Så kommer säga till min vännina att hon får komma en annan dag.
Blev stärkt av texten att jag måste ta hand om mig själv först. 💖
Så rätt🤍Bra du står upp för dig själv🤍❤
Hälsningar ”sårbarhet”
Så klokt gjort Camilla. Att du tar hand om dig själv. Din ork nu efter påsk är inte den samma som när du lovade din väninna att få komma och det behöver du lyssna på. För er bådas skull. 🥰
Att våga vara svag och ändå bli älskad. Hela mitt liv har jag fått de till mej- åhh va du är stark, att du orkar, det hade jag aldrig ståt ut med från vänner och föräldrar.
Och som jag velat skrika- det är jag inte!! Men som jag inte gjorde.
Den starka ska ju vara jag, den har gjort mej.
Men åren har varit tuffa o jag starkare, tills det en dag inte går mer.
Inget funkar, kropp o knopp vill inte längre leka stark.
Försöker säga med små ord, hjälp, orkar inte mer nu. Alla runt om mej svarar men du fixar nog detta eller du som är så stark.
Inte just nu är jag det, svara jag.
Jag tänker om jag ska få hjälp så måste jag skrika, hjälp mej nu men vågar inte.
Men vissa ser, hör mej om svagt och jag tänker, jag behöver ta hand om mej nu. På riktigt nu.
Just nu tar jag hand om mej, jag bröt ihop o sa jag måste vila. Bad om hjälp av bror, lämnade hus, barn o djur. Nu ligger jag nedbäddad i en varm säng på ett hotell. Starx väntar hotellfrukost åh va jag ska njuta. Dagens uppgift till mej inte titta på klockan och andas…in och ut…
Jag vågade be om hjälp. Tack mej att du vågade. Idag ska jag njuta
🤍❤
Så modigt gjort Anna. Det är alltid svårt att bryta ett invant mönster men när man väl börjar så har man tagit det första viktigaste steget. Tack för att du berättar. Och sköt om dig. 🥰
Tack!!