Staketet runt din trädgård är synligt för alla. Det markerar: hit men inte längre. En gräns som omgivningen respekterar för att den är synlig, konkret och omöjlig att missa.
Men innanför staketet finns också gränser. Mjukare. Nästan osynliga för andra. Som buskaget mellan rosenrabatten och köksväxterna. Som perennerna som skapar naturliga övergångar i det tysta landskapet.
Precis som trädgården har både staket och buskar, har vi både yttre och inre gränser. De yttre visar andra vad de får göra. De inre handlar om vad du tillåter dig själv att göra. De finns där för din egen skull. För att skapa struktur och skönhet i ditt inre landskap. De behöver inte förklaras eller motiveras. De är där för att du har bestämt det. Vilket är skäl nog.
Dessa inre gränser tar form som tysta överenskommelser med dig själv i vardagens alla möten. Små beslut som ingen annan behöver känna till, men som ger dig kontroll över din tid och energi.
Det kan vara något så enkelt som:
- Att säga "jag återkommer om detta" när du inte är redo
- Att välja bort det som tar mer än det ger
- Att ge dig själv tid att känna efter innan du tackar ja
- Att lämna en situation när kroppen säger ifrån
- Att inte ta på dig skuld för andras handlingar eller känslor
- Att tacka nej till det som känns som en plikt men inte ger glädje
Listan kan göras längre. Och framför allt kan den bli din egen.
Jag föreslår att du börjar med något litet när du skapar dina egna gränser. Känn efter vilken gräns som skulle frigöra tid och energi. Som skulle dig lättnad. Börja smått, justera med tiden. Det som fungerar blir kvar, resten byts ut. Och du, respektera dina inre gränser lika högt som de yttre.
För de finns där av en enda anledning – för din egen skull.
Att reflektera över:
- Vilka tysta överenskommelser har du redan gjort med dig själv?
- Vilken ny inre gräns skulle ge dig mest lättnad i vardagen?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Tufft att svara på men så sant, jag har nog sedan barnben försökt vara alla till lags, oärlig då jag betett mig som en kameleont och anpassat vad jag tror andra vill höra för att framstå i bra dager.
En livslögn jag skäms över!
Jag hamnar lätt i lojalitetskriser privat och det skrämmer mig men det som skrämmer mig mer är rädsla för ensamhet. Inte vara nära centrum.
Ett bekräftelsebehov som tidigare gav att jag var otrogen inte bara sexuellt utan även med ”vänner” jag har en otrygg anknytning i botten och blev sexuellt utnyttjad av äldre kvinnor, jag har en del trauman som inte gett mig diagnos PTSD men väl såpass att det kommer ut i drömmar där jag försvarar mig våldsamt. Slagit sönder sängbord i betong och sparkat sönder fotgavlar och en och annan sambo har fått värja sig för mig, väcka mig eller vara på sin vakt att trygga mig genom att stryka mig över håret eller ryggen/armen. då lugnar det ner sig.
Det är ofta djur som attackerar i drömmen men även gamla slagsmål har dykt upp fast detta är väldigt mer sällan nu för tiden.
Texten påminner om andra texter i samband med att sätta gränser men denna gång hamnar jag i ett beslut, vid snart 62 års ålder. Den blev personlig och jag har redan börjat ta beslut och ålagt mig med en nyfikenhet att förvalta denna min egen trädgård/Mitt inre rika jag
Vilken resa du har gjort. Och forfarande gör. Det krävs mod att var ärlig mot sig själv. Det krävs ett ännu större mod att förändra sig. Du tycks ha båda. Tack för att du vill dela med dig. ❤️🙏
Jag är en kvinna 80 år gammal 4 barn och 13 barnbarn. Jag är mycket populär bland mina barnbarn och jag har väldigt svårt att säga nej. Jag har även svårt att säga nej till mina 4 barn. Jag är ensam barn och jag är livrädd att dom skall överge mig. Sen är det en annan sak jag jag vill känna mig behövd. Nu börjar jag känna mig sliten och jag har fått rygg besvär. Kanske operation. Jag måste börja om säga nej och man skall inte känna sig behövd vid min ålder. Jag har mycket att jobba på. Men varför är jag så rädd för att känna mig ensam. Det skall hända saker jämt och jag är fena på att hitta på. Nu börjar jag känna mig deprimerad för jag ej orkar så mycket. Kerstin
Tack för att du delar med dig Kerstin. Det finns så mycket ärlighet i dina rader. Tänker att du har funnits där för andra så länge. KAsnke är det dags att du ger dina närmaste en chans att finnas där för dig. Det blir samma gemenskap fast tvärtom. 🥰
Jag har länge burit på det här och känner att jag behöver skriva av mig. Min relation till min svärmor – och egentligen hela min sambos familj – har varit allt annat än enkel. Jag kom in i deras liv med öppet hjärta och en vilja att bli en del av familjen. Men ganska tidigt började jag få kommentarer, från hans mamma, om mitt utseende. Saker som sades i förbifarten men som träffade rakt in. Det gjorde att jag började tvivla på mig själv, och jag kände mig aldrig riktigt accepterad.
Vi har varit med om situationer där vi i stället för att få stöd, blev ifrågasatta, ignorerade eller behandlade som problemet. Till slut vände de oss ryggen helt – hans mamma, pappa, syster och till och med morföräldrarna. Det har varit en enorm sorg, framför allt för min sambo, som förlorade hela sin familj på kort tid. Och för mig har det varit smärtsamt att stå bredvid och försöka hålla ihop oss, samtidigt som jag själv känt mig sviken och nedtryckt.
Vi har behövt sätta tydliga gränser, för att skydda oss och vår relation. Men det gör fortfarande ont. Jag vet att vi inte är ensamma om att uppleva sånt här – därför skriver jag. Kanske för att känna mig lite mindre ensam själv, men också för att visa att det är okej att sätta gränser, även när det handlar om familj.
Tak för att du delar med dig så öppet och ärligt Malin. Det känns så tråkigt att du och din sambo har behövt vara med om detta. Kan gott förstå att gränsdragningen, och vad som ledde fram till den, har varit smärtsam. Det är aldrig enkelt med konflikter som berör den egna familjen. Fint ändå att du och din sambo har varandra. Att ni bestämt er för att det är er relation som är den viktigaste. ❤️
Jag skäms när andra människor ljuger och inte förstår att jag förstår att de ljuger. Men jag har aldrig sagt något bara känt att jag inte kan respektera dem. Jag har inte haft några ord bara fördömt deras handlande.
Tack Anna-Lena för att du delar. Att bli vittne till någons ”skamlösa” beteende kan väcka vår egen skam. Det känns gott att se att du inte tar ansvar för den andres agerande längre än så. Att du kan särskilja deras beteende från dig själv. ❤️👍
Hej. Jag har börjat med att tänka efter vad jag vill och vill göra innan jag tackar ja till något. Alla dessa tänkvärda ord är något som jag behöver jobba med. Så dessa har jag skrivit upp som en påminnelse.
Bra där Soile. Vi tar ett litet steg i taget. Då kommer vi långt med tiden. 🥰👍
Från mitt inre..
Tack!
🥰
Jag har lärt mig sätta gränser gentemot mig själv – inte bara andra. Det kallas säkert disciplin, men jag hellre kalla det gränser. Gränser som gör att min morgondag blir bättre, eller min nattsömn, min fysiska hälsa eller mina relationer. Och när jag sätter gränser för vad jag själv tillåts utsätta mig för, har det kommit naturligt att även göra tydligt för andra vilka gränser jag behöver.. jag har sagt upp mig någon gång. Jag har brutit kontakten med syskon. Jag har ställt krav på människor som känts obekväma men som i slutändan stärkt våra band. Det är inte alltid enkelt eller bekvämt men absolut nödvändigt emellanåt, att sätta gränser och det finaste av allt är att det är oerhört sällan jag har anledning att klaga längre. Jag har mina kort i ordning eller vad man säger. Och det är så skönt!
Jag blir så varm om hjärtat när jag läser dina rader Malin. Tummen upp för vartenda ord. 👍❤️
När jag läser dina rader så känner jag en lättnad av att det ligger inte på mig när någon tycker att jag säger fel ord som någon annan tycker är jobbigt att prata om, men jag tar till mig hur den andra personen upplever det jag sa.
Tack Pia. Du tar upp något viktigt. Det ligger en fin (men viktig) balans mellan att ha empati (vilket krävs i all god kommunikation) och ta på sig allt ansvar för den andres reaktion. 🥰👍
Jag har verbaliserat mina gränser på jobbet i flera år men det hörsammas inte. Idag går personal på knäna och många av oss gör verkligen allt för att bli hörda. Ändå lassas man på mer och får kommentaren tillbaka: ”Du måste tänka på dig själv också.” Hur då? När inte ens behov hörsammas? För många oss finns bara alternativet kvar att lämna. Lämna ett arbete man tycker om, kollegor och barn som man kommer att sakna. Enbart för att man inte blir hörd. Kvar blir istället oron för vad man lämnar till efter många års utbildning och yrkesliv.
Är det rättvist?
Ur askan….i elden.
Nej, det är verkligen inte rättvist Mona. Och tyvärr blir konsekvenserna att många väljer att lämna. Förstår att det är ett svårt beslut att ta då man älskar jobbet i sig men inte arbetsföhållandena. 🙁❤️
Att känna skuld för andras känslor och handlingar.
Har närstående med allvarlig sjukdom och blir projicerad med känslor av frustration och ilska, vilket jag inte kan ta ansvar för.
En livsviktig inre gräns när relationsdynamiken gungar på grund av sjukdom. Tack för att du delar med dig Carina.🥰👍
Vilka gränser har jag med mig själv: Jag behöver tala om på jobbet vad jag orkar och inte orkar, efter flera tunga år då jag inte hade några gränser (varken yttre eller inre gränser).
Men får så dåligt samvete efteråt och känner mig både dålig och som en besvikelse för andra.
Ny inre gräns?: Inte ta upp andras känslor? Tar upp mycket sorg och oro för hur andra har det. Det får ju inte dem att bättre❤️🩹
Tack för din blogg Marie💕
Kan en ny inre gräns vara att INTE känna dåligt samvete för att jag står upp för min hälsa och vad jag vill? Och inte försöka lösa andras problem. Är det så lätt?!!💖
Det känns som att du är på rätt spår Maja. En yttre gräns mot jobbet där du säger nej när du känner att du inte orkar och inre som säger nej till att ta på dig ansvar för deras känslor. Det blir en bra kombo. 😊👍
Dessa ord behövde jag just idag🙏. Jag ska, igen igen, ändra datum för en aktivitet med vänner. Jag vill så gärna, men måste spara på mina krafter och använda dem till en annan uppgift som jag har en deadline på. Jag vet att mina vänner förstår detta. Det är mer mitt dåliga samvete jag ska överbevisa🙈
Ett viktigt och modigt beslut Maria. Heja dig! ❤️💪
Gå undan , när jag behöver t ex vila reflektera över något.
Att inte förhasta mig när det gäller stora förändringar ( byta boende). Beslut behöver få tid att mogna fram. Efter att barn och barnbarn plötsligt avlidit och kropp och knopp skrikigt (trauma), så är tiden som, kanske finns kvar än mer viktig att fylla med mening. Min mening
Jag beklagar så din stora och smärtsamma förlust Helena. Att du funnit någon slags framtidstro känns stort. Tack för att du delar med dig. ❤️
Min gränssättning började på allvar 2016 när jag fick en hjärtinfarkt.Det var tufft men nödvändigt. Än idag får jag jobba med att bry mig mindre o inte engagera mig, men det svåraste var att tycka om mig själv, vara själv utan att känna mig ensam.
Ja, ibland behöver vi nå vägs ände för att inse allvaret. Tack för att du vill dela med dig Margareta. ❤️🙏
Tack för att du förklarar det här med gränssättning så bra. Det gör det mycket enklare o ta det till sig. Jag älskar det ❤️ jag förstår att jag alltid varit utan staket buskar o rabatter i hela mitt liv. De inre gränserna är väl så svåra som de yttre. Eller vad tycker ni?
Vad roligt att metaforen funkar. Staketet har jag använt tidigare men det här med buskarna och rabatterna innanför är nytt för nu. Och jag tycker som du. De inre gränserna är väl så svåra som de yttre. Men jag tycker de underlättar för att hålla de yttre. Tack Lotta. 🥰
Jag har dragit en gräns som är jobbrelaterat. Alltid har jag överpresterat och jobbat i högt tempo vilket jag börjar känna de negativa effekterna av. Har bestämt mig för att god enough är mitt mantra.
Till vardagen kommer jag att tack nej till möten som inte ger mig något och som jag deltagit i bara för att känna mig en del i gruppen eller för att hålla mig uppdaterad. Det som framkommer i möten kan jag läsa i mötesprotokollet senare.
På detta sätt satsa jag på min energi och siktar mot en mer harmonisk arbetstid.
Vilken klok och bra gräns Gianella. Det är en tydlig och avgränsad vilket gör det lättare för dig att upprätthålla den. 🥰👍
Den tyngsta resan och ibland svåraste, är den man måste göra med sig själv.
Stå på sin egen sida och lita till att man inte är en dålig person för att man sätter gränser.
Det är fint och bra att tänka på andra men det är svår gråzon att veta Hur mycket man själv får ta plats .
Och många gånger sviker man sig själv …..
Håller helt och hållet med om din kloka kommentar att den tuffaste resan är den man måste göra med sig själv. Tack Anette. 😊👍
Jag har varit tvungen att öva när kroppen sagt nej och har kommit en bit på väg. Står inför ett stort val att säga upp mig utan att kunna jobba fulltid eller ha något nytt att gå till eller nån att luta mig på. Arbetsgivaren gör mig sjukare. Eller om det är mina tankar om situationen som gör det. Inte lätt att veta och därför inte lätt att sätta gränsen på rätt ställe. Men att gränsen är till för mig och inte andra är en kamp med egot. Man vill ju gärna sätta ner hela foten och minsann visa dem. Så är det iallfall för mig som är ganska ny på gränssättning.
Tack för att du delar med dig Åsa. Det låter som att du står vi ett viktigt vägskäl som kräver både ärlighet och mod. ❤️💪
Tack för kloka och tänkvärda ord! Har jobbat mycket med både yttre och inre gränser dom senaste åren. Det var väldigt svårt i början, hade en allmän känsla av att jag inte kände mig själv riktigt. Jag hade haft för mycket fokus på andra människor ända sedan barnsben. Visste liksom inte riktigt vad jag kände och tyckte, vart mina gränser gick. Efter hand blev det lättare och lättare men det är ett tufft jobb som fortfarande pågår….
Känner helt igen mig i detta.
Jag brukar försöka tänka att jag ska vara min egen bästa vän och hur jag skulle ha behandlat en god vän ifrågan…. Men det är inte alltid lätt..
Tack för att du delar med dig. Och jag kan inte annat än hålla med. Jag har, liksom du, var suddig i mina gränser sedan jag var tonåring och har lagt ned ett gediget arbete för att upprätta dem. Men även om det är betydligt bättre så är det fortfarande det som jag ständigt återkommer till när jag märket att något skaver. 🥰
Dina texter uppmuntrar till reflektion och positiv förändring. Tack Marie!
Vad gott att höra Nadya. Tack. 🥰
Tack för kloka tankar – ännu en gång! Jag lär mig allt mer hur viktigt det här med gränssättande är. Har ägnat alltför stor del i mitt liv till att anpassa mig och lyssna mer på andras behov än mina egna.
Ja, det är så oerhört viktigt. Själv märker jag hur det oftast handlar om min bristande gränssättning när livet emellanåt blir skört. Tack för att du delar med dig Anne. ❤️
Detta är viktigt för mig just nu. Fast jag har börjat i fel ände med de stora besluten.
Vad roligt att det landade mjukt hos dig idag. Tack för att du delar med dig. ❤️