Jag gick vilse. Vilse bland alla mina ”borden” och ”måsten”. Finnas till hands när någon ber. Anpassa mig så andra ler. Lyssna, trösta, ordna upp. Var snäll och duktig. Amen.
Men någonstans längs vägen tappade jag bort mig själv, svepte in mig i andras behov som i en välbekant morgonrock – lite unken, lite trådsliten, men så vardagligt trygg. Den hade varit min andra hud så länge jag kunde minnas.
Först försökte jag gå fortare. Springa snabbare. Vara ännu duktigare. Det trygga och välkända drogs ännu tätare omkring mig. Men det förde mig bara längre bort från mig själv, djupare in i vilsenheten. Tills jag sakta började ana att detta inte var vägen. Att något måste förändras.
Det skrämde mig. För vem var jag egentligen, bortom alla andras behov och förväntningar? Att vara ”snäll” och ”tillgänglig” hade blivit mitt sätt att finnas till. Det hade gett mig bekräftelse, ett sätt att veta att jag dög.
Det fanns ingen omedelbar belöning. Ingen applåd för mod eller diplom för äkthet. Inga hejarop från omgivningen för att jag äntligen började lyssna inåt. Men jag fortsatte ändå, eftersom jag visste det var den enda vägen framåt.
Ett litet nej här, en egen önskan där. Ovant och obekvämt först, men för varje gång jag vågade växte också tilliten till min egen förmåga.
Nu vet jag att det är möjligt att förändras. Inte genom stora dramatiska uppbrott, utan genom små, dagliga val. Val där både jag och andra får plats. Där ”borde” och ”måste” ersätts av ”vill” och ”väljer”. Där jag steg för steg vandrar hemåt. Hem till den jag är bortom andras förväntningar. Tillbaka hem till mig själv.
Låt oss reflektera tillsammans:
När känner du dig mest vilsen bland andras förväntningar?
Vad längtar du efter att göra, bara för din egen skull?
Varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan.
Jag är pensionär snart 70 år.
Det känns som att jag ”servat ” hela mitt liv , man , barn , nu barnbarn också 4 st.
Jag har väldigt svårt att säga nej då barnen begär barnvakt till barnbarnen , hämtning m.m..
Ibland skulle jag vilja ärligt och modigt säga t.ex. ”nej , idag vill jag vandra i skogen ensam eller bara vara ifred hemma med min bok ” etc…
Lite samma med vännerna, istället för att ärligt säga att jag inte vill umgås just då så hittar jag på en ursäkt , tandläkare eller annat.
Jag skulle vilja vara mera rakryggad och välja mig själv ibland men är för feg Vill inte att såra någon eller att någon ska bli arg på mig..
Tack Carita för att du delar så ärligt. Det berör att höra om din längtan att få säga ett enkelt nej till förmån för en skogspromenad eller en stund med boken, utan att behöva ta till ursäkter. Kanske skulle det kunna vara lättare för dig att tacka nej om du lägger till ”… men jag ställer gärna upp nästa gång du frågar”. På sätt skapar du utrymme både för dig själv och den andre. Det är som att du makar mer plats på bänken utan att knuffa ner någon annan från den. ❤️🙏
Tack Marie för att du skrivers så fantastiskt bra utifrån dina erfarenheter och din kunskap så det blir allmängiltigt som många kan känna igen sig i💕
För mig är det en blandning av andras och egna förväntningar som jag går vilse i. När jag börjar jämföra mig med min omgivning kommer jag alltför ofta till korthet. Det sätter igång min inre kritiker och stressspiralen är igång. Den röda cirkeln sätter igång den mörkblå.
Känner mig ofta otillräcklig i sociala sammanhang. Bara för min egen skull vill jag bara ha roligt. Kunna njuta än mer av att träffa vänner och i sociala situationer. Inte behöva prestera och vara den intressanta personen.
Tack Mona för att du delar så ärligt om den där svåra spiralen – när jämförelser väcker den inre kritikern och stressen tar vid. Din längtan efter att bara få ha det roligt och vara i stunden, utan prestationskrav, känns så äkta och viktig. Det finns en visdom i den längtan. Tusen tack för din uppmuntran. ❤️🙏
P.S. Jag tog bort din tidigare kommentar. Precis som du bad mig om. 😊👍
Tack så mycket Marie för dina texter och att du delar med dig av din erfarenhet och vishet.
Jag har precis börjat på en resa mot att välja för mig själv och inte anpassa mig efter omvärldens krav och åsikter. Det hjälper så mycket att läsa om hur man kan göra för att ta sig framåt!
Tack Helena för dina varma ord! Så fint att höra att du har påbörjat din egen resa mot att välja dig själv. Det finns något så hoppfullt i varje litet steg på den vägen. ❤️✨
Jag kan uppleva mig som mest vilse när jag får andras reaktioner på min anpassning. När mitt beteende ger ett utfall jag inte förväntade eller, som är vanligare nu, när det reageras med glädje och uppskattning på det jag gör. Jag känner mig liksom tom, men ändå helt vimsig. Tankarna spinner loss, men kroppen är stum.
När jag väljer för mig känns det läskigt och vobbligt men efteråt som att jag har ett träd inom som står lite stadigare för sig själv och har mer plats för krona och rötter. Och jag älskar verkligen träd och känslan av att vara ett!
Tack Josefine för din fina beskrivning. Det där med att känna sig tom och vimsig när andra reagerar på ens anpassning – vilken stark iakttagelse. Och vad fint att du har hittat trädet som din speciella förankringsymbol. ❤️🙏
Hej, jag känner igen mig i allt och har tappat bort mig själv helt då jag vet inte längre vad som är jag och vad som är andras behov och vilja. Vet inte hur det ska kännas eller vara och hur förändringar mot förväntningarna kommer mottagas. Jag vet inte ens vad lagom är…Men jag vet att jag måste börja någonstans 💪🏻
Tack Jess för att du delar så ärligt om din vilsenhet. Det är modigt att erkänna att man inte vet vad som är ens eget längre – och ännu modigare att se att en förändring behövs, även om vägen dit känns oklar. Du har redan tagit första steget genom att se det. ❤️💪
Jag känner mig mest vilsen när jag ”tror” och målar upp förväntningar som jag tror andra har på mig. (övriga på middagen)
Planerade ett tal till min dotters disputation, googlade, köpte böcker, sökte på nätet osv. Till saken hör att anhörig talar sist på en Disputationsmiddag så mycket är sagt om ämnet och kunskap. Till slut sade jag till mig själv att prata från hjärtat, ta fram någon positiv egenskap i familjelivet med man och barn som kanske stått tillbaka sista tiden.
Slappna av och kort och gott Gratulera , inte vara i centrum eller granskas.
Det blev hur bra som helst!
Tack Gunilla för att du delar den här talande berättelsen! Det säger så mycket om hur vi kan krångla till det när vi tror oss veta vad andra förväntar sig. Vilken befrielse när du släppte alla ”borden” och vågade lita på ditt eget hjärta istället. ❤️✨
Jag vill uttrycka mina känslor med målningar, skisser och ord, men har aldrig tagit tid eller pengar för det.
Känt prestationsångest då jag sett hur fint andra kan.
Men jag vill inte kunna något särskilt Bara uttrycka o ge utrymme, stanna i bubblan där i utrycket
Tack Jeanette för att du delar din längtan efter att få uttrycka dig genom konsten. Så befriande att höra dig säga att du inte vill prestera – bara vara i uttrycket, i den där bubblan. Det är precis där magin finns. ❤️✨
Jag blir förvånad när jag tänker på hur andras behov verkligen beteenden bländar mig gång på gång. Jag intalar mig själv att ” nästa gång ska jag svara nej, eller byta samtalsämne, eller helt enkelt gå därifrån”. Men när jag väl står där så känns det så självklart att den andra personens ord är de som gäller. Det är sjukt svårt för mig att behålla fokus på mina egna behov just då. Men att ha färdiga svar som är uttänkta i förväg, när jag vet att jag ska möta en krävande person, det hjälper faktiskt. Men där och då blir jag vilsen.
Tack Elisabet för att du sätter ord på något vi alla kan känna igen – den där känslan när alla föresatser bara försvinner i mötet med andra. Det säger verkligen något om hur djupt dessa mönster sitter. Fint att du har hittat ett sätt att förbereda dig, även om det fortfarande kan kännas vilset där och då. ❤️🙏
Så himla välbekant du prickar in känslan med träffsäkra ord 🙏
Svårast att låta bli det du beskriver är i relationen till mina barn … ett långt tag i mitt liv … trots att de varit vuxna vi länge nu . Så jag visste inte att jag hade egna behov – sannolikt körde jag över dom det var därför jag blev arg 😳 Det är först nu efter att ha flyttat utomlands som jag börjar få koll på mina egna behov och kunna sätta vi mina egna gränser vid 72 års ålder 😳även mot barnen i alla fall ibland .
Tack Chris för dina ärliga ord om din resa. Det säger något viktigt att det var först när du flyttade utomlands som du kunde börja höra din egen röst, särskilt i relation till barnen. Och vilken insiktsfull koppling du gör mellan ilskan och dina överkörda behov. Det är hoppfullt att höra hur självkännedomen växer fram – även vid 72. ❤️🙏
Hej!
Så kloka och träffande ord Marie. Och att våga säga nej och välja utifrån sig själv även om det är ovant och obekvämt. Tack o lov noterar jag att mitt inre hejar på och jublar (om än lågmält) när jag väljer utifrån mig snarare än utifrån borden.
Må så gott och tack för stöttande o hjälpande ord på denna väg!! 🙏
Tusen tack för din uppmuntran Annica. Och så himla bra att du lägger märke till de tillfällen du väljer dig själv och ger dig en mental ”high-five”. Det gillar jag! 🥰 👍
Jag misstänker att det mest är så att jag tolkar min omvärld och andra på så sätt att det finns förväntningar och borden, egentligen så kanske det inte finns så mycket förväntningar egentligen. Det är nog lite så att min egna rädsla att inte vara värdefull gör att jag tolkar att min omvärld har förväntningar, men jag har inte riktigt kollat av på riktigt.
Jag har svårt att känna vad jag tycker om och bara vill göra för min egna skull. Vill egentligen göra saker tillsammans med andra som tycker om samma saker.
Tack Madeleine för din kloka reflektion. Vilken viktig insikt du delar – att det kanske är mer vår egen rädsla som skapar förväntningar än vad som faktiskt finns där. ❤️🙏
När känner du dig mest vilsen bland andras förväntningar?
Att jag saknar en startknapp till att börja tala, då när andra uttrycker sina behov. Var som barn ofta överkörd av mina föräldrar, när de inte förväntade sig några svar ifrån mig.
Vad längtar du efter att göra, bara för din egen skull?
Öva upp startknappen, fråga mig själv vad jag behöver, istället för att vara ”lat” och befinna mig i ett stumt/fryst tillstånd. Då göra små ärenden åt mig själv som jag behöver få gjort, utan att behöva vänta på att någon annan ska se mina behov.
Tack F för att du delar så insiktsfullt om din resa. Din förståelse för kopplingen mellan barndomens tystnad och dagens ”startknapp” är så klargörande. Och vilken fin medvetenheit du har om vägen framåt – att göra små ärenden för dig själv, ett steg i taget. ❤️👍
Vet en sak och det är att jag mer eller mindre hela mitt liv levt åt andra… försöker att ändra på det men det är inte så enkelt….
Tack Anki för din korta men så ärliga rad. Du har rätt – det är verkligen inte enkelt att ändra ett livslångt mönster. Men du har redan tagit ett stort första steget genom att se det. ❤️👏
Jag känner igen mig i din berättelse i allt men kan vara svårt att bara utgå ifrån sig själv också då jobbet kanske är det enda man har kvar som betyder något och där jobbet är intressant och bra på många sätt så är det svårare att se till sitt egna välmående på något sätt när det kommer till måsten och krav
Tack Magnus för din ärliga reflektion. Det är en speciell utmaning när jobbet både är meningsfullt och en så viktig del av livet. Jag hör hur svårt det känns att värna om sitt välmående då – som att man skulle behöva välja. Kanske finns det små sätt att ta hand om sig själv som samtidigt låter en behålla det betydelsefulla i arbetet? ❤️
Känner igen mig. Jag blev mentalt svagare och svagare och vid sorg kände jag mig utnyttjad och utan kraft att stoppa eller säja nej. Jag håller nu på att bygg upp mig själv igen. Samhället med alla dess ingridienser kväver mig, jag blir trött fortare (använder min energi på ett sätt som inte gynnar mig) främst på jobbet. Det måste finnas annat sätt att leva på. Uppgången sker mycket långsamt men börjat inse att det går.
Tack Jackie för att du delar din erfarenhet. Det där med att känna sig kraftlös, särskilt i sorgen – det är så tungt. Men vilken viktig insikt du har nått om att din energi behöver användas annorlunda. Och ja, det går framåt, även om det sker långsamt. Det finns hopp i dina ord. Var rädd om dig ❤️🙏
Säger bara tusen tack för att du beskrivit exakt sån jag är o hur jag är o känner. Då man I hela sitt liv levt exakt som du skriver ännu texten, så är de skrämmande att känna efter o inse att jag egentligen inte vet vem jag på riktigt är? Vad vill jag? Vad önskar jag? Vem är jag på riktigt? De gånger jag sagt nej, så har jag alltid dåligt samvete o måste ha massa förklaringar för att känna atg de är OK, jag hoppas att jag ska känns en dag att jag inte behöver ge förklaringar o att ett nej duger bra. O att jag duger som jag är. O att jag kan. Hitta fram till vem jag är.
Tack Catharina för att du delar så ärligt. Det är så modigt av dig att våga ställa dessa stora frågor till dig själv – vem är jag egentligen, vad vill jag på riktigt? Det är naturligt att det känns skrämmande när man börjar utforska detta efter att ha levt så länge för andra. Din längtan att hitta fram till dig själv, att få säga nej utan förklaringar – den vittnar om en inre styrka som växer fram. Så fortsätt så. Ett litet steg i taget. 🥰
”För vem var jag egentligen, bortom alla andras behov och förväntningar?” Precis så tänkte jag sommaren 2015, sjukskriven pga utmattningsdepression. Sen dess har jag jobbat för att hitta mig själv, steg för steg. Att sätta gränser, även om det är ovant och svårt.
Och nu, snart tio år senare känns det fortfarande ovant att svårt att sätta de där gränserna. Det är nog mycket svårare att lära sig som vuxen, när du inte lärt dig som barn. Men jag fortsätter att öva och att känna efter vad det är jag vill.
Tack Anna Viktoria för att du delar din långa resa med oss. Vilken insikt – att det fortfarande efter tio år kan kännas ovant, och ändå fortsätter du att öva och känna in. Det finns något så hoppfullt i din inställning, i hur du fortsätter lyssna inåt ett litet steg i taget. Trots att det är svårt emellanåt. ❤️🙏
Jag kan däremot känna stora förväntningar på mina kära
Make döttrar speciellt och kan i det känna mig ledsen när de inte infrias även om det oftast inte handlar om mer än att hjälpa till med matlagning bortdukning disk etc
Ibland nån idé vad vi ska hitta på när makens barn och barnbarn kommer på besök. Kan liksom inte bara sitta still och vänta att ” något ska hända” om inte jag styr upp. Blir otroligt trött både på mig själv och andra i dessa stunder. Lyx kan många tycka och visst men ändå. Tips råd för att komma tillrätta
Maja
Tack Marianne för din ärliga beskrivning. Det där med att inte kunna ”bara sitta still och vänta” – det är en så igenkännbar kamp. Att vilja släppa kontrollen men samtidigt känna ett inre driv att styra upp. Det är naturligt att bli trött på det mönstret. Eftersom du ber om råd: Kanske kan du börja med att vara lite nyfiken på den där oron som dyker upp när du försöker låta saker bara vara? Se om du kan hitta andra sätt att kanalisera än att ”fixa”? Var snäll mot dig själv i processen. 🥰
Hej Marie
Det här var något som jag verkligen kände igen. Har nog gjort det så länge jag kan minnas..tills för några år sedan.
Just det här att man ”ställde upp” på arbetet i många situationer då det fattades folk.
Jag arbetar på ett demensboende och då kunde det bli att man stannade kvar och jobbade både kväll och ibland natt. För dem boendes skull. Dem kom ofta och frågade mig eftersom jag sällan sade nej.
Nu har jag gått ner i tid och har bara några år kvar…förhoppningsvis.
Men just det där med att man ville också vara en god medarbetare. Men när jag sedan blev sjuk i utmattningssyndrom, så var det ingen som hörde av sig.
Men idag har jag lärt mig att säga nej och jag mår mycket bättre.
Jag stannade naturligtvis för att det fattades folk på kväll eller natt. Inte av annan orsak.
Tack Maria för att du delar din viktiga erfarenhet. Det berör verkligt att läsa om hur du ställde upp för de boende och kollegorna, och sedan upptäckte ensamheten i din egen sjukdom. Men vilken styrka du visar i att ha lärt dig sätta gränser – och att du mår bättre av det. Det ger hopp till andra i samma situation. ❤️🙏
När jag finns till för andra och ingen frågar efter hur jag mår, mina behov. Har varit så sedan jag var barn. När jag inte enbart orkar finnas till för andra. Känner mig ledsen, visar min ledsenhet inför min man, som då blir ledsen. Jag längtar efter sammanhang där jag får känna att även mina behov känns viktiga och betydelsefulla.
Tack Helena för att du delar så ärligt om din längtan. Det där att behöva bära andras känslor även när man själv är ledsen, och särskilt när det kommer från barndomen – det är så tungt. Din längtan efter att få ta plats med dina egna behov är så viktig och begriplig. ❤️
Stämmer så bra på mig just nu. Är så trött på att behaga andra och inte mig själv. Arg på mig själv att jag vid 53 år inser att jag får ta plats, att jag också har rätt att säga vad jag tycker och känner. Jag vill förändra mig men det är inte lätt.
Är glad att min psykolog tipsade om din sida ❤️
Tack Anette för att du delar så ärligt! Det finns en sådan kraft i din ilska – ett ”Nog nu!” som visar att du verkligen har bestämt dig för förändring. Det är inte lätt efter så många år, men du är på väg. Så fint att du har hittat hit. ❤️✨
Tack för dina tankar. För några dagar sedan strosade jag runt i fjällen, så här års är man oftast själv här och man får vara själv med sina tankar utan för mycket intryck. Just dessa funderingar hade jag, ” För vem var jag egentligen, bortom alla andras behov och förväntningar?”
Tack för påminnelsen detta vill jag ta tag i 😌
När jag skulle delta i ett matlag, och var försenad, vilket jag ursäktade mig för. En person stressade mig, lyssnade inte på ursäkten o förklaringen. utan domderade mig o sa med otrevlig röst vad jag skulle göra.
Saken är den att samma person brukar vara ’trevlig’, o visa ett gott bemötande. Kanske blev jag vilsen för att jag inte kände igen personen.
Jag tränar mig att inte agera, i försvar, låter känslan ta plats inne i mig, utan att den gör mig illa.
Tack Susanne för att du delar den här situationen. Det kan verkligen vara förvirrande när någon visar ett helt annat ansikte än vi är vana vid. Din insikt om att stanna kvar med känslan, utan att behöva försvara dig direkt, visar på en fin medvetenhet. Heja dig! ❤️💪
Tack Christer för att du delar din fjällupplevelse. Vilken perfekt plats att låta dessa tankar få utrymme – där i stillheten, med bara dig själv och vidderna. Det finns något speciellt i att du fick den reflektionen just där. 🥰
Åhh, så fin text🙏Den sätter fingret på mycket av det som är jag. Att vilja vara en som hjälper och stöttar men som kommit dit där jag måste förstå att jag behöver stärka min egen individ. Det har varit svårt att inte kunna och orka vara den som jag är så van att vara, kanske inte från krav från andra utan från mig själv. Nu vill jag landa, mjukna och stärka mig själv. Jag vill fortsätta att vara en bra människa för andra men utifrån en plats i mig själv där jag tagit mina behov på allvar🙏❤️
Tack Helene för dina fina och kloka ord. Det ligger så mycket insikt i det du skriver – både om den du varit och den du är på väg att bli. Din önskan att landa och mjukna, samtidigt som du vill vara där för andra fast från en starkare plats inom dig själv – mmm, det låter skönt. ❤️🙏
Dina ord och tankar ger mig så mycket!
Lars
Tusen tack Lars.❤️🙏
Så sant.
Och när man väl upptäcker det .. då är man en liten skör spillra av sitt forna jag
Att ge och ge och ge av sig själv- för att sedan upptäcka att jag är ju faktiskt ensam.
Nu , när jag skulle behöva en axel att gråta mot , då finns ingen där .
Exakt där befinner jag mig.
Vet inte var jag ska börja.
Vill så mycket – men gör ingenting.
Gråter för allt.
Trött – men kan inte sova .
Hur blir man sig själv efter att ha levt så här i så många år .
Hej,
Jag var i samma situation för några månader sedan , helt slut fast jag är pensionerad sedan många många år.
Jag fick sätta stopp för allt o alla. Berättade tydligt för vissa personer att nu är jag utbränd o vill inte ha kontakt med dem förrän jag själv vill.
Det var inte lätt och jag har ändå jobbat en hel del med mig själv genom ären tyckte jag.
Jag gick ut i naturen, det är där du ska vara . Jag åkte ensam till stugan o bara var , sov mycket o strosade runt. Naturen kommer att hela dig. Tro mig, kram från en medsyster.🙏🏻
Tack Maria för att du delar så ärligt från djupet av din sårbarhet. Det är så tungt när orken är slut och ensamheten känns som mest. Det där tillståndet du beskriver – med gråten, tröttheten och vilsenheten – jag hör hur överväldigande det känns just nu. Du är modig som sätter ord på det här. Var öm mot dig själv nu i detta svåra. ❤️
Jag tycker det är svårt att veta om det är mina förväntningar eller andras ibland. Jag har insett att jag vill arbeta med det jag gör fast det tar på mig för mycket( vilja, men vems vilja?) men min kropp talar tydligt om för mig att snart så går den i strejk om jag fortsätter. I att vara kvar i jobbet handlar om att jag vill känna mig duktig. Jag kan också se att min mamma och bror också gått och går över sina gränser i att prestera. Kan jag känna mig värdefull och ”duktig” utan att behöva prestera så att min hälsa äventyras?
Tack Anneli för din djupa reflektion. Så klokt av dig att du börjat lyssna in din kropp. Den bär på en vishet som är värd att ta på allvar. Och du är på väg. På väg mot att känna dig värdefull oavsett vad du gör eller inte. Ett litet steg i taget. 🥰
Detta är så sant !
Man vill så gärna göra andra väl !
För det känns så bra
att göra omgivningen gott
att få dem att må bra !
Men ibland upptäcker undrar jag
Vart tog min egen tid vägen ?
När ska jag få tid till egna saker ?
Och de vänner som
jag har servat i allt
De har tagit det för givet
och de är inte
omtänksamna mot mig !
De ”vännerna” har jag
Tröttnat att vara snäll mot !
Tack Margareta för din fina och poetiska kommentar. Och visst kan det bli så. Att man tas för given och det är en oskön känsla. ❤️