”Åh, vad trevligt!”
Det var min spontana reaktion på inbjudan till familjesammankomsten. Och visst lockade tanken på samhörighet – dessa stunder när vi möts betyder mycket för mig. Men i takt med att dagarna gick började andra tankar växa fram. Minnen av hur trött jag brukar bli vid sådana tillställningar. Insikten om att helgen skulle präglas av en subtil stress som skulle störa min själsliga balans. Två sanningar möttes inom mig: längtan efter samhörighet och behovet av att vara trogen mitt inre.
Det är lätt att tro att vår magkänsla alltid ger oss ett tydligt svar. Men ofta står vi, precis som jag gjorde, med flera känslor som alla känns sanna och viktiga. Olika värderingar talar med olika röster. I sådana stunder är det tystnaden som blir vår vägvisare – den som låter oss höra även de svagare rösterna inom oss.
Så här i efterhand kan jag se att varje värdering fick göra sig hörd när jag gick igenom olika steg i min process att komma fram till ett beslut:
- Första impulsen - den spontana reaktionen från hjärtat
- Eftertanken - när andra värderingar gör sig hörda
- Sorteringen - när vi väger olika behov mot varandra
- Utforskandet - när vi ger de tystare rösterna utrymme
- Förankringen - när vi känner in vad som är mest hållbart
Att ge sig själv tid att gå genom dessa steg är att visa respekt för både sina värderingar och sig själv.
I slutändan tackade jag nej till familjesammankomsten. Inte för att det var det enda ”rätta” valet – båda alternativen hade ju sin egen sanning – utan för att jag lyssnade på den tysta rösten som så ofta kommer i skymundan. Den som påminner mig om vikten av att vara sann mot mig själv.
Det finns sällan ett snabbt och enkelt svar när hjärtat bär på olika sanningar. Det handlar mer om att våga stanna upp och dröja kvar i tystnaden mellan ja och nej. Att ge oss själva tid att känna in och väga olika sanningar mot varandra. För det är i denna tystnad som vi kan höra vem vi verkligen är.
Låt oss reflektera tillsammans:
Hur brukar du skapa utrymme för att känna efter när du behöver säga nej till något du samtidigt gärna vill?
När du ser tillbaka på en situation där du valde att säga nej trots att det kändes svårt – vad hjälpte dig att stå fast vid ditt beslut?
Varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan.
Jag har mycket svårt att säga nej. Jag vet att jag borde säga nej men så säger mitt snälla jag ja. Hur skall jag lära mig att säga nej när jag inte orkar mera?
Tack Birgitta för din ärliga fråga. Det är så igenkännbart det där med att vårt ”snälla jag” tar över, även när vi vet att vi egentligen behöver säga nej. Kanske handlar det inte så mycket om att ”lära sig” säga nej, utan mer om att börja lyssna på den där rösten som redan vet när vi inte orkar mer? 🥰
Livet blir så mycket lugnare när jag ger mig själv tid. 😀
Skulle dock vilja få kloka råd hur jag kan hantera det omvända; dvs när jag får nej och kanske återkommande nej på inbjudningar. Där ”att säg upp relationen” inte är möjlig väg framåt.
Hur närmar jag mig denna person och berättar hur tråkigt det känns för mig med ett nej och hur jag får en positiv spiral kring vår relation istället?
Tack Clara för din ärliga fråga. Det kan kännas tufft när någon ofta tackar nej till att ses. Ett sätt att komma vidare kan vara att nästa gång ni pratas vid fråga: ”Jag skulle gärna vilja att vi håller kontakten – finns det något sätt att ses som skulle passa dig bättre?” Ibland kan små justeringar i hur och när vi ses göra stor skillnad. ❤️
Det där att stanna upp och lyssna till vårt inte tycker jag låter väldigt klokt. Bara det dåliga samvetet inte ”kickar in” .
Tack Meit för din reflektion. Just det där med att lyssna inåt samtidigt som det dåliga samvetet försöker ta över – det är verkligen en utmaning. Kanske är det just i den stunden vi behöver stanna upp som allra mest. ❤️🙏
Familjesammankomster hos min mormor, där var jag trygg och kände glädje. Tvärtom hos mina föräldrar där jag deltog mera utav en pliktkänsla. Den utvecklades senare till en fobi för att äta tillsammans med andra, och jag har pga det missat en massa fina middagar.
Idag så kan jag välja mellan min känsla, den jag hade hos mormor och då tacka ja. Eller att ta vara på känslan att om jag känner en olust så tackar jag nej.
Tack Fiona för att du delar din resa så öppet. Vilken fin kontrast du målar upp mellan den djupa tryggheten hos mormor och det svåra med pliktkänslan hos föräldrarna. Det berör mig att du har hittat fram till att lita på dina känslor som vägvisare – både de varma minnena från mormors kök och de känslor som säger nej. Det vittnar om en djup läkning och växande självtillit. ❤️👍
Ja
Men jag är inte sann till mig själv, bryter imot min egen vilja och önskan.
Vill ha fred lugn och ro,så jag säger ja ok jag kommer.
Men inombords så skriker och gråter jag. Varför gav jag med mig?
Jo jag slipper tjatet , överkörningen. Min vilja har aldrig bettyt nå, bara deras.
Sen efter vi har haft ”sammankomsten” så hör man inget från dom andra. För dom känner inte för att höra av sig till mig, för det av gör dom . Man blir så drenerad själsligt av denna behandling som varit hela mitt liv och sker ännu.
Man vet ju inte vad man själv vill . För andra har ju styrt och bestämnt över mig hela tiden. Ingen respekt till mig det man har sagt det berättas vidare. Ilskan inombords är enorm och kväver mig .
Men man har börjat att ta avstånd från dom respekte för och mot dom börjar tryta.
Åh, jag känner igen mig i det du skriver!
Om jag säger nej till något så kör jag den ”fega” varianten, säger antingen att jag är upptagen eller att jag är sjuk…
Tack Åsa för att du delar något så smärtsamt och personligt. Det är verkligen tufft att bära på en sådan djup ilska och sorg över att ens gränser och vilja inte har respekterats. Att känna sig överkörd och dränerad, att höra sitt inre skrika medan man ändå säger ja – det är en tuff plats att vara på. Men jag hör också en växande styrka i dina ord. En insikt om att du börjar ta ställning för dig själv och dina behov. Din ilska är viktig – den berättar något väsentligt för dig. ❤️💪
Så bra beskrivning👍✨😉så känner jag ofta! Så skön känsla när man velat klart i alla tankar! Man ska vara tacksam att bli bjuden🥹men känns mer bekvämt med lugnet hemma😉Om man är förkyld, inte läge att gå, men nytt/fest, middag med arbetet är det värt att gå en lagom stund🤓Har man fina vänner , som förstår ,så kan man ses och bjuda tillbaka vid ett annat tillfälle✨🍁🕯
Tack Marie för dina kloka och träffsäkra mail!
De ger mig alltid ovärderlig vägledning i mina egna reflektioner och detta kom dessutom med perfekt tajming för mig.
Vad härligt att höra Malin. Och tack själv. För din uppmuntran. ❤️🙏
Jag håller just nu på och funderar på om jag sak tacka ja till julfesten på jobbet. Och här är det faktiskt så att min första instinkt är att säga nej. Jag trivs bäst i mindre grupper och blir oerhört trött av stora tillställningar. Samtidigt så finns det nästan ett krav på att delta, fast det är på fritiden. Jag är också rätt ny på jobbet och känner att jag borde vara mer social är jag hittills varit. Sen är det ju gott med julmat på en finare restaurang än jag brukar unna mig att gå på. Och kanske kan det blir lite kul också. 🙂
Så just nu håller jag väl på med förankringen – vad är mest hållbart i längden.
Tack Anna Viktoria för att du delar så öppet om dina funderingar kring julfesten. Det du beskriver – längtan efter gemenskap och samtidigt behovet av att vara trogen dig själv – är en av livets stora balansgångar. Särskilt på en ny arbetsplats kan den kännas extra utmanande.
Men tänk om det inte handlar om att hitta det perfekta svaret? Tänk om både din önskan att vara del av gemenskapen och ditt behov av att ta hand om din energi får lov att finnas där samtidigt?
För just julfesten kanske du kan fråga dig: Vad skulle göra denna kväll hanterbar för dig? Kanske finns det sätt att delta på dina villkor – att stanna en kortare stund eller dela taxi hem med en kollega du trivs med? 🥰
Allt passar inte alla. Det tog tid med liten gnutta sorg att konstatera. Även man vill känna samhörighet, väljer jag min hälsa nu istället. Om man är högkänslig blir för stora sammankomster så överstimulerade så det tar dagar innan och efter av balans och sinnesro. 🩷🌷
Tack Tanya för att du delar så ärligt. Det är precis som du säger – den där insikten kommer ofta med en sorg, även när vi vet att vi gör det som är bäst för oss. Så klokt av dig att välja att känna in vad du behöver och mår bäst av som högkänslig. ❤️👍
Att motstå impulsen att direkt tacka ja hjälper mig. Jag vill visa uppskattning till den som bjuder in, vill inte bli utesluten nästa gång, vill inte verka oartig och massor av liknande orsaker. Men, om jag hejdar det omedelbara ”rätta” svaret och ger mig själv tid att känna (inte tänka) efter, blir svaret mer ärligt och ”rätt” för både mig själv och den som bjuder in. Ibland blir svaret ja, ibland nej. Det beror på mitt mående just då. Ser ingen självrespekt i att värdera andras förväntningar högre än mina egna. Och ett trevligt nej tack är förstås givet 😉
Hej, kloka ord men svåra att leva efter och hitta sina egna sina egna värderingar och livsriktning samt påverkan/i lärt beteende. Många säger lyssna på hjärtat ger det motstånd/olust/konstiga vibbar/ovanliga frågor/osäkerhet uppstår då borde det bli nej men blir ändå ja ibland . Att lyssna på tystnaden den lilla rösten (som kämpar för att göra sig hörd) bör man göra mer än vad man gör, då den försöker nå våra innersta och äkta känslor. Att lyssna på hjärtat är också dina äkta känslor. En tanke som dök upp är; är magkänslan det ytliga äkta känslor medan tystnaden är äkta känslor på djupet? I sånt fall skulle det betyda att om du vill veta hur du ska välja lyssna först på magkänslan och sedan på tystnaden för att få bekräftelse.
Tack Maria för dina kloka tankar. Du beskrivet det så fint – den där skillnaden mellan den snabba impulsen att vara ”artig” och det mer förankrade svaret som kommer när vi ger oss tid att känna efter. Din insikt om att ett ärligt svar faktiskt respekterar både dig själv och den som bjuder in är så viktig. ❤️🙏
Jag är konsthantverkare vilket är ett ensamjobb. Det är viktigt för mig att prioritera samvaro och skapa sammanhang utanför jobbet. Därför är jag med i några föreningar. Jag väljer ofta att automatiskt säga ja till sammankomster och arbetsuppgifter eftersom jag vet att det är bra för mig på sikt.
Eva
Tack Eva för att du delar dina tankar! Det är spännande att höra hur du hittat en strategi som fungerar för dig, där du medvetet väljer samvaro som ett sätt att balansera ensamarbetet. Din insikt om vad du behöver på längre sikt visar verkligen på självkännedom. ❤️👍
Familjesammankomster är viktiga för kontinuiteten. Det finns en inbjudare och arrangör av sammankomsten. Denne borde visas tacksamhet och hejas på. Att inte komma är ett svek, ett sätt att visa avstånd, ett sätt att inte bidra, ett sätt att framhärda att egot inte vill och inte är flexibelt, ett sätt att inte ta ansvar för gruppen.
Oj, det var lite för mycket dömande och för lite förståelse.
Ja, så är ett sätt att se på saken.❤️
Ett annan kan vara att om hjärtat inte vill, är det ett svek mot sig själv att låta rädsla etc i egot styra och gå med för att andras egon kräver att flocken ska rätta in sig i ledet.
Tack Kerstin för ditt engagerade inlägg. Jag uppskattar att du lyfter värdet av familjegemenskap – det är verkligen något fint och viktigt. Samtidigt tror jag att denna gemenskap kan uttryckas på många olika sätt. När vi visar förståelse för varandras olika behov och gränser, när vi stöttar varandra genom livets utmaningar, när vi accepterar att alla behöver olika saker för att må bra – då lever också värderingen om familjegemenskap.
Att ta ansvar för gruppen kan innebära att delta i sammankomster, absolut. Men det kan också betyda att vara ärlig med sina behov och visa att det är okej för andra att göra detsamma. När vi respekterar varandras olikheter skapar vi en tryggare gemenskap där alla kan vara sig själva.
Ett nej till en specifik träff behöver inte vara ett nej till relationen eller gemenskapen i stort. Tvärtom kan det vara ett sätt att ta hand om sig själv för att kunna vara mer närvarande och ge mer vid andra tillfällen. ❤️
Marie, du är en ytterst klok kvinna.
Som introvert kan jag dock ibland bara släppa taget, inte tänka så mycket, tacka ja, gå till festen/mötet och låta det bli som det blir. Ibland blir det riktigt bra.
Tack Berit för din fina kommentar och för att du delar ditt perspektiv. Det ligger verkligen något i det du säger om att ibland bara låta saker flyta på utan att överanalysera. Och vilken härlig påminnelse om att spontanitet faktiskt kan leda till fina upplevelser. 😊❤️