”Tusan också! Nu gjorde jag det igen. Nu sa jag ja utan att tänka efter.”
Visst är det väl ändå märkligt? Jag som har som levebröd att lära mina medmänniskor att säga nej, och sen räcker det med en besviken blick, en för lång paus eller en ljudlös suck så ilar jag till undsättning lika snabbt som mitt ja trillar över mina läppar.
Visst är det väl ändå märkligt? Jag som har som levebröd att lära mina medmänniskor att säga nej, och sen räcker det med en besviken blick, en för lång paus eller en ljudlös suck så ilar jag till undsättning lika snabbt som mitt ja trillar över mina läppar.
Men egentligen är det inte så konstigt. I samma stund som någon antyder sitt missnöje över mitt nej dras mitt räddar-system igång. Systemet är till åren men fortfarande i bästa funktion. Det reagerar då:
- Någon är i kris, stress eller brådska
- Någon uttalar eller antyder att jag är det enda eller bästa alternativet
- Någon är ledsen, besviken och behöver min tröst
- Andra är passiva, oengagerade och väntar på att bli uppväckta
Ja, jag rycker ut när helst någon behöver mig.
Ett mönster som jag har haft sedan länge och som under unga år var min räddning. Att vara oumbärlig var mitt sätt att känna mig trygg, mitt sätt att höra till. Genom att alltid finnas till för andra skapade jag mitt värde.
Men idag är jag inte bara äldre utan även tryggare och klokare. Trygg nog att låta mitt nej stå kvar även om någon är missbelåten, i kris eller bara smickrar. Klok nog att förstå att mönster som sitter djupt tar tid att ändra.
Så när hjälparreflexen slår till vill jag hellre fria än fälla. Jag stannar upp, möter mig ömt och säger:
”Åh, nu hände det igen. Jag ser att jag ville väl. Låt mig göra ett nytt försök i morgon.”
Låt oss reflektera tillsammans:
- I vilka situationer märker du att ditt ja kommer före tanken?
- Vad är det i just dessa situationer som triggar din hjälparreflex?
På vilket sätt skulle du vilja möta dig själv med mer förståelse nästa gång du märker att du reflexmässigt säger ja?
Varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan.
Kommentar om tacksamhet;
Hej!
Håller med till 100%. Det är som att leta i konstgjort ljus efter solens strålar, det värmer inte (men ger ljus). När du väl känner solen strålar då kommer den äkta värmande känslan. Så är tacksamhet för mig. Även lycka! Kram Monica
Tack för att du delar med dig om dina kloka tankar om tacksamhet Monica. ❤️🙏
Hej!
Jag har börjat frångå min vana att alltid säga ja, både på jobbet och hemma. Det är inte lätt eftersom det väcker skuldkänslor inom mig, men värst är att stå emot missnöjet från andra, främst hemma av sambon, där jag verkligen får kämpa för mina nej. Det är svårt när jag stöter på sådan patrull av skuld, övertalningskampanj, till missnöje och anklagelser med påhittat innehåll
Tack Ulrika för att du delar något så svårt och komplext. Det är verkligen tufft när våra försök att säga nej möts av motstånd och skuld, särskilt från de närmaste. Det är modigt av dig att fortsätta stå upp för dina gränser även när det väcker så starka reaktioner hos andra.❤️
På jobbet bad min chef mig att två veckor att hoppa in i en annan del av verksamheten. Jag visste att det skulle krävas mer av mig att göra det men jag sa ändå nästan direkt ja och kände mig behövd, kände mig duktig. Det handlar nog om att få bekräftelse och dåligt självförtroende.
Tack Anneli för att du delar så ärligt. Det är så lätt att känna sig smickrad när chefen frågar – den där känslan av att vara utvald och behövd kan vara svår att stå emot. Fint att du ser så klart vad som ligger bakom ditt snabba ja. ❤️
Så tänkvärt och igenkännande😉
Bra att ha i mitt tänk…
Tack Staffan Vad roligt att du tyckte om det. ☺️
Tack Marie för dina ord. Jag tänkte att jag är ju helt knäpp, när jag satt hos psykologen för flera år sen och vi skulle träna på att säga nej. Även om det var ett fejkat samtal kunde jag inte rakt av säga nej utan var tvungen att linda in det i ett kanske. Och då var det en helt orimlig begäran att jag skulle köra honom hem. Han var ju en utomstående utan nån som helst koppling, bara en psykolog. Det sitter så djupt .
Tack själv Maria. Och tack för att du delar den där minnesbiten. Det säger verkligen något om hur djupt det sitter när inte ens ett fejkat nej till psykologen funkar. 🥰
Jag säger ja till mig själv för ofta när jag tänker att jag måste/ vill hjälpa andra. Det gäller framför allt mina äldre syskon. Jag tror kanske för mycket på att jag kan hjälpa dem att ha det bättre. De ber inte om hjälp så jag behöver varken tacka ja eller nej till dem. Jag behöver förmodligen backa mitt eget engagemang i deras liv.
Tack Karin för din insiktsfulla reflektion. Det där med syskon är speciellt – vi ser deras situation så tydligt och vill göra det bättre. Även när de inte bett om det. Klokt av dig att se hur ditt engagemang ibland springer före deras önskemål. ❤️
Mitt ja kommer före tanken allt för ofta. Om nån säger ”kan du göra mig en tjänst?” Om någon verkar stressad, om nån säger ”du som är så bra på det här” Om någon verkar irriterad över att göra något, om ingen tar på sig att göra nåt. Jag har såå mycket att träna på! Att inte lägga undan det jag gör för att göra något nån annan föreslår att jag ska göra t ex.
Tack Ingrid för din öppenhet! Visst är det precis så – de där välbekanta fraserna som trycker på exakt rätt knappar. Och särskilt det där när ingen annan tar initiativet. Fint att du ser dina mönster så tydligt.❤️
Läser din text och skrattar till . Du beskriver exakt det jag upplevde igår .
I de situationer där någon ser besviken ut eller de dröjer med svaret så ändrar jag mitt svar ..de ser nöjda ut men jag känner mig mindre nöjd . Så här har det varit under hela min livstid . Jag är 71 och har blivit klokare men vad gäller att säga nej och se någon bli besviken då är det en annan del av min hjärna som tar över ..
Tack Karin för ditt härligt ärliga inlägg! Och ja visst! Den där besvikna blicken som får hjärnan att koppla om blixtsnabbt – så välbekant! Du beskriver det så bra – de blir nöjda, men vi själva… tja, inte lika mycket. Och visst är det intressant hur den där reflexen kan sitta kvar även när vi blivit både klokare och äldre. ❤️🙏
För att lugna ner reflexer, så ser jag in i ögonen och föreställer mig frågor som vad hade den personen till frukost och vad har den personen kämpat med i den vecka som har gått.
Jag behöver inte svaren, bara känslan av att vi alla är människor.
Tack Fiona för den fina påminnelsen. Vilken fin teknik du delar – att låta nyfikenheten på den andra personen som människa få ta plats innan reflexerna tar över. Det blir som ett litet andrum där vi får syn på varandra på riktigt. ❤️
Låter fint, kunna backa ett steg och se på situationen utifrån den andres perspektiv. Stanna i det där den befinner sig. Det känns som det blir lättare att skapa distans och att en själv inte nödvändigtvis förväntas kasta sig in och rädda. Som sagt, tack för påminnelsen!
Jovisst känner jag igen detta. Tyvärr för att tillhöra. Jag gick med en känsla att inte tillhöra familjen när mitt sista syskon föddes. Jag var fars flicka och syrran min mors. Så kom då prinsen, och jag fanns inte med lägre. Så var det, och jag fick höra precis innan far dog att, hur skulle vi klarat oss utan dig. Hjälpsamme herrn det var jag det. Numera är jag inte hjälpsamme herrn, men ibland precis som du faller jag tillbaka, och tänker inte nu igen. Numera har jag min familj flera timmars resa bort, och saknar tillhörighet igen då mitt barns svärmor är den som står familjen närmast, och där ingår inte jag. Mitt barn har inte mod nog att införliva mig i den kretsen. Däremot vill mitt barn, att jag ska flytta ner till dem. Det har jag sagt nej till för jag vet att det är barnvakt, och någon som hjälper till i familjen de behöver. Så jag har sagt nej. Klappar mig själv på axeln. Jag är en bra bit över 70 och vill absolut inte lämna mina vänner där jag bor. Det är inte lätt att skaffa nya vänner när man är upp i åren. Så flytta nu det är inget som lockar. Ny ort nya vänner är lika med nästan omöjligt. Tack för dina fina brev som uppmuntrat och sätter fingret på rätt ställe. De manar till eftertanke
Tack Inger för att du delar din historia så öppet. Det är en stark resa du beskriver – från ”hjälpsamme herrn” till att idag kunna säga nej, även till ditt barn. Vilket klokt beslut att värna om ditt liv och dina vänner där du bor. Det tar tid att bygga upp sådana band, och de är så värdefulla att ha kvar. Tusen tack för din uppmuntran. ❤️🙏