Vi kliver in i ett rum – och radarn går igång. Så som den alltid gör. Vi fångar upp minsta skiftning: en rynkad panna, en suck, den där lilla tvekan. Innan någon hunnit reagera har vi redan läst av situationen. Anpassat oss.
Vår förmåga att läsa av stämningar är en fin gåva. Den gör världen lite varmare. Fast när vi ska ta plats blir samma förmåga till en börda. För då använder vi den inte bara till att känna in rummet – istället blir vi väktare av allas känslomässiga välbefinnande.
”Tar jag för mycket plats nu?”
”Känner sig andra förbisedda?”
”Borde jag vänta…”
”Någon annan ville kanske säga något först.”
Det blir nästan omöjligt att fokusera när radarn går på högvarv. Som att framföra något viktigt medan vi övervakar sjuttioelva bildskärmar fyllda med andras reaktioner.
I vår strävan att vara omtänksamma tar vi på oss allt. Ansvaret för allas välmående. Vi läser av, anpassar och justerar. Ingen ska behöva känna sig obekväm. Men det kanske finns en djupare omtanke i att lita på att andra kan hantera sina reaktioner.
När vi släpper behovet av att parera varje signal radarn fångar upp händer något märkligt: Vi visar faktiskt andra mer respekt genom att lita på deras styrka. Och vår egen kraft får äntligen komma fram.
För världen behöver inte fler väktare. Den behöver dig och din lyskraft.
Att reflektera över:
- När har din känslighet varit en ren tillgång?
- Vad skulle du vilja dela med världen, om radarn var tyst?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!
TACK
🥰
Jag är känslig, men trampar i klaveret med det som kommer ur min mun. Så ofta vill jag deltaga i samtalet och ofta blir det fel eller plumpt, som att jag inte alls kännt in vad som är rätt i sammanhanget. Jag skäms så in i norden.
Det måste vara urjobbigt för dig. Jag tänker att din upplevelse av att hela tiden trampa i klaveret när du deltar i samtalet gör dig ännu mer spänd och mån om att säga det ”rätta”. Något som gör att det blir svårt att vara följsam i en dialog. Ja, det blir som en ond cirkel. Jag skulle önska att du kunde hitta några trygga relationer att öva på. Så att din säkerhet byggs upp bit för bit. ❤️
Som alltid mitt i prick Marie. Dina texter har varit ett stöd i många svåra tider. 1000 tack för det 💖
För min del har scannandet inte heller varit utav omtänksamhet, mer utav ”överlevnad”, men absolut som ett sätt att hantera situationen och även anpassa mig efter den. Känsligheten har funnits alltid. Scannaren aktiverades under livet med en missbrukare och gångades med 100 under livet med en paranoid, kontrollerande och allmänt nedbrytande människa. Otroligt energikrävande att scanna av precis allt för att undvika problem. Lösningen? Skilsmässa! Nu lever jag mitt bästa liv och scannaren är lugn nu när jag vet att det är mitt val att delta i tex sociala sammanhang eller låta bli.
Ja, det är en viktig aspekt. Att radarn kan gå igång som ett sätt att ligga steget före i en hotfull situation. Ett försvarsbeteende som sätter djupa spår när man lever i det ständigt. Tack för att du delar. ❤️🙏
Känner igen detta.. Är känslig som en svamp. Önskar många gånger att man skulle kunna stänga av dessa känsliga känselspröt men det är lättare sagt än gjort.. Det är absolut en tillgång, en superkraft och ger extra information om situationer som andra kanske missar, men som många skriver tar det mycket energi, man blir trött. Och som i artikeln – istället för att ge mer av mig använder jag tid och energi till att lyssna in andra. Jag ska prova att lyssna in mindre och ge mer av mig själv på jobbet i veckan. Tack för en tänkvärd artikel!
Härligt att du fick den inspirationen Marie. Lycka till! ☺️❤️
För mig handlar det inte om omtänksamhet. Det är istället av rädsla jag konstant scannar av omgivningen. Rädsla för att göra fel, att vara fel, bli förlöjligad, förminskad, skrattad åt, inte tagen på allvar. Att inte duga som jag är. Därför scannar jag av för att se vad som är riktigt reaktion, vad som förväntas av mig, hur mycket känslor (och inte minst vilka) kan jag visa. Och så försöker jag anpassa mig så gott jag kan. Per automatik, för kroppen är så van och vet inte vad annat den kan göra. Är oerhört slitsamt och energikrävande att ha det så och därför kan det vara svårt att se känsligheten som en tillgång.
Viktig vinkling på det hela som du belyser. Att det kan handla om enbart rädsla när man scannar av. Då blir kroppen ännu mer spänd och det gör att man tolkar fara där fara inte finns. Så det blir en ond cirkel. Så i det här fallet räcker det inte med att släppa taget om andras reaktioner utan det handlar mer om att bygga upp den inre tryggheten så att man känner att man kan hålla sig själv i handen när man går in i ett rum. Tack för att du delar med dig Åsa. Förstår verkligen att det är jobbigt. ❤️
Men det kanske finns en djupare omtanke i att lita på att andra kan hantera sina reaktioner.
Så fin mening 🥰
Den ska jag försöka komma ihåg. Att vara rädd om mig, träna på att prata när jag behöver och vara tyst när jag vill.
Alla har ansvar över sig själva, jag behöver inte fylla andra och tömma mig själv för att få finnas.
Ja, det kan göra så stor skillnad för oss. Att våga släppa taget och lita på att andra kan hantera sin reaktioner. Det blir så mycket kraft över till oss själva då. Tack Anne för att du ville dela med dig. ❤️🙏
Snällhet är alltid viktig, nu mer än någonsin
Ja, jag håller verkligen med. Nu mer än någonsin. ❤️👍
Är ny på en arbetsplats/nytt land, det är en tillgång för att känna av och anpassa sig, men blir helt utmattad. Skulle radarn vara av , hade jag varit mer avslappnad och accepterat mig själv som jag är utan att tänka ”passar jag in”.
Åh, det förstår jag. I en ny miljö går ju radarn igång hos alla men om man är känslig så kan det bli överväldigande. Tack för att du ville dela med dig Ingrid. ❤️🙏
*Läste av rummet, kände vibbarna av en upptrappning, ett slagsmål på gång. Jag hann avlägsna mig innan det satte igång.
* Att få uppleva tystnaden tillsammans med ren kärlek vid en annan människas sjukdom eller bortgång är en gåva.
*Orden jag vill dela med mig när allt annat tystnar
”Jag älskar dig”
Så fint du delar om det som både var en nödvändighet och det som är en sällsam gåva när man kan känna in andra. Tack Barbro.
Som lärare är den bra för att upptäcka subtila signaler mellan elever som gör att jag kan förhindra utanförskap och/eller mobbning.
Den är också bra att ha när jag hamnar i sammanhang /med personer som inte är bra för mig.
Jag skulle våga dela mina kunskaper, åsikter och känslor.
Ja, känsligheten är verkligen en tillgång när man jobbar i grupper. Och att fånga upp varningssignaler. Tack för din kommentar Leia. ❤️🙏
Min känslighet har använts i en väldigt dysfunktionell uppväxtmiljö. Att medla och mjuka upp hårda situationer.
Om radarn var tyst skulle jag sätta mig i ett rum och ha en sagostund för vuxna dels genom mina dikter men framförallt läsa en bok. Och andas lugnt och tryggt och ha fullständig tillit till att jag bär mig oavsett respons.
Mmm. Sagostund för vuxna. Det känns gott. Och du har så rätt. I en dysfunktionell uppväxtmiljö kan känsligheten bli en nödvändig överlevnadsmekanism. Tack för att du delar med dig. ❤️🙏