Det är i de stilla stunderna du först märker det. Som när vintern släpper sitt grepp och du ser din egen trädgård klart för första gången på länge. Så mycket av dig själv har legat i vila medan du varit upptagen med att finnas till för andra.
Du märker det i de små tecknen. I tystnaden när någon frågar vad du själv längtar efter. I hur varje beslut utgår från andras behov. I känslan av främlingskap inför dig själv när du äntligen stannar upp.
Det tar tid att ta in vad du ser.
Du känner sorgen när du inser hur länge sedan det var du gav dig själv samma omsorg som du ger andra. Den behöver få ta plats, denna insikt om allt som fått stå tillbaka. Men under vintervilan finns något som väntar. Det kommer först som små glimtar – när du plötsligt känner igen dig själv i ett val du gör, när du hör din egen röst ge uttryck för ett nej . När du märker att du inte ursäktar ett behov, att tystnaden känns som ett tryggt hem istället för ett skrämmande tomrum.
I dessa stunder av igenkännande vaknar något till liv. Ett första varsam insikt – du finns kvar där under allt.
Att reflektera över:
- När märkte du först att du tappat kontakten med dig själv?
- Vad hjälper dig att hitta tillbaka?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!
När jag upptäckte att jag drunknade i en överbelastad arbetssituation och jobbet gick före allt annat. Blev sjukskriven igen. Och dottern visade sig ha diverse diagnoser o jag hittade även mig själv där. Började stå upp för mig själv och för dottern. Inser att jag fortsatt tappa mig sjölv nör allt jag gjorde var för dotterns skull. Och att vi föräldrar öven tappat varandra. Nu ser vi till att få iaf lite tid ensamma, jag har fått o kommer få hjälp o även dottern. Jag målar och är ute i naturen och försöker hålla rutiner öven för mig själv. Promenader o lite yoga dans o lite andra övningar. När jag glömmer duscha borsta håret osv så vet jag verkligen att jag är alldeles för överbelastad jag ser därför till att göra det varje dag o art pyssla om mig. Jag tänker mer på vad jag äter igen osv…. det är upp o ner o det får vara så. Jag lägger märke till sk ”glimmers” o ”triggers” osv
Så klart du ser det Veronica. Både hur du tappade bort dig själv me också hur du finner tillbaka. Tack för att du delar. ❤️
Min man har varit dement i många år och jag har levt med att sätta hans behov före mina egna. Nu bor han sen 5 år sedan på boende. Undrar vem är jag nu, allt som har gått mig förbi, böcker jag inte läst etc.
Börjar vända på detta och inser och är frågande vem är jag. Ta hänsyn till mig själv etc.
Nu när jag är ensam har jag svårt att ta tag i vissa saker.
Så mycket sorg och saknad. Inte bara över din mans försvinnande i sjukdomen utan även dig själv. Sorg kan vara förlamande innan den släpper. ❤️
Jag är så trött..trött på att vara stark och orka ..Jag älskar våren men kan just nu inte finna mig själv.Så mycket sorg så mycket hat som förföljer mig.
Önskar dig en liten glimt av vårsolen för att finna värme. ❤️
Hej,
Ibland läser man en text och det träffar så rätt. Berör på ett sätt man inte trodde att ord skulle kunna göra. Det gör din text idag.
Senaste året har jag hört små viskningar, en längtan att få vara jag. Att få sträcka ut mig. Inte vara inklämnd på en plats som förväntas av mig. Vara på ett sätt som förväntas av mig. Nu vet jag att det inte är fel på mig. Insett att följa sin egen längtan kan innebära att skavet blir större, men lidandet mindre. Jag känner mig friare. Jag lyssnar på viskningarna som hörs tydligare. Jag finns kvar.
Så klokt sagt; ”att följa sin egen längtan kan innebära att skavet blir större, men lidandet mindre”. Tack för att du delar med dig Isa. ❤️
Hej. Jag förstod inte att jag hade tappat kontakten med mig själv förrän en person frågade mig vad jag hade för drömmar, hur jag såg på min framtid och vilka värderingar som var viktiga för mig.
Vid den tiden var mitt humör irriterat på de runt omkring mig, jag hade ingen lust att vara kreativ, dagdrömma eller annat eller annat heller. Livslusten började försvinna och jag fick dödsångest.
Nu försöker jag att leta mina drömmar, söka mig till personer som ger mig energi, prioritera mig själv och sätta gränser.
Jag fick hjälp med att hitta andra perspektiv än mina egna tankar, värderingar mm och se på mig själv med medsjälvkänsla. Det är svårt att vara ömsint och tröstande för sig själv, speciellt när jag är medberoende och varit med om trauman.
Ja, precis så kan det vara. Frågor om en själv som man för sitt liv inte kan finna svaret på kan verkligen blir en väckarklocka. Så gott att höra att du funnit en ny väg. Tack för att du delar med dig av din berättelse Lena. ❤️🙏
Jag har alltid brytt mig om andras välmående. Barnens, min mans, mina elevers, kollegors, vännernas, föräldrarnas. Har försökt att läsa av stämningar och känslor. Strykt medhårs, åkt till, medlat och gått undan när jag känt mig osedd och ledsen istället för att ta plats och propsa på rättvisa och omsorg. Känner att jag vill styra om nu. Delta på lika villkor. Men då försvinner endel och jag känner mig ensam och trist. Ibland vet jag inte ens vad jag vill, utan svarar vad jag tror att någon annan vill. Vet inte riktigt när jag tappade bort mig själv, men ska försöka leta reda på mig nu. Har saker som är bra och ger energi i mitt liv, men väljer ofta bort dem.
Tack för att du sätter dina ord på hur det är just när man förstår att man gått vilse. Sorg, ilska, vilsenhet men också beslutsamhet. Du går en ny vår till mötes. 🌹❤️
Min första egna dag, sedan min man börjat på Daglig verksamhet för Dementa, han har Alzheimers sjukdom.
Fri luft och fria tankar, oändligt med tid för eftertanke och reflektion. Lugn och frihet, ingen stress. Låter tankarna löpa medan kroppen vilar.
Vad skönt för dig att få litet andrum och klokt av dig att ta till vara det. 🥰
Hej!
Jag uppskattar dina texter mycket. Ofta träffar de rätt.
Just idag när jag ligger i sängen och inte orkar något annat, lite förkyld är jag, men mest handlar det om att jag bara har givit och inte tagit eller prioriterat mig själv.
Jag tycker att det är svårt att prioritera mig själv. Jag ”unnar” mig som mina barn uppmuntrar mig att göra. Det kan t ex vara att äta en god lunch ute , boka tid på Kicks för sminkråd eller köpa något. Men detta är ju materiella saker.
Men det jag behöver är att bara vara, vet bara inte hur?
Tack för din kommentar Inger. Det får mig att tänka på att det där att ta hand om sig själv är så mycket mer än det där materiella. Det handlar mer om att kunna ligga kvar där i sängen utan att känna dåligt samvete. Eller känna att det ger en lika mycket att ta göra något för sin egen skull som för någon annans. Eller att känna sig nöjd med sig själv – både det man grö och den man är. JA, det handlar mer om den där inre dialogen man har med sig än de yttre handlingarna. Även om de också kan vara bra. 🥰
Skulle va så mycket lättare om jag kunde bortse från det dåliga samvetet mot barnbarn. Morfar träffar dem ofta men jag mormor orkar inte.
Åh, Carola. Jag skulle så gärna bara vilja krama om dig och säga att det inte handlar om hur ofta du träffar dem utan den du är när du väl gör det.❤️
Hej Marie,
Du ger oss guldkorn varje söndag är så tacksam.🥲
Jag va hos terapeuten i veckan och kom fram till att jag kallas ofta Fina Marie, detta är någon jag verkligen inte tycker i att gå respekt och ses som en stark människa är något jag hellre vill, kanske en konstig insikt men för mig väldigt stort, terapeuten tyckte det va väldigt bra att bli kallade som men jag ser det som en svag, människa som bara gör som andra vill och tycker.
Jag förstår precis hur du känner. Länge tyckte jag rysligt illa om att bli kallad duktig. Det ordet stod så mycket för den Marie som jag trodde att jag måste vara för att bi accepterad. En Marie med stora krav och mycket rädsla. En rätt oskön Marie att befinns sig i om jag ska vara ärlig. Idag är jag helt okej med att bli kallad duktig. Kan till och med känna mig stolt när någon nämner det. Skillnaden? Det är inget jag känner att jag måste vara längre. Det är inget som heller definierar hela mig. Idag vet jag att jag är så mycket mer än duktig. Och duger väldigt bra ändå. Min önskan är att du får göra samma resa. Att fina Marie blir en härlig del av dig men inte hela sanningen. Att du är så mycket mer än så. ❤️
Hej Marie !
Jag ville bara tala om hur kärleksfulla , visa , befriande, lugnande , insiktsfulla och viktiga dina ord är. Jag känner glädje i mitt hjärta när jag läser dina texter.
Att det finns fler själar därute på vår jord som är just som du.
Så villkorslös i din
Kärlek.
Tack ❤️
Har levt ett liv som inte varit mitt liv egentligen. Är 57 år idag och har inte lyssnat på mig själv, vad mina behov är. Utan andras behov har styrt mig. Jobbet, ett 27 års katastrofalt äktenskap. Omsorg för mina barn, min mamma. Till slut kraschade jag, blev sjukskriven, skilde mig och hade inte gett mig återhämtning under en så lång tid. Idag är min kropp så sjuk och utmattad att jag knappt orkar nånting. Känns som en stor sorg nu att jag inte stoppade tidigare. Sa nej till alla krav. Fast jag nu kan ta det lugnt sitter allt kvar i kroppen.
Jag tvingar mig upp varje dag och går ut och då mår jag bättre. Kan glädjas att fåglarna sjunger, vacker natur.
Tusen tack för din kommentar som berörde mig. Kan gott förstå din sorg. Låt den få sitt utrymme. Efter vinterns mörker kommer alltid ljus. Och fåglarnas kvitter. ❤️
Men åh vad fint sagt. Tusen tack Kerstin. ❤️🙏
Hej! Jag tror mig ha vetat att jag brytt mig om mig själv men insåg efter en hjärtinfarkt 12/12-24 och ett cancerbesked 8 dagar senare att det har jag inte alls gjort. Det är trist att man ska måsta åka på två käftsmällar för att få 10 öringen att trilla ner. Befinner mig just nu i en dålig film där jag helt plötsligt inser att det är ju jag som har huvudrollen, och jag som inte ens vill va med….
Livet är skört, förändringen kan komma fort och då gäller det att satsa korten på sig själv.
Min räddning är naturen, där trivs jag som bara den och där hämtar jag kraft. Jag bor på landet så jag har skogen bakom huset. Att bara gå upp där tillsamman med någon av mina katter och bara sitta på en stubbe, det är lisa för själen och min räddning.
Tack för att du finns Marie. ♥️
Oj, vilken pärs Gabriella. Två så allvarliga tillstånd på en och samma gång. Men precis som du säger kan detta bli din vändpunkt till något bättre. När du är igenom det värsta vill säga. Gott att höra att du tar hand om dig på det sätt du gör.❤️
Hej.
Jag behövde det orden idag. Jag har nyss gått i pension sen snart ett år sen efter att haft arbete på en kulturskola i Norge vilket inneburit att jag pendlat över gränsen i 25 år och sovit över i en liten liten övernattningslägenhet. Jag var verkligen helt och fullt till för mina elever . Nu när jag slutat har två elever hälsat på mig i Sverige pga att de saknar mig. Det är ju fint men jag brände ut mig pga pendling och då jag är en prestationsprinsessa så berodde alla resultat på jobbet pga av mig ,så tänkte jag. Vilket inte är sant.
Nu till vad du skrivit.
Jag känner så igen mig. Jag visste det skulle bli en utmaning att ” bara vara”. Idag fick jag en hemsk tanke i huvudet att det är ” banalt” att bara leva dagarna med mig själv och min underbara katt. Jag lever ensam . Samtidigt är jag så oerhört tacksam och kan liksom inte fatta att pengar kommer trots att jag inte gör ett jota!
Gör yoga avslappningsövningar,går i naturen ,bor i hus så det är ju alltid saker att göra.
Du frågar vad som hjälper dig att hitta tillbaka?
Det letar jag efter just nu eftersom mitt liv var att vara där för eleverna, samtidigt som jag blev väldigt trött på det de sista åren på jobbet.
Naturen är runt mig,hav och skog. Paradisiskt. Men att bara vara är inte lätt fast jag längtar efter att känna så.
Har ingen bra strategi men med tiden så kanske saker faller på plats.
Tack för dina ord!
Mvh,
Elisabet
Tack för att du berättar om ditt förhållande både till dig själv och ditt arbetsliv. Tror att många kan känna igen sig. När prestationen och pressen försvinner känns det lugnt och befriande men också tomt och skrämmande. Vem är jag när jag inte står på och i? Lugnet kan i och för sig kännas skönt men till slut kan ju det bli rätt tråkigt att inget h att ta sig för. Men det här jag tror att lusten och nyfikenheten kan komma in? Lusten att lära nytt, utforska och att skapa. Alltså ett sätt att vara engagerad i något utan prestation. Så det är just detta som kan vänta bakom ditt nästa hörn Elisabet. 🥰
Tack Marie för dina kloka ord och tankar. Du har fått mig att öppna ögonen och se livet från en annan vinkel. Har börjat min resa mot ett mera närvarande och tillfredställande liv. Så tacksam! Önskar dig en fin söndag. Varma hälsningar, Marika
Så underbart att höra Marika. Blir så glad för din skull. 🥰
I likhet med många så tvingade stressen mig att tänka om. Men kraven inombords fanns kvar och dyker fortfarande upp men nu mer i form av allt jag vill hinna, skapa och genomföra för min egen lust skull. Sen kommer livet emellan, föräldrar dör, det uppstår långa processer kring en tvist och vips så är jag rädd att tappa fotfästet igen. Meditation, djuren och deras healing i mötet, måla och strukturera in mitt lugn i vardagen är något jag arbetar med hela tiden. Tack Marie för din veckobrev❤️.
Tack för din kommentar Gisko. Tänker att det är just så. Att gamla mönster finns kvar och kommer tillbaka när vi är som mest sårbara. Det är därför vi behöver bli påminda så att vi varsamt kan föra oss tillbaka igen. ❤️
Vid 55 års ålder stoppade en utmattning mig. Vägen tillbaka går bl a genom meditation, lugn, reflektion och övandes på att sätta gränser.
Bra där Ann. Fortsätt så. Tack för att du delar med dig. 🥰🙏
Då jag jobbade som värst tappade jag mig själv. Tänkte bara på andras välbefinnande. Började yoga som 50åring. Sakta hittade jag mig själv. Nu som 70+ är det en livsstil att först tänka på mig själv,sen på andra. Bättre sent…
Tack Sibban för den fina och kloka kommentar. Att byta livsstil gör vi ju när det gäller så mycket annat så varför inte ett beteende som bränner ut oss. 🥰👍