Har du någonsin hållit tillbaka dina behov av rädsla för vad som skulle hända om du uttryckte dem? Jag vet att jag har gjort det massor av gånger. Precis som många andra har jag oroat mig för att det skulle skapa konflikter eller skada relationen.
Men låt mig berätta något överraskande: att uttrycka mina behov har faktiskt visat sig vara vägen till att fördjupa och stärka mina relationer. Det kan kännas svårt att tro, särskilt om du, precis som jag, är van vid att sätta andras behov först. Men jag har upptäckt att när jag vågar vara ärlig med vad jag vill ha och behöver, förstärker jag relationen istället för att rasera den.
Här är tre sätt som jag har upptäckt att relationen förbättras när jag uttrycker mina behov:
1. Ömsesidigt utbyte
När jag uttrycker mina behov förändras ofta hela samspelet i relationen. Det som tidigare varit en ensidig omsorgsrelation utvecklas till ett ömsesidigt utbyte av stöd och förståelse. Detta leder till en mer levande relation där vi båda känner oss sedda.
2. Minskade missförstånd
När jag uttrycker vad jag vill och behöver minskar risken för att andra gissar fel. Något som förebygger både frustrationer och konflikter. Tydlighet är alltid en bra grund för god kommunikation. Tankeläsning? Not so much.
3. Fördjupad tillit
När jag vågar vara sårbar och dela med mig av mina innersta behov skapas en atmosfär av ärlighet och öppenhet. Något som leder till en djupare koppling och starkare tillit i relationen. Sårbarhet river murar, men den bygger också broar.
Så de gånger jag känner mig tveksam inför att uttrycka mina behov påminner jag mig om att det inte bara handlar om mig. Det handlar om oss. För när jag talar, växer vi båda.
Och nu är jag nyfiken på dina tankar kring detta. Känner du igen dig? Vilken av dessa positiva effekter lockar dig mest? Och hur tror du att uttryckandet av dina behov skulle kunna förbättra dina relationer?
Dela dina tankar i kommentarsfältet nedan.
Jag känner igen mig. Jag skulle vilja kunna få min man att uttrycka känslor för mig och inte bara när han är irriterad och arg.
Tack Maria. Så modigt av dig Maria att öppna upp om din längtan efter mer känslomässig öppenhet i relationen. Din reflektion belyser verkligen hur viktig den sortens kommunikation är. ❤️🙏
Jag känner att sedan nyaste mobilerna och datorn med bra uppkoppling fiber och bredband kom så försvann spontansamtalen.
Ja, sättet vi kommunicerar på har verkligen förändrats. Både på gott och ont.
Dina ord är så fina och tankvärda.
Min erfarenhet säger tyvärr att ibland när man öppnat sig och visat sin sårbarhet mot personer som man vid tillfället trott var fina vänner, kan bli fruktansvärt!
Plötsligt befinner man sig utanför i kylan, rykten sprids och plötsligt får man inte vara med.
Det är tur att alla inte är så.
Har vännner som jag stöttar i vårt och torrt och får detsamma tillbaka. Det är riktiga vänner!
Annika, ditt inlägg rör verkligen vid något viktigt. Erfarenheten du delar om sårbarheten i att öppna sig, och hur det ibland kan leda till smärtsamma upplevelser, är något många kan känna igen sig i. Det är fint att höra att du också har vänner som står vid din sida genom allt. Tack för att du delar både de svåra och de positiva aspekterna av ärlighet i relationer.🥰👍
Tack för ännu ett tankeväckande inlägg. Jag känner framförallt igen mig i att effekten av att de gånger jag delat med mig av mina behov så har relationen växt och det har skett ett vackert utbyte och en förståelse. Det har till och med bidragit till att den andre personen har vågat dela med sig av sina behov samt kunnat återkoppla och påminna mig om mina behov ifall jag själv skulle glömma och se förbi dem. Vi blir varandras förbundsförvanter. Känns fint!
Sen inser jag också att dela med sig av sina behov förebygger även orimliga förväntningar både på sig själv och på andra. Att tala om sina behov gör att man får en trevligare jul, semester eller vistelse tillsammans med andra vuxna som man kanske inte träffar så ofta (tex. sin ursprungsfamilj).
Min utmaning är dock att förutse mina olika behov i givna situationer. Det kan vara först efteråt (när skadan redan är skedd) som jag inser att det har något annat jag hade behövt. Att vilja, begär och behov slåss om min tid och uppmärksamhet. Och om jag inte själv har koll på detta hur ska då någon annan kunna ha det?
Jag övar på att skriva sociala berättelser inte olika återkommande situationer (som ett recept på en lyckad dag) och så testar jag mig fram.
Man lär så länge man lever och sen levlar man.
//Maribel
Tack Maribel för att du delar dina insikter på ett så ärligt och eftertänksamt sätt. Det är fint att höra hur öppenheten om dina behov har fördjupat dina relationer. Din reflektion kring utmaningen att förutse dina behov är något jag själv känner igen mig i. Det är oftast inte förrän efteråt som man förstår vad man själv behöver. Tänker därför att ditt sätt att hantera det genom att skriva sociala berättelser är alldeles lysande.🥰👏
Det slår an en klang direkt att så är det nog. Att en relation kan vattnas av ärlighet och mod att uttrycka sin känsla. Men om du befinner dig i en toxisk relation där den andra ” alltid” har rätt och du knappt vågar titta fram bakom gardinen mentalt. Hur möter du den andra personens övertygande ord när du egentligen har en resväska full med oförrätter men vill vara i nuet men för att uppnå balans behöver berätta.
Tack Kristina för att du lyfter denna viktiga aspekt. Du belyser verkligen skillnaden mellan hälsosamma och dysfunktionella relationer. I en relation där makt dominerar över ömsesidig respekt kan det vara svårt, ibland omöjligt, att uttrycka sina behov och bli hörd. Din insiktsfulla kommentar påminner oss om vikten av att reflektera över relationens natur och fundera på våra valmöjligheter. Det är tuffa men viktiga tankar du delar med oss.❤️🙏
Jag har hjälpt min sambo mycket genom åren eftersom han är reumatiker och har andra sjukdomar med. Nu har jag fått fibromyalgi och behöver förmedla hur jag mår och vad jag behöver. Det känns ovant men han är bra på att känna in och hjälpa till.
Tack Camilla. Din resa från att ge hjälp till att också behöva ta emot är både rörande och lärorik. Det är fint att höra hur du tar steg för att uttrycka dina behov, trots att det känns ovant. Din berättelse visar verkligen styrkan i ömsesidig omsorg i en relation. Grattis till er båda. 🥰👍
Tack för en mycket tänkvärd beskrivning. Har mer och mer börjat förstå att jag ofta inte varit ärlig varken sig mot mig själv eller andra. I begynnelsen av mitt liv var jag det alltid. Men med åren blev jag tyvärr mer tillrättalagd och sa och utförde saker och ting efter det jag trodde förväntades av mig. Har med åren förstått att ofta när jag var mig själv och var ärlig så blev jag nertystad av familj och i skolan. Så det planterades mer och mer i mig att jag inte dög som jag var. Och dessa tankar har hållit mig kvar i ett hårt grepp. Men börjar nu mer och mer jobba på att jag måste vara ärlig och våga acceptera att mina ord och handlingar har lika stort värde som andras värde
Tack Annika för att du delar med dig. Din insikt om hur du gradvis anpassade dig efter andras förväntningar är både tankeväckande och igenkännbar. Det är gott att höra att du nu arbetar med att återta din ärlighet och värdesätta dina egna tankar. Dina rader påminner oss om både utmaningen och vikten av att vara sann mot sig själv. ❤️🙏
Hej Marie. Jag heter Lars och står precis just nu i ett dilemma. Jag har sedan några år börjat att umgås med en ungdomsgäng, vi har kännt varandra i 59 år. Vi har trevligt när vi träffas, dock inte speciellt ofta. Det känns dock som om det är på hans villkor. Han pratar ganska ofta illa om andra människor som vi känner. Jag har gjort ett försök att följa dina rekommendationer men jag tycker ej jag får något gensvar. Jag har i tidigare relationer följt dina råd och jag vet jag har gjort det på ett bra sätt. Detta har bara ”gett mig skit tillbaka”. När jag nu upptäckt samma sak igen så blir jag riktigt ledsen, det gör riktigt ont i hjärtat. Som det känns nu vill jag inte utsätta mig ” för att vara rak”. Jag vill ej få ”stryk igen”. Jag ville ge en feedback till dig. Har du något ytterligare råd att ge mig så gärna. Du får gärna publicera detta. Med vänliga hälsningar Lars. Än en gång tack för dina fina ”blänkare”
Tack Lars för att du delar så öppet om din situation. Det är verkligen modigt av dig att försöka kommunicera dina behov, även när det känns svårt. Din erfarenhet påminner oss om att alla relationer är olika och att rak kommunikation inte alltid ger det gensvar vi hoppas på. Det är helt förståeligt att du känner dig sårad och tveksam till att öppna upp igen.
Ett råd att fundera på är att reflektera över vad den här relationen ger dig och om den stämmer överens med dina värderingar. Ibland kan det vara värdefullt att omvärdera relationer som inte längre känns ömsesidigt givande. Kom ihåg att ditt välmående är viktigt, och det är okej att sätta gränser eller omforma relationer som inte längre fungerar för dig. ❤️👍
Mina behov blev inte sedda utav mina föräldrar. De var omogna och deras behov kom i första hand, de väckte min sympati och jag kunde då tryckta undan mina egna.
Jag som vuxen hade problem med att förstå/känna mina egna känslor för att kunna uttrycka dem. Blev en ”snäll” person. Idag respekterar jag mina behov precis som alla andras. Ibland blir man besviken, ibland glad, men det är ju så livet är.
Tack Fiona för att du delar med dig. Din insikt om hur barndomen formade ditt ”snälla” jag känns både igenkännbar och viktig. Det är så fint att höra hur du nu respekterar dina egna behov lika mycket som andras. 🥰🙏
Jag har läst igen och skall fundera ett varv till. Vet ändå inte om jag vill utsätta mig för att få nobben ytterligare en gång. Lars
Det är alltid bra att ta sig en extra funderare när man står inför en utmaning i en relation. 👍 Som jag nämnde i mitt tidigare svar (som publicerades efter din kommentar) så är det viktigt att du känner efter vad som är blir bäst för dig. Välj det som stämmer överens med dina värderingar. Det som känns bäst i hjärtat. ❤️
Jag håller med och vill jobba med detta fast det är otäckt att börja med nya mönster. Men det är inte så lätt eftersom min naturliga reaktion är att avvakta när jag känner att någon går över mina gränser, avvakta, skydda mig själv på så sätt och tänka efter vad mina behov ens är. Och sedan efteråt så känns det onaturligt att ta upp det. När jag var yngre försökte jag prata i efterhand men blev sällan hörd då utan då kom feedbacken att jag borde ha sagt något i stunden. Vilket är jättesvårt för jag vet inte hur man pratar när man känner sig lite upprörd eller besviken på insidan.
Tack Maria för att du delar så öppet. Det är verkligen inte lätt att bryta gamla mönster och vi är många som kan känna igen sig i att vi fastnar i att avvakta istället för att ta upp det i stunden. Något som kan kännas knepigt och även skapa onödigt drama kring det som man ville framföra på ett enkelt sätt.
Ett tips kan vara att börja öva i mindre utmanande situationer. Kanske kan du testa att ge förslag på var ni ska äta lunch eller berätta vilken film du föredrar att se? Genom att träna på att uttrycka dina önskemål i vardagliga situationer kan det bli lättare att kommunicera dina behov i mer känsliga lägen också.
Kom ihåg att varje litet steg framåt är värdefullt i den här processen. Du är på god väg!🥰👍
Hej Marie! Tack för dina fina mejl som du skickar ut med visdomsord. Alltid givande att läsa!
Liksom Fiona här ovan så har jag haft en far som var omogen och satte sitt eget föra alla andra. Min mor hade sina bekymmer och prövningar, så jag försökte nog vara mamma till henne redan som liten, och ville så gärna vara dem båda till lags. Men det lyckades såklart inte alltid. Tror att det är därför jag hela tiden har kämpat med att vara alla till lags och säga ja till allt. jag söker hela tiden den bekräftelsen.
Nu är jag 70+ och har äntligen lärt mig att bejaka mig själv, men det har tagit många år. Att jag nu sedan en tid börjat säga nej och uttrycka vad jag vill beror mycket på min man som är helt på min sida när det gäller det och som uppmuntrar mig till att säga vad jag vill. Men de gamla känslorna sitter i, svårt att bli av med känslan av skuld när jag säger nej. Men jag sätter mig över det trots allt och har lärt mig lyssna inåt på känslan jag får av om jag ska säga ja eller nej.
Jag tänker så här, att var och en har ansvar för sig själv, jag också. Jag hjälper gärna familj och vänner, men bara när jag känner att jag orkar, har möjlighet och det känns bra.
Tack Elisabeth för att du berättar om din livsresa och om hur ditt mönster av att vilja var till lags har formats. Så härligt att du nu, vid 70, har lärt dig att bejaka dig själv. Din insikt om att var och en har ansvar för sig själv är så värdefull. Det är fint att höra hur du nu lyssnar inåt och sätter gränser utifrån vad som känns rätt för dig. Och din man låter som ett fantastiskt stöd i den processen. Hurra för er både! ❤️👏
Förr när jag var en ”snäll” person så funderade jag på varför jag inte kunde träffa andra ”snälla” personer. De drog sig undan från mig.
Och de som ville utnyttja min ”snällhet” såg den, och blev gärna ”vän” med mig. En fortsatt obalans tills en dag när man upptäcker sitt eget värde och återfår balansen i livet att kunna ta hand om sig själv. En ny gemenskap uppstår.
Tack Fiona för att du delar din erfarenhet. Det är verkligen intressant hur du beskriver vändpunkten – när du insåg ditt eget värde. Det visar hur mycket det kan förändra våra relationer när vi börjar se annorlunda på oss själva. ☺️👍
Från att ” Världen är inte säker. Jag hör inte hemma här”. Till att ” Justerar min syn på världen. Hittar min plats i den”.
Min relation med en av mina vänner tog slut när jag var ärlig, och sa hur jag tänkte och ville ha det. Inte hjälpte det va ärlig och uttrycka mig och visa hur jag stod i en fråga. Det positiva som jag såg det var att det var ingen som jag skulle ha kvar som vän. Jag vill va trygg i mina relationer och veta att de finns där även om vi inte tycker samma.
Tack för att du delar med dig Inger. Det är alltid trist när öppenhet och ärlighet skapar avstånd istället för närhet. Och precis som du själv kom fram till, ni var inte ämnade för varandra. ❤️🌿
Tack för feedback
Det är precis så jag kände. Det kommer nya istället som är ämnade för mig.
Tack får allt lärorikt i dina brev. 🌺
Jag fick en gång lära mig att för att mötas måste det finnas en gräns annars går vi om varandra. Kloka ord. Sedan tänker jag att det är viktigt att säga sin mening på ett respektfull sätt.
Håller med. Det var klokt. Tack Lillemor. ☺️👍
Jag håller med om att det är bäst för en själv att uttrycka hur man känner.
Man ska ju vara ärlig mot sig själv i första hand. Tror man får mer respekt då.
TAck för din kommentar Marianne. Och jag håller med dig. Vi får mer respekt om vi talar om vad vi känner och behöver. ❤️👍