Som sexåringar fuldansade Sussi och jag till Siwans ”Mamma är lik sin mamma”. Vi skrattade åt texten och trodde att vi skulle göra allt annorlunda än våra föräldrar. Men livet har lärt oss att vissa beteenden faktiskt kan gå i arv, trots att tiderna förändras.

Beteendemönster ärvs ofta från generation till generation, särskilt när det gäller hur vi tar hand om oss själva och andra. Men precis som vi kan lära oss nya danssteg, kan vi också lära oss nya sätt att agera – om vi blir medvetna om våra invanda mönster.
Ett vanligt ärvt mönster är att sätta andras behov före våra egna. Vi säger ja när vi egentligen vill säga nej. Vi tar på oss mer arbete trots att vi redan är överbelastade. Vi skjuter upp vår egen vila för att finnas där för andra. Det är som att dansa en dans vi inte själva valt, men som ändå känns bekant.
Dessa självuppoffrande beteenden dyker ofta upp när vi är stressade. Plötsligt befinner vi oss mitt i ett välbekant mönster utan att riktigt veta hur vi hamnade där. Stressen aktiverar en sorts autopilot som styr oss mot inlärda, men inte alltid hälsosamma, beteenden.
Det är lätt att bli självkritisk när vi upptäcker dessa mönster. Men vi behöver påminna oss om att de ofta är djupt rotade överlevnadsstrategier. Att de dyker upp under stress är helt naturligt, likt medfödda reaktioner som en gång skyddade oss. Istället för att döma oss själva kan vi möta denna upptäckt med medkänsla och nyfikenhet. Vi kan se det som en möjlighet att lära oss nya steg i livets dans.
För att börja denna resa mot självinsikt, reflektera över:
- Vilka självuppoffrande mönster känner du igen hos dig själv?
- I vilka stressiga situationer brukar dessa mönster dyka upp?
- Hur skulle du kunna möta dig själv med mer förståelse nästa gång du märker att du fallit in i ett sådant mönster?
Dela dina tankar i kommentarsfältet nedan.
●Självuppoffrande mönster är att aldrig ha uttryckt vad som pågår i mitt liv, att jag liksom inte räknas.
●Hur ska då ”folk” då veta när/hur det passar för mig? De som utnyttja det, är inte intresserade.
●Jag inser att det finns mina perspektiv på livet, och det finns andras perspektiv på livet.
Tack för att du delar dina svar Fiona. Din erfarenhet från tidiga år har trängt in dig i skuggorna. Gott att se att du kliver ut i ljuset igen. 🌞❤️
Känns igen och ledde till svår utbrändhet nu snart 15 år sedan. Det trixiga är att bryta invanda mönster, även om man är medveten om dem. Jag ser att flera hör liksom jag chakrade förhandlade bort mina egna och utan att andra visste det. Det som varit hjälpsamt för mig i situationer har varit att ”köpa” mig tid så att autopiloten inte slår på utan att verkligen känna in om jag vill och vad. Jag kan tex säga, nu hänger jag inte med kan du ta det en gång till….eller helt enkelt ok jag förstår men behöver fundera och återkomma..
Tack Charlotte för att du delar med dig. Och visst är det tufft att bryta detta mönster. Vi får göra så gott vi kan. Ditt tips om ”köpa sig tid” är jättebra. Det är når vi kommer ur det ”reaktiva” tillståndet som vi kan fatta klokare beslut. ❤️👍
Igenkänning på det.🩷
🥰
Ett ärvt mönster jag kämpar med att släppa är att ”först gör du färdigt det du måste” först sedan kan du vila och koppla av. Det är bara så att det alltid finns lite till som jag ”måste” för det är ju inte färdigt och jag kan ju alltid lite till…och lite till…har dock märkt att det inte håller. Och insikten att när jag har som mest som pockar på behöver jag ta paus – i jobb eller hemma. Och jag har insett att det lönar sig alltid! Men att halka in på den invanda banan som var/ är ett arv från min mor det gör jag fortfarande.
Tack Catharina för att du delar så öppet om ditt mönster. Det är verkligen ett klassiskt ”ja-ska-bara-innan-jag-kan-vila”-tänkande du beskriver, och så många av oss kan känna igen sig i det.
Gott att höra att du har funnit att det lönar sig att stanna en paus. Heja dig! 🥰🙌
Min mor har sedan tidiga år präntat in i mig att sätt barnen först, betala mina räkningar, sköt mitt jobb och ”när jag blir gammal får du hjälpa mig” då jag bad om hjälp med barnen. Detta fick förödande konsekvenser. Utmattning ggr flera, gått på mina vita knogar men ändå hjälpt henne. Nog ärver vi våra föräldrars mantran…
Nu är jag pensionär och min mor dog för en månad sedan (98 år) och för första gången på 45 år har jag börjat tänka på mig själv först och främst och vad mitt liv ska innehålla de sista 20 åren (med lite tur;)
Spännande och läskigt🥹
Tack för att du delar med dig så öppet och ärligt Carin. Din historia berör och förmedlar verkligen det jag ville lyfta fram i min text. Jag är så glad för din skull, att du nu kan se med hopp och förväntan på de sista tjuga åren. Det kommer blir bra det här. ❤️❤️❤️
1. Säger ja till barnen om passning av barnbarn. Även om det innebär resa till annan ort, ändrar på egna inbokade aktiviteter, ändrar i agendan hit och dit.
2.Oftast i samband med telefonkontakt eller sms.
3.Vara mera tydlig med vad jag själv vill egentligen.
Våga säga nej.
Inte känna rädsla eller oro i samband med kommunikationen.
Tack Gunilla för att du delar så öppet och tydligt. Det är imponerande hur väl du har identifierat dina mönster kring barnpassning och kommunikation med barnen. Din insikt om att vara tydligare med dina egna önskemål och våga säga nej är guld värd. Det är inte lätt att sätta gränser, särskilt när det gäller familjen. ❤️👍
När jag läser detta så tänker jag på min mamma som berättade om sin uppväxt å sa att det ska ni slippa men ändå så hamnade vi i det…
Pga många såna saker så beslöt jag mig för att inte föra mitt arv vidare, sen träffade jag inte på nån som jag kände att den vill ja ha barn med…
Om jag inte hade haft tankarna på arv så kanske det blivit annan utkomst svårt att veta idag :-/
Tack Anki för att du delar med dig. Så fint, och sorgligt, att din mamma var medveten om sina mönster men att hon inte lyckades förhindra att ni drogs in. Tänker att det visar hur svårt det är att bryta dem. Förstår också din sorg över att ha missat ”familjebiten” på grund av beslutet att inte upprepa misstagen. Jag har inte heller några barn och även om det inte berodde på samma skäl som ditt så spelade mina ärvda mönster, helt klart, en avgörande roll då jag gång på gång valde att inte satsa. Rädslan för att antingen bli övergiven eller uppslukad var för stor. ❤️🙏
Åh så bra beskrivet.
Ja, precis som en dans, eller en ramsa. Så tryggt att följa, det man redan kan!
Frågan är. Hur går jag vidare?
Tack Tina för din fina kommentar. Du fångar verkligen essensen i liknelsen med dans och ramsor. Och viss är det så att det känns tryggt att följa det välbekanta.
För att gå vidare kan du börja med små, medvetna steg. Försök att identifiera en situation där du brukar falla in i ett gammalt mönster. Nästa gång du hamnar där, pausa ett ögonblick och fråga dig själv: ”Vad behöver jag egentligen just nu?” Detta kan öppna upp för nya möjligheter och handlingar.❤️👍