Vi vill så gärna finnas till hands, göra gott ifrån oss, vara till minsta besvär, få andra att trivas, ställa allt till rätta, stå stadigt när det svajar, hålla alla bollar i luften, ha full koll på vår tid – men hur ska vi orka?
I denna virvel av ”måsten” och ”borden” är det lätt att tappa fotfästet. Vi sträcker oss mot himlen likt ett träd vars grenar har vuxit sig för tunga, medan våra rötter – våra grundläggande behov – försummas. Men vad är egentligen rot och vad är gren? Vad är nödvändigt för vår överlevnad och vad är bara önskvärt?
Att skilja mellan behov och önskningar kan vara svårt, särskilt när stressen tar över. Vi tror att vi måste prestera på topp för att duga men glömmer att vår värdighet är medfödd. Vi känner att vi borde finnas där för alla men försummar att vara närvarande för oss själva.
När stormen av förväntningar rasar som värst, är det dags att återvända till våra rötter. Att sova, äta, andas – så basalt att vi nästan glömmer bort det. Att bli sedd, hörd, bekräftad – grundläggande mänskliga behov. Att få vila, reflektera, bara vara – livsnödvändigt för vår inre balans.
Genom att vårda våra rötter bygger vi motståndskraft. Vi lär oss att böja oss i vinden utan att brytas. Vi förstår att vissa grenar kanske behöver beskäras för att trädet ska må bra som helhet. Och vi inser att vår styrka inte kommer från hur högt vi sträcker oss, utan hur djupt vi är rotade.
Nästa gång du känner dig överväldigad, stanna upp och fråga dig:
- Vad är verkligen viktigt just nu?
- Vad behöver jag egentligen, bortom alla ”borden”?
Lyssna på ditt inre träd. Kanske är det dags att vattna rötterna istället för att sträcka dig efter ännu en gren. För i slutändan är det inte mängden löv som gör trädet starkt, utan hur väl det är rotat i sina behov.
Låt oss reflektera tillsammans:
- Vilka är dina djupaste rötter – de behov som ger dig näring och stabilitet i livet?
- Vilka grenar i ditt liv känns tunga just nu, och hur kan du beskära dem för att ge mer kraft åt dina rötter?
Dela dina tankar i kommentarsfältet nedan.
Uppväxtfamiljen som borde varit en av mina starkaste rötter är istället en ”gren”. En lång och tung gren som gått av men liksom inte helt ändå.
Den hänger envist kvar i några små trådar av skaming. ”Du borde ha..” ” du är inte bra nog”. ”Du är en dålig dotter som inte ställer upp”. säger dom..
Samtidigt som vissa av trådarna ägnar sig åt någon slags själv tortyr där jag nästintill dagligen känner mig tvungen till att ”älta” alla oförrätter
-Jag vill och behöver få kapa den grenens sista små men förädiska små trådar och det för gott.
Det är inte mig det är ”fel på”
I alla fall så är det inte endast jag som har skulld i att det blivit som det blitt.
Hade jag inte satt ned foten så hade jag inte heller haft kraft att leva och må okej i det.
Detta då den rot som blivit till en gren krävt mer av mig och mina förmågor än vad jag har kapacitet till. Å sedan har den mage att klanka ner på att jag svikit den 🤷♀️.
Världen är upp och ned.
Mitt största behov är helt klart att vända den till rätta i den mån som går.
Jag vill nu även ge mig tillåtelse att kapa den tunga och omöjliga grenen för gott & släppa hoppet om insikt och förändring. Jag kommer aldrig få den där ursäkten som mitt hjärta skriker efter. Men det får vara okej.
Jag finns nu här och ger mig själv den tröst jag har behov av. Samt trygghet i att jag inte ämnar ge den grenen som tagit så mycket av mig, något mer liv.
Jag kommer inte att kunna ”lösa gåtan” och kapar nog de sista envisa trådarna enklast genom att inte grubbla mer i det. Jag ämnar likdom inte ge dem mer av min begränsade energiresurs.
Den begränsade energi jag har kvar ämnar nu vara min egen. ❤️🐾
Tack för att du delar med dig Ann. Ditt inlägg är djupt, ärligt och insiktsfullt. Det krävs verkligen mod att se saker och ting som de är, särskilt när det gäller vår uppväxt.
Processen att ansa känslomässigt tyngande bagage från denna tid är smärtsam, men som du visar, kan den också få vårt eget träd att både blomma och bära frukt. Din insikt om att älta inte gagnar dig och att släppa taget om ouppnåeliga förväntningar är kraftfull. Det skapar både ljus och livskraft i ditt liv. 🥰🙏
Marie, du skriver så tydligt och förståligt.🙏 Liknelsen vid trädet tackar jag för. Minns en av de första gångerna jag läste dina texter. ”Vaja som ett rö i vinden” träffade mig mitt i solarplexus. Jag hade precis förstått att jag var medberoende/anpassningsskadad. Sent i livet 55 år. Min pappa var periodare och vi fick förhålla oss till honom likt en elefant i rummet. Sedan blev min mamma svårt sjuk efter en stroke. Jag fortsatte mitt medberoende med henne. Hon sa inte ett ord på 16 år, var förlamad i höger sida mm. Hon gick bort för 2 år sedan och nu börjar jag återhämta mig och kan äntligen känna lite livsglädje.
Varmt tack till dig och dina fina texter och e-böcker!
Tack Agneta för dina fin ord om mina texter. Det gör mig så glad att få höra att de gör skillnad.
Din historia är både rörande och inspirerande, Agneta. Att du nu, efter allt du har gått igenom, börjar känna livsglädje igen är fantastiskt. Det visar på den inneboende styrka vi alla har att växa och blomstra, oavsett våra omständigheter. Tack för att du delar med dig av din resa. ❤️🙏
Tack för dina tänkvärda ord, Marie.
Gott att de landar mjukt hos dig Karin. 🥰
Mina djupaste rötter är att få känna mig fri och kreativ. Att de relationer jag har är kravlösa och enkla. Min tyngsta gren just nu är min åldrande mamma, hon håller på att urholka både min och min pappas rötter. Jag jobbar med att sätta gränser, men önskar att jag kunde såga av den tunga grenen helt.
Tack för att delar med dig av dina tankar Anna Viktoria. Det är fint att du så tydligt kan se dina djupaste rötter – frihet, kreativitet och enkla relationer. Det är en styrka att veta vad som verkligen ger dig näring.
Jag känner verkligen med dig i situationen med din mamma. Det är så tufft att balansera omsorg om andra med våra egna behov. Tänker att vi gör vårt bästa och det är gott nog. 🥰👍
Varma hälsningar,
Marie
Mycket bra beskrivning. Tänkvärt, verkligen. Gillar bilder som gör det tydligt. Tack.
Vad härligt att du tyckte om texten Gunnel. 😊❤️
Vilken fantastisk liknelse med trädet och rötterna som växer sig djupare, blir mer rotade och därmed håller trädet stadigt vid stormar.
Rotsystemet blir som vårt djupaste inre… där vi finner glädje, trygghet, kärlek… där vi känner oss fullkomligt hela och accepterade… men så lätt att glömma av att ge det inre den tid det behöver för att vi ska hålla kontakten och få rotsystemet djupare och mer förgrenat.
Ett fint sätt är att läsa dina kloka inlägg och begrunda dem.
🤗
Tack för dina fina ord Karina. Vad roligt att du tyckte om träd-liknelsen. Vet att många upplever att det är lättare att ta till sig ett budskap i form av en bild.
Du har verkligen fångat essensen – vårt inre ”rotsystem” är så viktigt för vår stabilitet och välmående. Och du har rätt i att det är lätt att glömma bort att ge det den uppmärksamhet det behöver. Vi får försöka att göra vårt bästa för att påminna oss. ❤️🙏
Mina grenar är de jag skapar själv. Ställer upp och offrar mina behov för att vara tillhands men det är ingen som tvingar mig eller blir missnöjd om jag inte gör det. Just nu är det jobbet, de andra orkar inte så då stänger jag av mig själv och jobbar på.
Jag har inte hittat mina rötter än, hela livet har varit ett rotlöst träd. Men det börjar växa ut några rötter nu, några tunna små rötter som jag inte riktigt vet var de tar vägen.
Tack för att du delar med dig Lotta. Så insiktsfullt att se att du själv skapar dina grenar. Det är inte lätt att erkänna att man offrar sina egna behov, särskilt när ingen egentligen ber om det. Och så fint att höra att du känner dina rötter börja växa, även om de är små och lite osäkra än så länge. Med din ömma omvårdnad kommer de växa sig starkare. ❤️🌳
Tack fina Marie!
Du har fått mig att se hur jag lever/har levt mitt liv tills nu. Jag känner igen mig i varenda stavelse i din berättelse från din ungdom. Jag älskar liknelsen med trädgården med staket och grind!
Jag känner att jag behöver sätta gränser men samtidigt även vattna rötterna. Det känns lite överväldigande eftersom det skapar ilska och andra reaktioner när jag börjar sätta gränser. Men din lugna röst som säger så kloka ord i dina videos och dina e-böcker kommer förhoppningsvis att ge mig styrkan att lyckas.
Tack för dina fina ord Gunnel. Gott att höra att min berättelse väckte igenkänning. Det är ofta så vi finner oss själva – genom att spegla oss i andra.
Jag förstår verkligen att det kan kännas överväldigande att både sätta gränser och vårda sig själv, särskilt när andra reagerar negativt. Kom ihåg att små steg också är framsteg – varje gräns du sätter är viktig. Hej dig! ❤️💪
Det som tynger mig just nu är att leda andra vuxna människor. Både i arbetet och hemma. Jag tränar mig i att låta andra ta sitt eget ansvar, ibland blir det bakslag i processen, ibland framgång. Det svåraste är att stå stadig i mig själv när jag inte lever upp till andras förväntningar. Men även här tränar jag på att låta andras besvikelse bara få vara just det. Det jag blir stark av är stunder av ensamtid i naturen, att umgås i små grupper där vi kan ge varandra gott om tid och uppmärksamhet.
Tack för att du delar med dig av din resa LillaO. Så bra att du tränar dig på att låta andra ta sitt ansvar. Det är inte lätt för oss att släppa taget om just detta. Oro och skuld brukar göra att vi gärna griper tag på nytt. Och så fint att du även tränar dig på att stå kvar i dig själv när du inte lever upp till det andra förväntar sig av dig. Rotar dig istället i din egen stillhet och trygghet. 🥰🌳
Jag har ett litet barn, 1,5 år, och det här med att se till mina behov är alltid sekundärt. Det är så svårt att leva balanserat och i mitt sanna jag när disken växer, relationen till min man blir lidande, tålamodet tryter och min högkänslighet får ge vika för ännu en situation med otröstligt barn. Men det som är viktigast nu, är att finnas där för mitt barn. Jag får lägga arbetet med mig själv lite åt sidan just nu.
Tack för att du lyfter något viktigt. Att vi alltid behöver ta våra yttre omständigheter i beaktande för att kunna vara mer förstående i vårt inre. Det går inte att ställa samma krav på oss genom hela livscykeln. Klokt och kärleksfullt av dig att inse detta. 🥰👍
En gren har varit i fokus sedan barnsben, min narcisstiska mamma. Nu har jag tekniker i avslappning och börjar istället uppmärksamma andra grenar utav trädet. Sådant som känns bra och gör mig glad. Dessa grenar sträcker sig upp och söker efter ännu mera ljus, och kan känna solens energi. Som i sin tur leds till rötterna. Nu lär jag mig, var och hur, det känns i kroppen. Att vara nöjd, istället för att fokusera på att försöka ändra på något, som gör att jag mår dåligt.
Tack för att du delar med dig Fiona. Det är så spännande med din resa inåt via kroppen. Gott att höra att du har hittat väven in till både glädje och nöjdhet. ❤️👍
Tack för en väldigt fin metafor och värdefulla frågor.
🥰🙏
Precis som många andra skrivet vill jag stå stadigt i stormen.
Jag har en man som kommit på boende så jag kan ta tag i mitt eget liv nu.
Men efter långvarigt anhörigvårdarskap hemma är återhämningen lång.
Som du är min man klar i huvudet han har psykisk ohälsa.
Så jag har en fin man som jag delar känslomässiga saker med när sonen och jag hälsar på men har inte han i min vardag. Detta är ju en stor sorg.
Så jag kämpar med ofrivillig ensamhet och att jag snart skall gå i pension är tufft.
I vilka sammanhang skall jag finnas då? Jag har några trådar på gång.
Vill göra något meningsfullt. Att ha studiecirklar i konsten att bli äldre är en tråd.
Vara volontär på närmaste låg och mellanstadie skola. De har sagt att jag är välkommen.
De som har man och barn barn kanske har lättare att gå i pension.
Livet blev inte som det var tänkt. Jag har många fina kompisar och släkt som stöttar mig. Men alla har sitt. Som tur är finns det andra i samma livssituation.
Jag ”hänger” med änkor, skilda eller singlar. Bad och rörelse är för mig återhämtning.
Tack för att du delar din berättelse Susanne. Den beskriver så fint och känslosamt om den livsomställning du går igenom. Lättnaden efter år av allt för stort ansvar men också sorgen över ensamhet och att livet inte alls blev det som du tänkt dig på åderns höst. Tror att många kan kännan igen sig i den känslomässiga turbulens som uppstår när livet stormar och då man frösker finna mark under fötterna igen. ❤️🌳