Jo då, jag tillhör dem som har skrivit ner min tacksamhet på listor, lappar och i dagböcker. Försökt att vara duktig och göra rätt. För tacksamhet är ju bra för oss, det säger alla. Men någonstans längs vägen började jag känna att min tacksamhet fastnade i halsen. Som om den vägrade komma på befallning.
Det är något skavande med att försöka pressa fram en känsla som egentligen handlar om att uppskatta det som finns. Som när vi försöker le på kommando till en kamera – det naturliga leendet försvinner i samma stund som någon säger ’le!’
När livet känns tungt, när all kraft går åt till att bara ta sig genom dagen, blir denna press särskilt tung att bära. Då kan till och med den välmenande uppmaningen att ”fokusera på det positiva” kännas som ytterligare en börda. Som om vi misslyckas dubbelt – både med livet och med att vara tacksamma för det.
Jag bar länge på denna press. Det var först när jag vågade vara ärlig med hur svårt det kändes som något började förändras. När jag slutade döma mig själv för att jag inte kunde prestera rätt känslor, när jag gav mig själv lov att bara vara där jag var – även i det svåra – började jag märka de små stunderna av äkta tacksamhet som redan fanns där.
Det var som att byta strategi: Istället för att försöka framkalla tacksamhet började jag notera när den dök upp av sig själv. När morgonkaffet smakade extra gott. När soluppgången målade himlen röd. När skrattet tillsammans med sambon kändes som att komma hem. Inte för att jag måste, utan för att den redan var där och väntade på att bli sedd.
Numera har jag slutat jaga tacksamheten. Istället låter jag den hitta mig. När den kommer – vilket den ofta gör när jag minst förväntar mig det – stannar jag upp och säger tack. Enkelt och stilla. Precis som tacksamheten själv.
Låt oss reflektera tillsammans:
När kommer tacksamheten till dig som en oväntad gäst?
Vad händer inom dig när du släpper kravet på att vara tacksam?
Varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan.
Så viktigt det är att vara ärlig mot sig själv. Det känns bäst när man är det.
Hjälpa när man vill mm.
Lära sig att inte hålla med bara för att andra tycker si eller så. Det kan vara en resa, men det känns bra när man lyssnar till sig själv.
Man mår bättre.
Ja, jag håller med Marianne. Att vara ärlig mot sig själv är så viktigt. Inte alltid lätt. Men viktigt. ❤️👍
Det är bara så bra det du skriver Marie. Igenkännande och erkännande att det faktiskt är så för fler än jag. Tack Marie för att du lär mig vara bara jag och ändå duga.
Tack själv Bodil. Det känns så gott att få vara med på ett hörn på din resa. ❤️
Jag känner tacksamhet när jag lägger mig på kvällen , att jag har det väldigt bra såväl socialt, fysiskt och att jag hittat en väg att hantera livet.
Att jag funnit den rätta vägen genom AA och tolvstegsprogrammet. Att jag hittade rätt terapeut i rättan tid.
Att jag känner mig trgg och delar det med min familj.
Tack Gunilla. Dina rader känns så ärliga och förankrade i dig. Gott att få ta del av det ljus som du funnit och nu vårdar. ❤️🙏
när du skriver om att hitta tacksamheten tänker jag på att få lov av vara lite ”off”, känna sig trött och i behov av att gå ner i en slags sparläge, bara en morgon, en halv dag eller till och med en dag…inom mig hör jag att jag inte får vara det – att jag ska ”ta mig i kragen”- ett krav läggs på mig från någonstans. Detta blir väldig tungt att både kämpa med den
tyngd om redan är och att försöka motarbeta den. Har på senare år i olika sammanhang fått till mig: ”du får vara trött” vilket jag börjat tänka på. Har även märkt att om jag bejakar denna känsla så vänder det av sig själv tillslut. Drar då mina egna slutsatser att bejaka det som kropp och själ säger till mig att jag behöver.Tack att jag fick formulera denna parallellkänsla till att ta emot det lilla i tacksamhet när det dyker upp av sig själv.
Tack för att du delar det som dök upp i dig när du läste texten. Tänker att du är något viktigt på spåren. Att ge dig tillåtelse att få vara precis där du är skapar en avspänd känsla i kropp och själ. Helt det motsatta till det spänningstillstånd som ”ta sig i kragen” försätter oss i. Och i det avspända, där kan tacksamheten leta sig in. 🥰
Tack för den här texten. Jag känner så mycket press på att vara tacksam och positiv att det blir en stress. Det är skit jobbigt. Jag har haft det väldigt tungt i flera år. Lite bättre vissa perioder men mest tungt hela tiden. För två veckor sen hände en grej som gjort att jag känner mig väldigt nere och det blev värre igen. Så har jag denna press på att vara positiv och se det ljusa i livet. Men jag orkar inte det. Jag blir nästan mer nere och negativ när jag behöver prestera i något jag inte kan vara i.
Och jag vet innerst inne, när jag låter mig själv få vara där jag är, kommer det naturligt när jag ser det fina i livet mer. Som du beskrev det.
Fast jag blir förvirrad i hur mycket man ska låta sig själv vara i det som är och hur mycket man inte ska låta sig gå ner i mörket för mycket.. den balansen kan vara svår.
Tack för din fina och ärliga kommentar. Och precis som du beskriver blir det ju bara värre när vi försöker tvinga oss till ett känslomässigt tillstånd som vi inte alls befinner oss i. Bättre då att omfamna det man känner och där man är. Jag tror att detta tillåtande förhållningssätt är svårt att ta till sig för många av oss. Dels för att det är ovant och dels för att vi tror att vi ska ”fastna” i det där jobbiga om vi ger efter för det. Jag tänker att det funkar så här. När vi möter oss själva där vi är så är det ett tecken på att vi börjar lyssna in oss själva. Detta inlyssnande kommer också att hjälpa oss att lägga märke till när vi behöver, vänligt men bestämt, leda oss bort från hopplösheten. Detta vägledande gentemot oss själva är egentligen samma vägledande vi gör gentemot de barn och unga som vi möter. Vi lyssnar in, ger tröst men vi puffar dem också i riktningen mot ljuset. Mot tron på framtiden och sig själva. Detta är något vi naturligt gör mot andra. Så det är också något vi naturligt kan göra mot oss själva. Vi har det inom oss, om vi bara vågar lita på det.
Jag tycker att du beskriver känslor och livets skav på ett så befriande sätt, Marie. För jag har också försökt pressa fram tacksamhet för ”att det är så nyttigt och bra för alla och envar”. Men vad händer om känslan inte VILL infinna sig? Vad gör jag då? Underbart skrivet och den här texten tänker jag verkligen ta till mig. Bort med egenodlad press och krystade skrivna listor!
Tusen tack LillaO. Och på ett sätt känns det sorgligt att vi är så många som känt som du och jag. Press att vara tacksam. Men på ett annat sätt känns det skönt att vi inte är ensamma. Dags att låta tacksamheten finna oss istället för att tvinga fram den. ☺️👍❤️
Det här var något av det finaste jag läst på länge. Det landade så lätt och mjukt i mig, som en avslappning. Du satte ord på något som skavt i mig, att tacksamhet skulle vara en form av rutin som bara ska utföras.
Risken är just att det kan bli ännu en prestation.
Tusen tack Åsa. Det känns fint att läsa att min text bekräftar något som känns sant för dig. 🥰
Det känns alltid som du prickar alldeles rätt i dina betraktelser kring livet och dina erfarenheter som man får känna igen sig i
Det är så mycket prestation omkring oss och att alltid försöka ändra på den man är så till slut längtar man bara efter att få vara och känna det man gör
Jag tror också på den sanningen att tala sant men ibland är det svårt och det är som att det försvinner in bakom förtäckta vanor kring tankar och uttryck
Tack för att du skriver så stöttande i att få vara precis som den man är och att omfamna allt bra och allt dåligt
Tack för dina fina ord och för att du delar dina tankar. Ja, jag håller med. Prestationskrav kan verkligen ta bort känslan av att vara sig själv här och nu. Det har de i alla fall gjort med mig. De senaste tolv åren har jag mer och mer kommit att förstå att det här med att vara tillåtande mot sig själv är nyckeln till det mesta.Det känns därför så gott att kunna dela dessa tankar med någon. Så tack för att du uppskattar det. 🥰
Såå befriande tankar. Att inte pressa fram nån positiv eller tacksamhetstanke utan ta emot den när den kommer naturligt.
Det landar skönt inuti.
Härligt att höra Elisabet. Tack för att du skriver här. ❤️🙏
Precis som för dig så kommer min tacksamheten till mig plötsligt och oftast i de små vardagliga sakerna, och när jag läste din text så gick det upp för mig att jag identifierar nog ibland tacksamheten som lycka.
För lycka är ju också något som kommer till en i stunden och den är ju aldrig konstant. Den fina känslan av glädjeskutt i hjärtat, när man tycker att man har det riktigt bra trots att allt inte är perfekt. När själen mår bra och när lyckan ger en tacksamhet.
Jag har slutat med att försöka skriva ner i en tacksamhetsdagbok som bara ger en prestationångest. Det är känslan i nuet som är viktig att fånga.
När jag får en negativ tanke så brukar jag försöka vända den till hur mycket jag har att vara tacksam för. Det funkar och jag blir oftast gladare igen. Det är ju trots allt bara nuet vi kan påverka 😊
Tack Hanna för att du delar med dig av ditt förhållande till tacksamhet. Och det ligger nog mycket i det du skriver. Att tacksamheten ligger nära lyckokänslan.❤️👍
Tack Marie. Du är alltid så klok och skriver och förklarar som om det vore för att just jag ska förstå. Jag gick helt vilse ang den kravfyllda tacksamheten. ”Skriv ner 5 saker att vara tacksam för varje kväll”. Jo visst. Det skenade snabbt iväg i näst intill tvångstankar. Om jag inte skriver att jag är tacksam för mina barn varje kväll, betyder det att jag inte är det?? Men det är jag ju. Så blev således en lång lista av samma saker av rädsla för att inte ta med allt hela tiden.. det blev ju inte tacksamhet, bara krav och rädsla kring allt som betyder nåt..
Tack igen. Nu släpper jag kravet. Ser var den spontana tacksamheten kommer poppa upp istället.
Tack för dina ärliga rader. Dina rader tog tag i mig. Tänker att vi är alldeles för många som har ett kravfyllt, nästan ångestladdat, förhållande till tacksamhet. Jag har också haft de tankar som du beskriver. ”Det som inte är med på listan. Innebär att jag inte är tacksam för det. Och det som står där. Är jag verkligen tacksam för det? Eller är det bara som jag säger?” Så mycket lättare det blir för oss att bara släppa på alla krav kring hur det ska vara och kännas, och istället öppna upp för det som är. 🥰
Åh så fint❤️ kunde verkligen känna igen mig i det du skrev ! Älskar när tacksamheten bara dyker upp och ibland stormar in 😂kram fina🌹
Tack Rebecca. Ja, det är sant. Den kan ibland storma in. ☺️👍❤️
Detta talade verkligen till mig! Så fint beskrivet.
Tack!
Vad fint att höra. Tack ❤️🙏
Ibland kommer tacksamheten som en lyckodag av sig själv. Men oftast måste jag aktivera känslan med hjälp av tanken.
Tror tacksamhet är besläktad med acceptans.
När självcentreringen slår till.
Oj oj,stackars mig,ingen har det som jag,å vad jag är drabbad….DÅ är det bästa botemedlet som jag vet om är just att fokusera på vd jag har i mitt liv …
Tacksamhet är en gåva…
Tack för dina kloka rader Monika. Jag tänker som du att en bra grund för tacksamhet är att acceptera sakernas tillstånd och sedan öppna upp för tanken att stunden som ges är en gåva. 🥰
Jag har upptäckt att tacksamheten lättare visar sig när jag kan sakta ner tempot. Med många järn i elden och tidspress så gömmer den sig.
Just nu i fritidshuset och inget som är ett måste så är det tacksamhet som kommer. God mat, besök av vänner och glädjen i att bara vara. Tacksamhet för värmen från en eld.
Min mamma sa en gång efter en lång sjukdomsperiod, -Jag måste skynda mig att leva. Jag är inne på samma spår, fast med tillägget att jag vill inte skynda genom allt utan uppleva allt. Tacksam för livet.
Tack Eva för dina fina insikt om tempots betydelse. Det låter som att du har det riktigt gott där i fritidshuset. ❤️
Jag är mer tacksam ju äldre jag blir. Min kropp fungerar, kan simma, gå och cykla.
Tacksam att jag äntligen fått rynkor ( är 64år), att se livets erfarenheter.
Tusen tack Pia. Ja, jag kan inte annat än hålla med. Ju äldre man blir desto mer tacksam blir man för att kroppen hänger med så bra som den trots allt gör. 🥰👍
Jag känner som du. Tacksamhet är en sådan stor känsla som är svår att tvinga fram. Jag tänker istället ”jag har i alla fall….. hem, jobb mm . Det blir mer en nöjdhetskänsla, det kunde varit värre. Min tacksamhet kommer spontant i vardagliga saker, tex att det fanns precis en ledig P-plats, affären hade en jättepåse med tomater med kort datum för 10kr när jag behövde tomater, jag hann med bussen för den var lite försenad. Då säger jag alltid tack till någon kraft däruppe och känner både glädje och tacksamhet.
Tack Lotta för att du delar dina fina vardagsögonblick. Så fint att du lyfter fram skillnaden mellan den där mer resonerande ”jag har i alla fall…” och den spontana glädjen över en ledig P-plats eller en påse tomater. Båda behövs och kan komplettera varandra ser jag nu. Tack för den insikten. ☺️❤️
Känner mig sett i din berättelse……jag har verkligen ansträngt mig för att vara tacksam 🥰
Du och jag är tydligen inte ensamma. Hoppas att vi alla kan släppa det där kravet från och med nu. ☺️❤️👍
Vilket underbart inlägg, tack 🙏
Det värmer att det landade mjukt hos dig.🥰
Tacksamheten dyker upp när jag går in i tystnaden. Tystnaden där inga krav eller måsten finns
Vad klokt och vackert sagt. Tack Barbro. ☺️❤️🙏
Du skriver så fina saker och det känns som det vore jag, mina tankar och känslor. Det du skriver känns äkta. Det är tips för mig att vara snällare med mig själv. Tack. 🥰
Vad gott att höra Lena. Det gör mig glad att jag kan öppna din dörr in till dig. Inte för min skull, utan för din. ❤️🙏
Jag blir så glad , när jag nån gång varje dag, känner tacksamhet över små saker. Jag kan känna enorm tacksamhet över att jag hittade min fantastiska man. Han är underbar.
Jag kan känna samma sak, när jag tittar ut genom fönstret, och ser solen gå upp över sjön, och det blänker så vackert.
Åh, så fint att läsa om din tacksamhet i stunden Kersti. Det känns verkligen att det är en nära upplevelse mellan dig och livet när det pågår. 🥰
Precis så Marie, det är krävande att vara duktig! Man ska orka vara tacksam, lycklig, okar träna, orka äta bra, orka vara den där perfekta människan, lyckad. Det är för mycket press på oss. Samhället ställer krav på att vi ska vara på ett sätt annars är vi inte bra nog. Jag håller på att försöka släppa det där. Precis som du säger.. försöker få saker komma till mig istället. Försöker titta inåt istället för utåt och vara snäll mot mig själv. Ibland finner jag ro i ordet Nåd, ett djupt ord som har rogivande och effekter.
Må gott och tack för dina texter.
/Madeleine
Tack Madeleine för din djupt personliga reflektion. Det är så träffande hur du beskriver tyngden i alla dessa ”borden” – från tacksamhet till träning och perfektion. Så gott att läsa att du nu slagit in på en annan väg som är mer tillåtande och rofylld. Och Nåd är ett vackert ord. ❤️🙏
Tack Marie ❤️
Det träffade mitt i prick, precis som du beskriver det kan jag känna, o samtidigt känna skuld för att inte känna tacksamheten. Det dåliga samvetet dyker upp.
Tacksamheten dyker också upp helt oväntat o då kan jag verkligen känna den o vet att den är äkta o sann.
Tack för att du delar med dig Veronica. Gott att höra att du öppnar upp för tacksamheten när den knackar på. Skulden är ju mer en oinbjuden gäst som vi behöver visa på porten. ☺️👍❤️
Såå bra 🙏
🥰🙏
Känslan av tacksamhet, har ochså upplevt det som du beskriver så bra ,skriva lappar, säga flertal gånger i för sig själv och andra, jag är så tacksam vara för att man ska.
Fastnade i halsen även för mig till slut. Stängde dörren till det ordet.
Så skönt och lugnt. Hade inga problem med det. Tvärtom
Isomras infann en känsla som jag inte känt på många år, en värme, en lyckokänsla över vad som blev resultatet av något jag kämpat för.
Då kom ordet över mina läppar, tacksamhet. Känner värmenoch lyckokänslan varje gång jag kommer till platsen. Tack för att jag får vara här. För att det blev så bra
Känslan jag förnimmer . Tacksamhet
Tusen tack Ingrid. Jag kände dina känslor rakt igenom raderna. Det var väldigt fint att få ta del av dem. 🥰
Hej Marie,
Känner igen mig när du beskriver
Lite av tvång att känna tacksamhet. Jag säger tack nästan tvångsmässigt för det ska man göra enligt mig. Bra att du skriver om det, ska tänka mig för innan jag säger tack. Jag tycker också att det är fint att säga ett tack till någon som är snäll mot mig. Tacksamheten känns ofta tyst inom mig, tex att jag kan röra min kropp när jag ser de som inte kan det.
Hej från
Eva
Tack Eva för att du delar med dig så ärligt. Tänker att det är lätt att vi känner det där tvånget. Vi har blivit så itutade att ”tacka”. Så fint att läsa om din egen inre upplevelse av tacksamheten. Den känns både nära och äkta. 🥰
Så sant! Så klar!
Tack att du delade med dig.
Precis så känner jag men har mycket svårt att uttrycka mig!
Tusen tack själv Helen. Jag uppskattar så att du delar med dig här. 🥰
Utmärk, fint o sant jag ska komma ihåg alltid att vara tacksam
Man får härligt känsla av tacksamhet
Tack för din varma kommentar Mahmod. Och jag håller med. Tacksamhet är en härlig känsla.☺️❤️
Så otroligt befriande! Jag känner en sådan glädje och tacksamhet att du skrivit detta! Min igenkänning var stor och jag blir alldeles varm i hjärtat❤️
Tack Gunilla. Så glad jag blir över att texten landade så mjukt hos dig. ❤️
Tack Marie!
Spot on.
Att uppmärksamma tacksamhet i stunden; carpe diem….. Att vara i det som är, just nu, och tro att det är tillräckligt, sant och livet självt.
Att inte jaga inre harmoni, sinnesro och tacksamhet; utan att känna det. I det lilla (likväl som det storslagna, planerade, uppstyrda, arrangerade….).
Leva livet,
– inte mejsla fram det med alla verktyg….
🌱🩷🙏🩷🌱
Tack Victoria för din vackra reflektion. Det ligger något så befriande i dina ord om att vara i stunden, att låta livet vara som det är – utan att mejsla fram det.🥰
Tack för denna träffande text. Jag har gett mig dubbel skuld för att jag inte kan framkalla känslan av tacksamhet. För jag har ju så mycket att vara tacksam över. Jag har även tänkt att om jag inte kan framkalla det så kommer universum ge mig något rejält att skakas om av och först då kanske jag uppskattar det jag har.
Men som du skriver ibland inbefinner sig den där härliga känslan av tacksamhet och förundran när jag har flow i mitt jobb, jag går i naturen, tonåringarna vill hänga med mig. Spontan kramar från mina nära. Vänner som vill hänga osv.
När jag kan släppa så kommer allt av sig själv, tack för påminnelsen om att släppa och acceptera. Du skriver kloka texter!❤️
Tack Ulrika för att du delar så öppet om den där dubbla skulden och rädslan för att bli ”straffad” av universum. Det är befriande att höra hur du upptäckt tacksamheten i de spontana ögonblicken – i jobbet, naturen, med tonåringarna och vännerna. ❤️🙏
Tack Marie! Så bra skrivet om en viktig företeelse.
Tacksamheten kommer oftast till mig när jag redan är lugn och harmonisk. Jag tror, men har inte fulla belägg för det än, att den även kommer till mig om miljön är positiv redan. Ska fr o m nu notera om det är så eller om det även räcker med att jag har en inre positiv inställning i omgivningens ”elände” för att den ska komma till mig.
Jag kan inte vara tacksam på beställning! Jag blir trotsig och lyssnar inte med det örat utan låter mig finna min egen tacksamhet.
Svårigheten i detta är när omgivningen uttrycker sin besvikelse på att jag är otacksam. Har inget sätt att förhålla mig till det.
Tack Tina för din reflekterande kommentar. Så fint att läsa om hur du vill utforska mer kring din egen inre upplevelse av tacksamhet. Tror att det är precis rätt väg att gå. Inre utforskande brukar ge mer än yttre beställningsarbete. ☺️❤️
Jag har haft en väldigt lång och tung period i mitt liv som nästan pressat ur mig all livsglädje. Att då tvinga fram en känsla av tacksamhet för någonting alls överhuvudtaget har varit helt omöjligt för mig.
Pressen på mig från omgivningen att ta mig ut ur detta mörker blir ännu större av andras välvilliga råd och kommentarer om att fokusera på det positiva och det goda i livet. ”Du har ju så mycket att vara tacksam för”!! Kändes ofta som du själv beskrev det Marie, att jag misslyckades dubbelt för att jag var en otacksam människa som inte hade vett att vara glad och tacksam det jag faktiskt hade.
Jag jobbar fortfarande på att ta mig ur mitt mörker, och så sakteliga ser jag ljusglimtar ibland och för dem kan jag känna tacksamhet… stundtals.
Men livet vänder så sakteliga till det bättre och med det kommer tacksamheten, och det känns underbart.
Tack Lizen för att du delar så modigt och ärligt från ditt mörker. Det är så många lager i det du beskriver – både tyngden i att bära andras välmenande men pressande förväntningar, och den där dubbla känslan av att misslyckas när man inte kan vara tacksam ”som man borde”. Det är hoppfullt att höra om de där ljusglimtarna som börjar tränga igenom, och hur tacksamheten sakta får växa fram i sin egen takt. Du påminner oss alla om att både tacksamhet och läkning behöver få ta den tid de tar. ❤️
Efter många år (65) börjar jag förstå att det är svårt att ta till sig uppmaningen att vara tacksam om man inte kommit nära sig själv. Tacksamheten behöver i så fall komma inifrån och ut, inte tvärt om. Min erfarenhet är att det är genom relationer man på djupet kan lära känna sig själv vilket är lättare sagt än gjort. Men det finns möjlighet att undersöka känslorna som dyker upp och härleda var ifrån de kommer, var de egentligen hör hemma. Från barndomen fick jag med mig många ”borden” och ”måsten” som kopplade greppet om mig genom skam och skuld. Som vuxen kan jag bättre definiera dem. Om tacksamhet dyker upp som skuldkänsla, bottnar den inte inom mig. Finns den däremot inom mig, bubblande , släpper jag gärna fram den.
Tack Ann för din djupa och genomtänkta reflektion. Din livserfarenhet lyser igenom när du beskriver den där viktiga skillnaden mellan äkta tacksamhet som bubblar inifrån och den som kommer från ”borden” och ”måsten”. Det är så träffande hur du beskriver resan till självkännedom genom relationer, och hur du lärt dig känna igen när tacksamheten är genuint din egen versus när den kommer från gamla skuldkänslor. ❤️🙏
Åh men, tack Marie! Dina texter bara växer! Så fint, du sätter verkligen ord på vad jag inte visste att jag tänkte🙏🌻De finaste stunder av tacksamhet är oftast de som kommer till dig🙏🌻Men att öva på att känna tacksamhet kan vara ett sätt att komma just dit, även om det i stunden du gör det kan kännas påtvingat tänker jag❤️❣️
Tack Helene för dina fina ord. Och visst kan övning ge färdighet även här. Övning i att öppna sig för tacksamheten så att man är mottaglig för när den kommer och knackar på. 🥰
Jag blev så lättad av att läsa detta har haft dålig samvete över att inte kunna känna tacksamhet känner nu det för att jag fick läsa detta tack för att du skrev ner 🙏♥️🌺🥰
Tack för din kommentar. Så skönt att jag kan bidra att ta bort en del dåliga samveten. Inklusive mitt eget. ☺️❤️👍
Jag fick en liten bok av en nyfunnen vän, där jag skriver ’Tre små skönheter varje dag’ Det får mig att reflektera o se på tillvaron med, ja kanske tacksamhet.
Sen tror jag att jag använder ordet ’tack’ då jag verkligen känner så, men kan tycka att ordet blir lite utslitet ibland.
”Tre små skönheter varje dag”, det var ett fint namn som hjälper en att gå förbi alla tankar och föreställningar man har om tacksamhet. Skönhet är ju sådant man uppskattar för att det bara ”är”. Tack för dina rader. ❤️🙏
Oj, det träffade så rätt och just i realtid och en skampåle togs bort för så där är det, känslan av tacksamhet uppstår när du minst fokuserar på det. Tack Marie för kloka ord och insikter som vanligt.
Tack Sellavi för din fina respons. Och det där med att känna skam för att man inte kan känna tacksamhet – ja, det kan jag känna igen. ❤️
Vad händer inom dig när du släpper kravet på att vara tacksam?
Trycket utifrån som man uppfattar, kan trigga igång ett stress försvar i kroppen.
Då testa sig själv genom att tänka att armen väger 250 kg när du släpper ner den ifrån rakt utsträckt läge.
Eller ligga utsräckt i sängen och känna hur kroppens alla delar sjunker ner och väger 250 kg.
Då kan kravet/stressförsvaret omvandlas till ett lugnt sinne, öppet för tacksamhet. Och då kan tacksamheten komma till dig som en oväntad gäst.
Tack Fiona för att du delar dessa konkreta kroppsliga erfarenheter. Det är fascinerande hur du beskriver kopplingen mellan kroppens tyngd och sinnets lätthet – hur den fysiska avspänningen kan öppna upp för ett annat sätt att vara med sig själv. En ny spännande vinkel på tacksamhet. Tack. ❤️🙏
Tack för dina ord. Som väl beskrivet. Att vara tacksam kan lätt bli ett krav, en slentrian, kanske till och med ett hån.
För mig är det så att sedan jag aktivt börjat jobba med mina tankar och känslor och att reflektera kring det som varit har tacksamheten kommit som en naturlig del av det. Den liksom bara finns där som en grund. Även dagar som känns mindre bra tuffa finns den där. Utan checklistor. Och det känns så skönt.
Tack Anna-Lena för att du delar din upplevelse så ärligt och klokt. Det är slående hur du beskriver hur tacksamheten har vuxit fram som en naturlig grund genom ditt inre arbete, utan checklistor och måsten. Särskilt fint är det att höra hur den kan finnas där även under de tuffare dagarna – det säger något viktigt om äkta tacksamhet. ❤️🙏
Ja att fånga tacksamheten i stunden har jag också gjort ett tag. Jag säger också tack högt. Det fungerar också bättre för mig. Och nu satte du så bra ord på att släppa kravet att vara tacksam.
Att skriva ner det på kvällen har jag också provat, och visst kan jag gå tillbaka och läsa vad jag skrivit, det är också ett bra sätt för att till slut bli medveten om allt vi har att vara tacksamma för, som bara händer . Sen går det av sig själv när man blir medveten om det positiva. Så det ena behöver inte utesluta det andra. Så har det funkat för mig. Tack för kloka ord 🤗
Tack Åsa för att du delar dina erfarenheter. Det är så fint hur du beskriver din egen resa med tacksamheten – både det spontana tackandet i stunden och hur skrivandet har fungerat för dig. Du har så rätt i att olika sätt kan komplettera varandra, precis som livet självt sällan är antingen-eller. 🥰
Så bra skrivet! Jag kände verkligen hur det landade i mig! Det är viktigt att vara ärlig mot sig själv och inte döma sig själv under jobbiga perioder då tacksamheten kan vara svårare att hitta.
Jag har fått hört av andra att jag inte tacksam där de tycker att jag borde. Den typen av tacksamhet kommer också på befallning fast av andra.
Känner verkligen igen det. Andra tycker inte jag är tacksam nog. Att jag gnäller. Men jag är många gånger tacksam. Åt sådant jag alldeles själv uppskattar och faktiskt också uttrycker. Men det är inte ”rätt sak” att vara tacksam för alltid. Det är liksom ”bara” tacksamhet för jaget och inte för laget. En vacker måne, lyckliga barn, en sprakande brasa. Då är det lätt att känna att det ändå inte duger. Fast det väl egentligen duger alldeles tillräckligt?
Tack Mina för att du delar detta. Det finns nog inget som skrämmer bort tacksamheten fortare än ordet ”borde”. 🥰
Tack Marie Gull för din fina kommentar. Det värmer att texten landade mjukt hos dig. Det ligger något så befriande i det du säger om att vara ärlig mot sig själv, särskilt under de där perioderna när allt känns tyngre. 🥰